You have to go through the dare to see the light…

http://https://open.spotify.com/track/7GTMskoXJSeaVFyuxZlOkG?si=1R_h9icESHKxQ2MbTtvRnA

Vi bombarderas av sanningar nu, mer än någonsin tror jag. Hur ska vi veta vad som är sant och inte? Hur ska jag kunna fatta beslut utan att veta sanningen? Vet någon sanningen ens? När till och med experter får lov att ändra sig från dag till dag, då inser jag ju mer och mer för varje dag att ingen kan ge mig svaren jag skriker efter. Ingen. För dom vet inte. Inga konspirationer äger rum mot oss, ingen ljuger medvetet, dom tror ju på sin sanning! Alla gissar hejvilt. När kommer kulmen? Hur ska det bli med ekonomin? Ska vi stänga skolorna? Rätt eller fel? Vi diskuterar på nätet, blir osams som fan ganska ofta. Så mycket ilska. Så mycket rädsla. Det kollektiva har nog inte varit så här illa däran någonsin, just för att vi har så mycket tillgång till information, sann eller inte. Men att bråka och tjafsa med varandra löser ju ingenting…

Gläds dock oerhört åt alla vackra historier där människor bara hjälper varandra, utan tankar på egen vinning. Kanaler i Venedig som mirakulöst blir klara och vackra, fulla med Liv efter bara några veckor! Förorenad luft klarnar upp, bilderna från rymden är ju magiska! Hörde på en föreläsning för några år sedan om hopiindianerna, en chef på ett museum som talade, och hur dom förutspådde en tid då Moder Jord skulle skaka med båda händerna…och jag tycker nog att det är precis vad hon gör. Och hur fort läker hon inte när hon får chansen?? Greta i alla ära, men nu flyger vi inte kors och tvärs längre, luft, jord och vatten renas när vi tvingas slå av på takten. Det händer mycket vackert i allt detta skrämmande och kanske kommer vi längre fram se fantastiska effekter också, när vi kommit över rädslan och börjat bygga på nytt. Finns vissa företeelser vi ägnat oss åt och haft som Sanningar – ekonomi, börsen, tillväxt till varje pris, egoism där vi skitit i det mesta utom vår egen vinning och lusta… Sanningar som kanske mår väldigt gott av att revideras….

Under tiden, mitt i kaoset som vi nu befinner oss i, så får vi lyssna var och en av oss på vår egen Sanning. Vad är då rätt för mig? När jag tagit del av nyheter, åsikter på facebook, varit orolig och rädd färdigt och verkligen lyssnar inåt, då vet jag. Steg för steg, dag för dag – bra, sanna beslut. Och jag väljer att tro att vi tar oss igenom det här också. Mycket kommer att gå omkull, ja. Men efter olika naturkatastrofer vi sett, så börjar vi sen, som flitiga små myror, bygga upp igen. Och vem vet – vi kanske bygger något oerhört vacker, fint och hållbart för oss själva och Moder Jord…jag hoppas och tror det.

Lyssnar på Camillas röst i Cosmicas True, älskar den så mycket. Som vi kämpar för att göra rätt, så rädda vi är för att misslyckas… Vi måste går genom mörkret för att se Ljuset….

Ta hand om dig, vackra själ, och gör något fint för sig själv och någon annan idag. Om det så ”bara” är ett telefonsamtal till någon ensam därute, så gör du en skillnad. Vi skapar något vackert. Bara för att vi vill och kan!

Kom av mig lite…

Som så många andra har Livet verkligen tagit en helt annan inriktning än vad jag tänkte mig… För bara ett par veckor sedan hade jag härliga resor och jobb inbokade, min F-skatt blev klar – har ju i ett par år gått på sparlåga efter en olycka och inte kunnat jobba på lång tid. Var som en lycklig barnunge, fick in mer och mer jobb. Nu är allt avbokat. Delar ju det här med massor, massor av andra lite förvirrade människor – vad gör jag nu då?? Alla frågor blir helt utan svar – för vi vet ju verkligen inte någonting framöver. Vad kommer att hända?

