Döda coacher coachar bäst…

0

imageIgår åkte jag iväg några mil för ett uppdrag, både för att kika hur energierna arbetade i huset, prata lite med dem på andra sidan och höra vad dom ville samt att ta fram tarotkorten för en andlig kartläsning. Tänk, efter alla dessa år slutar jag aldrig att fascineras av all information som blir mig tillgänglig när jag öppnar portarna. Den informationen om familjen, ”spökena” (som alltid är vänliga med bestämt vill något – därav aktiviteten), klientens liv med allt vad det innebär. Och coachingen.. Ler från öra till öra när jag skriver nu – för det är verkligen ord och inga visor.

För se – det är just det som är anledningen att dom gör jobbet och söker kontakt med oss. Inse det, det är ett fantastiskt jobb de gör – inga fysiska attribut som gör det enkelt att kommunicera med oss, neehejdå. Inga röster, ingen kropp att gestikulera med… bara intensiva tankar och insikter som de gör precis allt för att förmedla till oss.

För de är många som gått före oss. Många som dött, kommit till insikt om vad det är som egentligen är viktigt i våra Liv. Och de har också på djupet insett hur vi alla är sammankopplade och hur precis varje beslut, varje tanke, varje handling påverkar precis allt. Så de tar i när de cochar. Minsann. Bekvämt? Roligt? Smörigt? Allt annat än det. Om man inte förstås rockar loss på Sanningen och inser att det är när jag går Min Sanna Väg, vågar titta på vad som är i vägen för just den Vägen och agera utifrån det – då är det fullständigt… magiskt.

Jag mår som en Drottning i Sanning när jag åker därifrån, omtumlad av hur mycket som sagts under timmarna jag var där. Coachingen landar även i mig. Förstås. Kan ju inte undgå att höra vad jag säger, under guidning av de andliga teamen – hennes och mitt. Och när det obekväma går över, då är det så befriande, underbart, skrattigt – och precis allt är möjligt. Som när hennes pappa kommer, som hon varit så orolig för, då han dog ganska turbulent och självdestruktivt. Och han berättar hur han tog sitt sista andetag, livrädd för att dö, gick över en fantastisk bro, där han fortfarande kände hennes hand hålla sin, och han var hemma. I Ljuset. Hos mor och far. Och han kunde inte sluta skratta….. Vad var jag så j-la rädd för??? Han förmedlar allt detta till henne och vi är djupt berörda. Hon undrar – Kan det verkligen gå så snabbt?? Hon är i symbios med lidande, det är hennes Klans överenskommelse här på Moder Jord med depressioner och elände, mycket gnäll och martyrskap. Jag och hennes Far svarar övertygade – insikter tar ingen tid. Och vi kan skratta hjärtligt tillsammans när vi låter just den insikten få ta plats inom oss.

Hahaha – vad var jag så j-la rädd för??? Det går alldeles utmärkt att vara galet lycklig. Oavsett. Tack, tack igen kära andevärld för ert aldrig sinande tålamod och er fantastiska, omhuldande, omtumblande, ärliga Kärlek. Nu ska jag snart prata med er igen. Drar ett varv med dammsugaren och undrar lyckligt vad som ska ske idag….

Dela.

Om skribenten

Missa inte våra intressanta artiklar

Läs fler artiklar på huvudsidan

Lämna en tanke