Andevärldens Visdom…

0

För några år sedan åkte jag för sjuttonde gången till min älskade ö Amorgos tillsammans med en grupp människor, en resa som skulle väcka oerhört mycket inom oss – både kampen och rädslorna som utlöser så mycket märkliga handlingar bland oss människor och sällsamt mäktiga upplevelser för oss som valde bort kampen. Dessa magiska upplevelser är något vi aldrig glömmer…

Men… detta eviga men. De kamprelaterade händelserna lämnade spår i mig, kunde inte göra mig fri från min egen rädsla, den för vad människor är kapabla till när rädslan vinner. Det har varit en lång färdväg och jag nådde en viktig destination när jag hamnade i en fåtölj i månader utan att kunna göra så mycket annat, fylld av olidlig smärta, massa smärtstillande med mycket morfin. Jag säger inte att detta var skrivet stjärnorna, jag säger att detta valde jag göra till en viktig hållplats på min färdväg. När smärtorna blev uthärdliga slutade jag bums med alla mediciner, vilken lättnad!!

Det var bara det att även om insikterna infann sig om mycket som fanns inom mig, så återstod ju den med rädslan för mina systrar och bröder och den visste jag ju bara kunde omvandlas om jag steg ut på Livets arena igen. Och som jag försökt… Försöka är ju inget ord jag gillar alls – antingen gör man eller också inte, men det var ju precis vad jag gjorde – försökte. Inget hände. Längtan efter att ha kurser och resor vällde upp i tsunamis inom mig, men alla försök misslyckades. Så i slutet av sommaren beslutade jag mig för att i höst är det dags. Och skrattet bubblar i mig nu – gissa vad jag fick möta?

Att gå rakt in i det som skrämmer oss mest, tja, det är då det läskigaste jag vet i alla fall… Jag rös varje gång minnena bubblade upp och mina vibbar kändes i hela universum, i varenda cell. Överallt. För så funkar det ju – vi hänger ihop, systrar och bröder!! Varenda tanke, känsla vi har vibrerar ut till allt och alla. Så… Här sitter jag nu med mitt morgonkaffe och är den lyckligaste lilla människoungen ni kan tänka er. För det spelar ju ingen roll!! När rädslan äntligen gav vika och glädjen av att vara jag infann sig med tsunamikraften, då var jag tillbaka igen! Jag har vandrat på åsnestigarna som jag känner så väl, jag har njutit i det turkosblå havet med all dess glittrande kraft, jag har plockat kristaller och salvia i de magiska bergen… och jag har varit hemma igen. I mig själv. Vild, barnlik, skimrande och så full av glädje att det bubblar över och stänker på alla i hela universum! Och DET, mina kära, DET är det enda som räknas.

Jag vinglade småningom in från min balkong, där jag suttit under stjärnhimlen och företagit min resa, yr av sällsam närvaro. Och tog bara boken på bilden här ovan, boken jah köpte det året på Amorgos, i Yorgos magiska lilla affär. På hyllan har den legat orörd sedan dess. Och jag läste orden jag och mitt team skrivit. För i min vånda, då för flera år sedan, skrev jag min automatiska skrift där jag alltid har direktkontakt med mitt andliga team och nu, åratals senare, dundrar visdomen in. Jag var för mänsklig då, för fångad av paniken i händelserna för att helt förstå då. Jag gjorde som dom rådde mig, men all den andra visdomen jag fick där och då, den har legat där inne i denna magiska bok hela tiden. Nu kunde jag förstå, nu kunde visdomen äntligen läka smärtsåren och jag vandrar vidare…

Nya utmaningar kommer förvisso. Men jag har lovat mig själv att aldrig stänga dörren till min själs och mitt teams visdom igen. Jag behövde ta den här detouren för att vältra mig så mycket i den här människoskräcken så att jag slutligen fick nog. Shit, vad det är spännande att Leva igen! Borta är stagnationens tid, fy faaaan vas jag avskyr stagnation & tråkigt!!

Ska renskriva visdomsorden och publicera sen, när tiden känns rätt. Kanske kan dom hjälpa någon av er?

Vi ska också alltid, alltid komma ihåg – vi gör det vi gör, det tar den tid det tar. Inget föds förrän det är dags. Och först måste vi ha modet låta något stort som håller oss fångna dö… det ni! Det är Mod.

Dela.

Om skribenten

Missa inte våra intressanta artiklar

Läs fler artiklar på huvudsidan

Lämna en tanke