Jag är verkligen inget ess på datavärlden, men tänkte ett tag att jag får hitta på något annat alternativ där jag kan jobba på nätet. Har ju en superduktig dotter som kan hjälpa mig. Men på något vis har jag satt i halsen av alla dessa som slåss om uppmärksamheten och erbjuder än det ena, än det andra och blev lite illamående…

Är dock med i två jätteroliga och givande onlinekurser med iinspirationsdrottningen Cecilia Kärvegård och idag dyker jag in i senaste dagarnas övningar med glädje. Har ingen aning hur jag ska överleva och vad jag ska göra, men dyker rakt in i förändringens vårflod. Har ju min innerliga övertygelse att Livet alltid finner en väg när jag vandrar i Kärlek och Skönhet, så på något härligt sätt har jag hittat Livsglädjen och en djup inre frid som gör att varje dag känns som en stor gåva… På bilden är vi uppe på Vikingaberget – har ju den oehörda glädjen att ha en liten familj på Gården som jag delar karantänen med, djupt tacksam för det! Jag får det jag behöver inhandlat, vi går på utflykter, planterar fröer, äter gott tillsammans, har galna diskussioner som är jävligt utmanande ibland, så utvecklande!

Så Livet är så gott, trots att jag kom av mig. Vägrar rädsla och upprördhet över det som sker och hur det sköts och fortsätter min vackra färdväg. Just nu har jag frysen full och flera toapapperrullar så jag klarar mig ju så länge…

Say yes to my Life, say yes to myself…

Cosmica

Klicka, lyssna & inspireras!

Skogen med all sin energi… det är dit jag vandrar titt som tätt för att hålla min energi så som JAG vill ha den. Lite av en utmaning i Livet ibland.. ibland toppar jag skogslyxen med ett bad när jag kommer hem, tänder ljus, på med musik och träder än djupare in i mig själv. Cosmica är ett självklart val för mig, deras album Healing Hands med texter som pratar direkt till min själ får mig att bara – kabooooom, in i mina heliga, hemliga rum där jag ser klart, förstår med min själ, känner mina visioner och vad jag behöver lyssna på just nu. Himmelriket på Jorden, häpp!

 

Delar en låt varje blogginlägg framöver, någon som berört mig sådär alldeles extra. Idag är det No, en Kick-j-la-ass-låt alltså! Men den stannar inte där i sin intensiva energi av att lägga av med lögner, självbedrägeri, självförnekelse, smärta, nej, den fortsätter med att säga JA till Livet, JA till mig själv…Det finns ingen väg tillbaka, jag vet jag kan vara stark. Jag är inte ledsen för att vara jag, jag säger JA…

Musik är sannerligen en lika viktig del som naturen i att läka, helas, gå vidare och vara den man verkligen är…

 

Enjoy……

Teamwork – the sh-t!!

När livet blir lite tuffare emellanåt, så händer det mest besynnerliga – jag slutar vara snäll mot mig själv. Slarvar med maten, för energilös för mina lång, härliga promenader, träning inte att tänka på! Jag orkar inte riktigt vara kreativ och jag är ju egentligen inte alls förtjust i människor inser jag. Tills det plötsligt bara blir nog.

Det började ju med att jag äntligen fick pusselbitarna på plats – vad faaan är det som pågår i mitt liv? Vad är det jag inte ser? Vad behöver jag göra? Sen kom det andra av bara farten och energin mina beslut genererade. Blir social igen, livet blir glittrande och magiskt, precis som jag ju är när jag inte blundar för sanningen. Hur svårt det än är, så vinner alltid den. Sanningen. Vad mår vi bra av och inte? Innebär ju också att jag får lov att kommunicera min Sanning igen….huua, vad läskigt!!! Men såååå galet skönt och befriande. Vissa saker och relationer ryker så det visslar om det, nu när jag äntligen öppnat ögonen, och jäklars vad underbart! Undrar sådär i efterhand vad jag var så rädd för…? Det läskiga ögonblicket innan jag äntligen spärrar upp ögonen och verkligen ser vad/vem jag har framför mig…och friheten som sjunger i mig när jag vågat finns det inte ord för. Att stanna i status quo är ju enkelt och konfliktfritt. Men vi dör ju….

