Vi firade, en annan fick sin dödsstöt…

0

Jag är omgiven av så oändligt mycket kärlek i mitt liv, är en så priviligierad person. All uppmuntran och glädje som jag får öst över mig inför mitt skrivande, som några av mina närakära tjatat om i åratal att jag ska göra något av, den saknar motstycke.

Igår kom jag ner till min älskade lilla familj som gjort iordning Stallet på gården och hälsades av det ni ser på bilden…Det är ju bara ett yttepytte litet steg i de flestas värld, men mina kära visste vad det betyder för mig att jag satt bollen i rullning och blivit med lektör. Vi bollade idéer om galna upptåg i reklamsyfte – dom är helt enkelt bäst på sånt, skålade och kände oss så glada och upprymda. Jag är så tacksam för att jag har dom och så många andra, jag har ett tryggt boende och ett fantastiskt liv. Så, så tacksam för det.

Idag på morgonen fick jag veta att en kille som blivit en ny vän i familjen fått avslag för andra gången och nu måste lämna landet inom några veckor. Chocken är helt förlamande. Det gör så jäääävla ont. I flera månader har en väldigt nära kär upplåtit ett rum i sin pyttelilla lägenhet för att han inte längre hade någonstans att bo – han hade fyllt 18. En annan när kär träffade honom här på Gården när han hjälpte till att bära vinterdäck och idén kom upp att han kanske kunde få jobba på Hyresgästföreningen i Stockholm, där två av oss som bor här på Gården jobbar. Han språkkunskaper är ju fantastiska och det behövs ju verkligen i det jobbet, det var ju dessutom perfekta språk just för detta. Dom fixade så att F fick komma upp och träffa cheferna där och yes – han fick en fast anställning och har nu jobbat sedan i augusti och är skitduktig. Ambitiös och så taggad för jobbet. Han har påbörjat heltidsstudier, då han vill förkovra sig så mycket som möjligt – på förmiddagarna pluggar han, drar sedan upp till Sthlm för att vara tillbaka vid 11-tiden på kvällen. Han har träffat en tjej och dom är så kära.

Vi har alla fallit pladask för den här killen, som trots att han varit med om vidriga saker innan han kom till Sverige, är så galet sympatiskt och genuint genomtrevlig. Han har inga anknytningar till Afghanistan alls och det han nu tvingas återvända till är helt enkelt en mardröm. Han har inga anhöriga, inget att komma hem till. Förmodligen blir det soldatliv och det är ingen picknick där kan vi väl säga…

Jag vill inte tro att vi är maktlösa. Jag vill tro att vi kan få samhället, människor att lyssna. Det här är helt enkelt inte rätt. Vi kan inte låta det här ske. F, hans tjej och min närakära som haft F boende hos sig är förkrossade. Dom bara gråter. För chansen att kunna få detta beslut upprivet är tydligen liten. Det kan inte vara så. Det känns aktivt som om jag ska gå sönder inuti. Jag kommer att göra precis allt JAG kan komma på, även om jag är en liten droppe i oceanen. Kanske kan jag göra en liten, liten skillnad så att det blir som en pyttesten man slänger i vattnet och som gör jättestora ringar efter ett tag….

Jag är fortfarande så glad för mitt liv, för gårdagskvällen och allt roligt som händer i mitt liv. Men glädjen grumlas jävligt mycket av det som nu händer med F. Hur kan vi andas, leva och låtsas som ingenting med dessa människoöden omkring oss? Den här gången kom det nära, väldigt nära så ingen av oss kan blunda. Och vill det inte heller.

Åh, gode Gud och Gudinna – låt mig få en fullkomligt exploderande bra idé så han får stanna! Och bygga sitt vackra liv med drömmar och kärlek i. Omgiven av vänner som lyckades hjälpa honom. Snälla….

Dela.

Om skribenten

Missa inte våra intressanta artiklar

Läs fler artiklar på huvudsidan

Lämna en tanke