Jag ser alltid för allvarlig ut på bilder, sägs det mig… Nåväl, så är det nog – ett helt livs försök att inte le för att munnen är sned sitter fast i sinnet. Har bokat tid till mästerfotograf som ska lyckas ta bilder när jag skrattar – har ju skett ibland när jag råkat slappna av med något av mina barnbarn i famnen och dom har varit så där lysande skitroliga! Här är jag i en av alla mina funderingar…

Och funderingar blir det när mejlen haglar in om husrensningar och osaliga andar. Ibland är det som jag inte hörs, när jag säger att var och en kan få kontakten med andevärlden att vara en magisk, underbar, livsglädjande del av Livet. För alldeles för många vill bara inte tro att det de upplever i sina hem kan vara något gott… En pappa som kommer för att han har något viktigt att säga, en mormor som vet precis vad som pågår och vill komma med viktiga, livsförändrande råd. Om dom som bor där vill lyssna… Om viljan finns att höra att det är ett djupgående beslut inom var och en att faktiskt vara skeppare på sin egen skuta, vara chefen i sitt eget liv och inte ett offer som bara låter saker och ting hända och pågå i sina liv.

För jag vet ju att det funkar. Både att lyssna på ivriga andar som kärleksfullt vill ha kontakt och de kanske lite mer oroliga andar som inte riktigt vet vad dom håller på med för ögonblicket. För även dom är pratbara och i allra högsta grad intresserade av att utvecklas, gå vidare och få slippa rädslan, ensamheten och förvirringen. Det är i min värld ett av de mest fantastiska upplevelserna, precis som med en levande person som är eländig – att få kontakt, att se att insikten är ett faktum och Ljuset får komma in, rädslan ger vika för visdom och befrielsen är enorm när Själen äntligen får gå vidare.

Så mitt Städbolag bokas icke för återkommande städningar. Nej. Det enda jag är intresserad av om jag någonsin väljer att åka hem till någon, det är att vara en städcoach. Vad behöver göras för att hålla precis så fint, hemtrevligt, kärleksfullt och vacker i hemmet? Inget annat. Jag är ingen spökjägare som ger mig efter onda andar, talar om att det är osaliga själar, demoner, mörkermästare och gräsliga portaler som släpper in all möjlig skit….och så vidare, och så vidare.

Jag säger det igen – jag är inte mediumet som underhåller rädsla och lägger på massor av bränsle till skräcken som råder. Andevärlden är mina bästa vänner och coacher, jag kan inte nog understryka hur gärna jag vill vara delaktig i att låta det Ljuset få spridas mer och mer…  Historierna som får berättas när dom som stökar i ett hem få berätta. När lilla mormor äntligen får komma till tals och energin i hemmet blir klar i kommunikationen och kärleken istället för frustrationen får bo där igen…. Tja, det är så coolt att jag sannerligen inte behöver tappa andan i skräck för att vara fascinerad. Och jag är synnerligen intresserad av att fortsätta gå i kurs hos andevärlden – vad mer kan man inte göra tillsammans med dem?? Herrejösses, vad kan inte ske när våra kanaler är vidöppna för andevärlden?? Gå på vatten kanske,. Kommunikation de Luxe på alla sätt och i alla dimensioner?? Inkluderande den mellan oss människor i allra högsta grad…

Så jag städar inte bort demoner eller onda andar. Jag städar bort rädsla. För dom som vill gå in i Magins värld istället….