Upptäcker då också förstås hur mycket jag bara älskar människor, ljuvligt. I allt så får kroppen också komma till tals och jag & syrran gör en deal – nu jävlar!! 1 juni ska minst 5 kg vara väck, träningen en del av vardagen och energin på topp igen! Bytt batteri på vågen och inser att 5 kg får vara 8, men må så vara. Syrran o jag chattar på Whatsup, byter recept och räknar kalorier, sååååå jäkla kul och inspirerande! Igår blev det en grön ärtsoppa, supergod och en shotdryck gjord på 200 g ingefära – haha, det tog tid för en 1,5-armad person att skala! Men där snackar vi shot!! Känner mig som en drake när jag tagit den supen!

Älskar människor & Livet och inser att det ju varit så hela tiden. Ibland måste jag bara ta en timeoff för att jag kommit till ett vägskäl där jag måste välja – same shit, different day eller mod att lämna ett beteende bakom mig som jag utvecklat som en överlevnadsstrategi för länge, länge sedan men som inte behövs längre? Mitt medberoende har bestått i det; jag kan inte lämna, jag måste stanna och hjälpa, även om jag kvävs själv. Så har det varit. Men inte mer.

Nu drar jag till frissan för härlig färg i håret – jag är ingen grå mus!!! Jiiiihaaaa!!

Förvandling…

Länge sedan jag bloggade nu, varit en j-ligt lång process denna gång och på gott och ont så drar jag mig undan världen när det är djupa saker som äger rum inom mig. Nu är det så och jag är nöjd, oavsett om jag kunde ha gjort annorlunda eller ej.

Sedan jag var en tvärhand har jag försökt göra rätt för att bli älskad och vara ok i andras ögon. De sista två åren har jag försökt komma igen efter en svår skada med massa komplikationer, men det har bara inte gått! Tills jag slutligen mådde så dåligt i en relation att det bara inte gick längre. Jag kunde inte blunda för det som hindrat mig från att vara mitt hela jag i hela mitt liv!! Kraften jag hela tiden valt att ge bort. Ingen annans fel, även om lillungen i mig kände det så – varför gör dom så här???

Nu har jag rasat, varit galen, gråtit, varit apatisk tillräckligt länge och befrielsen i mina andetag är enorm. Att bryta detta djupa medberoende, ja för allt handlar inte om alkohol o dyl, det har sannerligen varit All In…. för i kölvattnet kom också den djupa, vidriga sorgen över all missad tid, alla tårar för vad?? För vad jag tycker andra gjort mot mig?! Herregud… i år fyller jag pensionär…

Men så tänker jag på Dagny, minnena av tidigare liv, andevärldens klokhet jag fått ta del av och inser att jag har all tid i världen!

Vi lever i en tid nu när vi måste kika oss i spegeln och Se. Allt. Inte bara det som är vackert och storslaget, utan också det som är i vägen för att vi ska Leva, verkligen LEVA och det är alltid förknippat med massor, massor av känslor. Dom där djupa sanningarna om att inte duga, vara fel eller för mycket – vad det än är har det påverkat oss djupt och länge, när vi skruvar loss locket och möter alltihop, tja, då känns det. Men så värt det är, även om det, som i mitt fall, tar alldeles för lång tid enligt hjärnegot. Äktheten, Sanningarna, Närvaron… Är så lycklig just nu.

Såklart får jag fortsätta ta hand om detta, bad habits die hard! Som en nykter utbränd får jag vara sååå noga med mina JA och mina NEJ. Vad vill jag och inte? Vad är rätt för mig, även om du inte tycker jag är riktigt klok? Hur fortsätter jag på den här så galet spännande vägen som pirrar i hela mig utan att låta rädslan ta tag i mig igen?? Hur lever jag när det är mina val och åsikter som styr, ingen annans? Hur fattar jag beslut som är så rätt för mig, när jag vet att du eller någon annan blir upprörd?

