När livet blir lite tuffare emellanåt, så händer det mest besynnerliga – jag slutar vara snäll mot mig själv. Slarvar med maten, för energilös för mina lång, härliga promenader, träning inte att tänka på! Jag orkar inte riktigt vara kreativ och jag är ju egentligen inte alls förtjust i människor inser jag. Tills det plötsligt bara blir nog.

Det började ju med att jag äntligen fick pusselbitarna på plats – vad faaan är det som pågår i mitt liv? Vad är det jag inte ser? Vad behöver jag göra? Sen kom det andra av bara farten och energin mina beslut genererade. Blir social igen, livet blir glittrande och magiskt, precis som jag ju är när jag inte blundar för sanningen. Hur svårt det än är, så vinner alltid den. Sanningen. Vad mår vi bra av och inte? Innebär ju också att jag får lov att kommunicera min Sanning igen….huua, vad läskigt!!! Men såååå galet skönt och befriande. Vissa saker och relationer ryker så det visslar om det, nu när jag äntligen öppnat ögonen, och jäklars vad underbart! Undrar sådär i efterhand vad jag var så rädd för…? Det läskiga ögonblicket innan jag äntligen spärrar upp ögonen och verkligen ser vad/vem jag har framför mig…och friheten som sjunger i mig när jag vågat finns det inte ord för. Att stanna i status quo är ju enkelt och konfliktfritt. Men vi dör ju….

Upptäcker då också förstås hur mycket jag bara älskar människor, ljuvligt. I allt så får kroppen också komma till tals och jag & syrran gör en deal – nu jävlar!! 1 juni ska minst 5 kg vara väck, träningen en del av vardagen och energin på topp igen! Bytt batteri på vågen och inser att 5 kg får vara 8, men må så vara. Syrran o jag chattar på Whatsup, byter recept och räknar kalorier, sååååå jäkla kul och inspirerande! Igår blev det en grön ärtsoppa, supergod och en shotdryck gjord på 200 g ingefära – haha, det tog tid för en 1,5-armad person att skala! Men där snackar vi shot!! Känner mig som en drake när jag tagit den supen!

Älskar människor & Livet och inser att det ju varit så hela tiden. Ibland måste jag bara ta en timeoff för att jag kommit till ett vägskäl där jag måste välja – same shit, different day eller mod att lämna ett beteende bakom mig som jag utvecklat som en överlevnadsstrategi för länge, länge sedan men som inte behövs längre? Mitt medberoende har bestått i det; jag kan inte lämna, jag måste stanna och hjälpa, även om jag kvävs själv. Så har det varit. Men inte mer.

Nu drar jag till frissan för härlig färg i håret – jag är ingen grå mus!!! Jiiiihaaaa!!