Det här är min lilla Mamma, det här var på Lilly Leonoras dop i våras. Hon är 83 år gammal, snart 84 och hon blir mer och mer glömsk och orkar mindre och mindre på grund av en massa frakturer i ryggraden orsakade av benskörhet.

Hon har alltid, alltid funnits där för oss – alla fem barn, 11 barnbarn och barnbarnsbarn. Men nu slinker hon iväg från oss, mer och mer… Sorgsen kan jag känna mig, trött intill benmärgen ibland, efter ett möte med henne. Hon är så trött, har så ont… Och hon minns ibland inte ens att jag varit där. Eller att hon varit hos mig på landet i några dagar.

Men jag är så lycklig att jag pratat med dom döda i så många år. Så jag vet, när jag besöker henne och hon är lite virrig, att hennes Själ är där. Noterar. Gläds. Minns. Är tacksam. För så många gånger har jag förmedlat från Andra Sidan budskap av sådan kärlek och innerlig tacksamhet till anhöriga som funnits där.

Så minns det, ni som läser det här och som kanske är ledsna för att mamma eller pappa är “borta” från er och inte minns, är allmänt virriga och så vidare – varje gång ni besöker, ringer eller på annat sätt bryr er, så vet deras hjärtan och själar detta. Ni gör en skillnad, även om ert ego inte blir bekräftat. Så gör det ändå. Besök. Ta med en blomma. Prata med dom som ni alltid gjort, inte som till en idiot. För dom ÄR där… Med er. Och bryr sig.

Sedan kan man ju alltid tänka, som jag gör, att det är också för min skull jag besöker henne. Jag älskar ju min lilla Mor. Och mitt hjärta mår väldigt gott av att få krama henne, vara med henne en stund. Livet är så oändligt mycket större än vi vanligtvis lever efter. Vi stannar många gånger vid ordet “dement” och det är ett faktum.

Jag tycker inte det är så. För jag har pratat en hel del med di döe och det dom berättar är en helt annan historia…..