Har inte alla svaren. Än. Men jag vet att nu så händer det. Det jag inte vågade se är nu i dagen och jag kan helt enkelt inte se. Så med vidöppna, nyfikna, pirriga ögon vandrar jag nu och Livet är så spännande….

Andevärldens Visdom…

För några år sedan åkte jag för sjuttonde gången till min älskade ö Amorgos tillsammans med en grupp människor, en resa som skulle väcka oerhört mycket inom oss – både kampen och rädslorna som utlöser så mycket märkliga handlingar bland oss människor och sällsamt mäktiga upplevelser för oss som valde bort kampen. Dessa magiska upplevelser är något vi aldrig glömmer…

Men… detta eviga men. De kamprelaterade händelserna lämnade spår i mig, kunde inte göra mig fri från min egen rädsla, den för vad människor är kapabla till när rädslan vinner. Det har varit en lång färdväg och jag nådde en viktig destination när jag hamnade i en fåtölj i månader utan att kunna göra så mycket annat, fylld av olidlig smärta, massa smärtstillande med mycket morfin. Jag säger inte att detta var skrivet stjärnorna, jag säger att detta valde jag göra till en viktig hållplats på min färdväg. När smärtorna blev uthärdliga slutade jag bums med alla mediciner, vilken lättnad!!

Det var bara det att även om insikterna infann sig om mycket som fanns inom mig, så återstod ju den med rädslan för mina systrar och bröder och den visste jag ju bara kunde omvandlas om jag steg ut på Livets arena igen. Och som jag försökt… Försöka är ju inget ord jag gillar alls – antingen gör man eller också inte, men det var ju precis vad jag gjorde – försökte. Inget hände. Längtan efter att ha kurser och resor vällde upp i tsunamis inom mig, men alla försök misslyckades. Så i slutet av sommaren beslutade jag mig för att i höst är det dags. Och skrattet bubblar i mig nu – gissa vad jag fick möta?

Att gå rakt in i det som skrämmer oss mest, tja, det är då det läskigaste jag vet i alla fall… Jag rös varje gång minnena bubblade upp och mina vibbar kändes i hela universum, i varenda cell. Överallt. För så funkar det ju – vi hänger ihop, systrar och bröder!! Varenda tanke, känsla vi har vibrerar ut till allt och alla. Så… Här sitter jag nu med mitt morgonkaffe och är den lyckligaste lilla människoungen ni kan tänka er. För det spelar ju ingen roll!! När rädslan äntligen gav vika och glädjen av att vara jag infann sig med tsunamikraften, då var jag tillbaka igen! Jag har vandrat på åsnestigarna som jag känner så väl, jag har njutit i det turkosblå havet med all dess glittrande kraft, jag har plockat kristaller och salvia i de magiska bergen… och jag har varit hemma igen. I mig själv. Vild, barnlik, skimrande och så full av glädje att det bubblar över och stänker på alla i hela universum! Och DET, mina kära, DET är det enda som räknas.

Jag vinglade småningom in från min balkong, där jag suttit under stjärnhimlen och företagit min resa, yr av sällsam närvaro. Och tog bara boken på bilden här ovan, boken jah köpte det året på Amorgos, i Yorgos magiska lilla affär. På hyllan har den legat orörd sedan dess. Och jag läste orden jag och mitt team skrivit. För i min vånda, då för flera år sedan, skrev jag min automatiska skrift där jag alltid har direktkontakt med mitt andliga team och nu, åratals senare, dundrar visdomen in. Jag var för mänsklig då, för fångad av paniken i händelserna för att helt förstå då. Jag gjorde som dom rådde mig, men all den andra visdomen jag fick där och då, den har legat där inne i denna magiska bok hela tiden. Nu kunde jag förstå, nu kunde visdomen äntligen läka smärtsåren och jag vandrar vidare…

Nya utmaningar kommer förvisso. Men jag har lovat mig själv att aldrig stänga dörren till min själs och mitt teams visdom igen. Jag behövde ta den här detouren för att vältra mig så mycket i den här människoskräcken så att jag slutligen fick nog. Shit, vad det är spännande att Leva igen! Borta är stagnationens tid, fy faaaan vas jag avskyr stagnation & tråkigt!!

