Ibland händer det bara, oftast smyger det sig på i små steg så jag liasom vänjer mig…. Inte förrän jag tappar mitt immunförsvar, min livsglädje och all min kreativitet och allt står stilla i ett tungt virrvarr, så förstår jag. Snopen lyssnar jag på min Själs ylande när jag nu äntligen lyssnar.

Jag skyller inte på någon, inte ens den som sannerligen åstadkommit min själsliga blodbrist och utmattning. Hur kan jag göra det när jag i så många år predikat om vår egen kraft och vårt eget ansvar för hur vi reagerar på vad som händer? Det är jag och ingen annan som är ansvarig. Så nu är det dags för nya kraftfulla steg, bort från det som dränerar och lämnar mig paralyserad. Jag förstår mig själv och anledningen att jag inte lyssnat – inte vill jag väl se att det som verkar vackert och kärleksfullt i själva verket inte alls är bra för mig?? Jag stannar kvar, som jag gjort så många, många gånger i mitt Liv. Imorgon blir det bra. Det var nog bara för att… Det var en engångsföreeelse. Så kan det ju bli när någon är trött, ur balans, stressad… Osv, osv, osv.

Det är så lätt att se när ögonen är öppna. Men ibland gör jag som när jag var fem och det första tuffa hände – jag kniper ihop ögonen och säger att det inte händer. Och OM det händer, så har det säkert gått över när jag tittar igen. Jag är en liten unge som behöver lite omsorg igen. Gör mitt bästa för att inte vara arg på lillungen för att hon knipit ihop ögonen så länge…

Jag drar kort till morgonkaffet, jag har ögonen öppna igen, jag är trött och ledsen, men ändå lycklig för att jag ser igen och äntligen lyssnar. För nu kan jag ju gå vidare igen och ta tillbaka den där levnadsglada galningen Elinor igen! Och jisses vad jag ska träna på att ha ögonen öppna hela tiden! Även om det gör ont att se att vissa tar min energi om jag tillåter det. Även om det verkar vara så kärleksfullt och omtänksamt.

Säger hej till Livet igen.