Länge sedan jag bloggade nu, varit en j-ligt lång process denna gång och på gott och ont så drar jag mig undan världen när det är djupa saker som äger rum inom mig. Nu är det så och jag är nöjd, oavsett om jag kunde ha gjort annorlunda eller ej.

Sedan jag var en tvärhand har jag försökt göra rätt för att bli älskad och vara ok i andras ögon. De sista två åren har jag försökt komma igen efter en svår skada med massa komplikationer, men det har bara inte gått! Tills jag slutligen mådde så dåligt i en relation att det bara inte gick längre. Jag kunde inte blunda för det som hindrat mig från att vara mitt hela jag i hela mitt liv!! Kraften jag hela tiden valt att ge bort. Ingen annans fel, även om lillungen i mig kände det så – varför gör dom så här???

Nu har jag rasat, varit galen, gråtit, varit apatisk tillräckligt länge och befrielsen i mina andetag är enorm. Att bryta detta djupa medberoende, ja för allt handlar inte om alkohol o dyl, det har sannerligen varit All In…. för i kölvattnet kom också den djupa, vidriga sorgen över all missad tid, alla tårar för vad?? För vad jag tycker andra gjort mot mig?! Herregud… i år fyller jag pensionär…

Men så tänker jag på Dagny, minnena av tidigare liv, andevärldens klokhet jag fått ta del av och inser att jag har all tid i världen!

Vi lever i en tid nu när vi måste kika oss i spegeln och Se. Allt. Inte bara det som är vackert och storslaget, utan också det som är i vägen för att vi ska Leva, verkligen LEVA och det är alltid förknippat med massor, massor av känslor. Dom där djupa sanningarna om att inte duga, vara fel eller för mycket – vad det än är har det påverkat oss djupt och länge, när vi skruvar loss locket och möter alltihop, tja, då känns det. Men så värt det är, även om det, som i mitt fall, tar alldeles för lång tid enligt hjärnegot. Äktheten, Sanningarna, Närvaron… Är så lycklig just nu.

Såklart får jag fortsätta ta hand om detta, bad habits die hard! Som en nykter utbränd får jag vara sååå noga med mina JA och mina NEJ. Vad vill jag och inte? Vad är rätt för mig, även om du inte tycker jag är riktigt klok? Hur fortsätter jag på den här så galet spännande vägen som pirrar i hela mig utan att låta rädslan ta tag i mig igen?? Hur lever jag när det är mina val och åsikter som styr, ingen annans? Hur fattar jag beslut som är så rätt för mig, när jag vet att du eller någon annan blir upprörd?

Har inte alla svaren. Än. Men jag vet att nu så händer det. Det jag inte vågade se är nu i dagen och jag kan helt enkelt inte se. Så med vidöppna, nyfikna, pirriga ögon vandrar jag nu och Livet är så spännande….