Ska renskriva visdomsorden och publicera sen, när tiden känns rätt. Kanske kan dom hjälpa någon av er?

Vi ska också alltid, alltid komma ihåg – vi gör det vi gör, det tar den tid det tar. Inget föds förrän det är dags. Och först måste vi ha modet låta något stort som håller oss fångna dö… det ni! Det är Mod.

Val…

Ibland händer det bara, oftast smyger det sig på i små steg så jag liasom vänjer mig…. Inte förrän jag tappar mitt immunförsvar, min livsglädje och all min kreativitet och allt står stilla i ett tungt virrvarr, så förstår jag. Snopen lyssnar jag på min Själs ylande när jag nu äntligen lyssnar.

Jag skyller inte på någon, inte ens den som sannerligen åstadkommit min själsliga blodbrist och utmattning. Hur kan jag göra det när jag i så många år predikat om vår egen kraft och vårt eget ansvar för hur vi reagerar på vad som händer? Det är jag och ingen annan som är ansvarig. Så nu är det dags för nya kraftfulla steg, bort från det som dränerar och lämnar mig paralyserad. Jag förstår mig själv och anledningen att jag inte lyssnat – inte vill jag väl se att det som verkar vackert och kärleksfullt i själva verket inte alls är bra för mig?? Jag stannar kvar, som jag gjort så många, många gånger i mitt Liv. Imorgon blir det bra. Det var nog bara för att… Det var en engångsföreeelse. Så kan det ju bli när någon är trött, ur balans, stressad… Osv, osv, osv.

Det är så lätt att se när ögonen är öppna. Men ibland gör jag som när jag var fem och det första tuffa hände – jag kniper ihop ögonen och säger att det inte händer. Och OM det händer, så har det säkert gått över när jag tittar igen. Jag är en liten unge som behöver lite omsorg igen. Gör mitt bästa för att inte vara arg på lillungen för att hon knipit ihop ögonen så länge…

Jag drar kort till morgonkaffet, jag har ögonen öppna igen, jag är trött och ledsen, men ändå lycklig för att jag ser igen och äntligen lyssnar. För nu kan jag ju gå vidare igen och ta tillbaka den där levnadsglada galningen Elinor igen! Och jisses vad jag ska träna på att ha ögonen öppna hela tiden! Även om det gör ont att se att vissa tar min energi om jag tillåter det. Även om det verkar vara så kärleksfullt och omtänksamt.

Säger hej till Livet igen.

Spirande Kraft…

Att återvända till Livet var visst inte så snabb process som jag trodde… Så fort jag får för bråttom, ignorerar being fucked over eller stressar på något som helst sätt så tar det tvärstopp. Jag sjunger verkligen långsamhetens lov och jäklars vad underbart det är! Har äntligen fattat och känslan är lugnt euforisk – som Etna på Sicilien. Min inre lava strömmar sakta, men ack så kraftfullt – hela tiden. Stannar när jag behöver, likaså springer när det känns bra, ryter vid behov och det är ju en jäääävla kick!

Just nu vattnar jag mina drömmar, de små plantor som jag så ömt vårdar. Vet inte riktigt hur det ska se ut, men litar på mig själv och andevärlden. Går inget vidare med mina grejer jag lägger ut, kanske har jag varit borta ur branschen för länge? Men inom mig vördar jag mina 30 år på den mediala vägen och känner att visdomen ska flöda, även om jag inte vet riktigt hur just nu… Vet ju också att min ärlighet och raktpåsakperson inte direkt försvunnit under min rehab-tid, snarare tvärtom, men litar även här på den heliga processen. Såklart det finns nyfikna människor som bara älskar ett ärligt medium! Även om jag kickar ass så det vulkaner om det! Under tiden njuter jag av att jag äntligen är en lycklig människa igen. Var lite tufft ett tag att inse att jag nog var lite körd i branschen, men det som är menat det händer ju. Spännande är det…undrar hur jag skulle vara som korsordslösande pensionär?? Näääeee, fy faaaa. Om folk tycker nu att jag är en bitch – hur skulle det då bli???

