Gråtit floder…

0

imageDen där känslan när man slår huvudet i skåpdörren och börjar gråta av smärtan och sen bara inte kan sluta… Så blev det igår. Inom loppet av två månader har jag fått säga farväl till mina små lurvisar, mina älskade kissar. Den lilla tjejen Isis hittade min dotter Yohanna i diket igår, nedslängd av någon j-la smitare som kört på henne. Hon hade varit borta några dagar, vilket inte var likt henne så på något vis var det ju ontskönt att förstå vad som hänt. Min Yo hjälpte mig ta hand om lilla kissekroppen och vi grävde en grav, hela tiden tjutande…

Min Isis var som mig – en knepig jävel som är svårt att komma in på livet. Under lång tid, när de var innekissar, var det många som trodde att jag bara hade en katt – hon visade sig bara när vi var ensamma. När dom kom till mig var dom halvvilda och min lilla tjej kom aldrig riktigt ur detta. Men hon&jag alltså… Lite av ett själsmöte mellan oss och jag älskade henne såå mycket.

Och nu var alltså sex års kompanjonskap med mina två kissar över. Först grät jag över alla fina minnen, över saker som jag kunde ha gjort bättre som matte och allt som kom över mig vad gällde kissarna…. Men sen fortsatte bara gråten. Jag grät över den djupa sorg jag känner, när jag erkände det för mig själv, över vänner som plötsligt hugger yxan i ryggen och svär dyrt och heligt att jag är en alienstyrd, hjärtlös person, jag grät över min naivitet att jag inte såg det komma. Jag fortsatte gråta över hur jag gång på gång i Livet väljer att stänga av mitt hjärta för allt och alla när dylika saker händer – även dom som inte vill mig annat än väl, som älskar mig precis som jag är.

Jag grät över att en liten kisse behövde lämna Livet för att jag riktigt skulle se hur mitt rädda, sårade hjärta fått mig att dra mig undan. Igen. Så lätt det är i denna hårda värld, för det här sker ju hela tiden med oss alla, att tro att om vi bara inte släpper in igen, då är vi trygga. Men ack så fel vi har.

Så jag fortsätter dra ned dragkedjan till mitt inre. Går åt lite gurkskivor idag, snart ska jag jobba – mina gråtsvullna ögon till trots. Och jag ger mig attan på att jag ska hitta glädjen med mitt jobb igen, ibland bara hatar jag den andliga/mediala branschen med alla bedrövliga skitstövlar och jag vill inte ha något alls med den att göra. Jag ska odla något och sälja. Eller skriva kanske. Eller nåt. Bara inte ha med någon alls att göra som tror dom är så andliga att dom godtyckligt kan slå ned någon som inte passar dom på sin väg…

Under tiden känner jag lättnaden i min kropp, när känslor äntligen fick flöda,  känslor som jag effektivt stoppat undan och bestämt mig för att ignorera och gå vidare bara.

Jag är en levande, älskande och väldigt naken Människounge. Och. Idag tackar jag min älskade lilla Isis för kärleksgåvan du gav – det går inte att leva med ett hjärta som styrs av rädsla för andra människor.  Hälsa finaste Ozzie och ha det alldeles fantastisk i katthimlen!!

Dela.

Om skribenten

Missa inte våra intressanta artiklar

Läs fler artiklar på huvudsidan

Lämna en tanke