Kära Andevärld – visa mig en väg som rockar fett!

Tåget mot njutning!

Fortsätter min nyfikna färdväg till passionärsliv – idag packar jag väskan för tåget mot Orsa, mitt älskade andningshål. Primitivt, totalt lugnt och i min värld helt magiskt. Häng med brorsan och massa härliga diskussioner om allt från snickeri till kvantfysik. Sen låååång lunch med min vackra vän Britt-Marie Jemth som har lyckan att bo där jämt (haha, sicken usel humor…)

Tänker ta för mig av njutningen och takten på Livet som infinner sig där och låta den där Sanna självkänslan infinna sig så att mitt Livs karta framträder ur dimmorna…

Gravid i v 42

Några härliga kort som jag plötsligt hittade, fortfarande inplastade- dagens kisse gillar jag skarpt. Snart exakt ett år sedan min olyckshändelse, ett år av mycket isolering. Snubblade ut i världen igen för ett tag sedan för att sedan ”råka ut för” en riktigt ilsken magbakterie som isolerade mig 10 dagar till. Jobbigt år? Absolut. För jävligt har jag tyckt många gånger. Men så värt ändå – vilken process! Har nu känt en tid som under min första graviditet; så lycklig och harmonisk i djup vetskap om miraklet som väntar. Ingen aning om vad det skulle bli, hur den lila skulle se ut eller vara, bara att allt var som det skulle och lyckan skulle bli total. Nu, liksom då, går jag rejält över tiden. Nu, liksom då, har jag tagit ricinolja för att skynda på processen, bara för att få åka hem igen med outrättat ärende, haha. Hon kom när hon var klar. Punkt. Nu 40 år senare är processen så lik.

Tvivlen har varit många det här året – is this it?? Borta från livsarenan ett år, kan jag överhuvudtaget hitta vägen tillbaka?? Ett medium på 60 plus i en bransch som fullkomligt exploderat av utbud? Och vilket utbud sen! Vill jag ens hitta tillbaka??

Nej, det ville jag ju inte. Den senaste lilla isoleringen med påtvingad, men så välkommen, detox gav mig slutligen klicket inombords. Det är fullkomligt blankt i min almanacka och det känns alldeles pirrigt. Nu är det dags. Känner dom första små, diskreta värkarna men dom gör inte minsta ont, bara väldigt kraftfulla. Tagit bort allt, det nya får komma in. Det enda jag vet är att andevärlden är med. Min passionerade själ är den som är stigfinnaren – ja är ja och nej är nej – är verkligen med. Glädje på djupet – jag är en galet dedikerad passionär, inget annat går an. Total närvaro – fan vad jag saknat den!!!!!! Fattade inte riktigt hur den försvunnit mer och mer i mitt Liv…

Så…efter snart exakt ett år sedan så är jag vaken igen, nyfiken och så jävla lycklig. Vill inte för allt i världen uppleva det här året igen, men vill definitivt inte vara utan det.
Vad spännande denna förlossning detta blir! Andevärlden har upprepat igen och igen och igen – sitt stilla båten!! Och jag har som vanligt trotsigt ifrågasatt, haha. Hur länge då??? Jag orkar inte den här skiten längre!! Men som vanligt hade dom rätt. Haha – tur dom är som dom är och alltid står kvar när jag tjafsat färdigt. Nu bjuder dom mig att modigt stiga iland och deltaga igen, djupt inkännande vad som är rätt steg för mig…
För det vet jag ju – jag är INTE klar med Livet och Magin än. Vet bara inte vad det blir… Ljuvligt och pirrigt.