Ett filmklipp från den fantastiska filmen “What the bleep do we know” förändrade något grundläggande inom mig när jag såg den första gången… Satt ganska (väldigt djupt, om jag ska vara ärlig) fast i en depression efter en för min del ofrivillig skilsmässa och mina tankar hamnade tillbaka i sorgen vad jag än gjorde. Ingenting kändes meningsfullt eller roligt, det var bara bedrövligt att han lämnat mig. Hur jag än ville, så uppfattade jag det i alla fall, så kom jag inte loss. Depressionen hade mig i ett järngrepp.

Så fick vi se ovan nämnda film när jag tillbringade några dagar med en shamankvinna från USA och jag för tillfället var distraherad från min depression och levde i magin ett tag…

Scenen hur våra negativa tankar fullkomligt styr och kontrollerar oss och hur precis varenda cell korresponderar med varandra och ylar “Why me? Why me? Why me?” högt och ljudligt och allt är i samklang, eländigt och djupt, tja, den knockade mig. Det var verkligen som att se allt så tydligt och klart i neonbelysning och min absoluta och övertygade kamp för Lyckan fick ordentligt ta sin början….

Är jag lycklig hela tiden för det? Nej. Men när jag vaknar på morgonen och mina tankar är fokuserade på hur jävla ont jag har, vilket förvisso är sant i det här vädret, då blir jag väldigt fort medveten om hur icke närvarande jag är. För om jag inte njuter av att höra kaffebönorna malas i min kaffebryggare, känner doften av det ljuvliga kaffet i mina näsborrar, om jag inte njuter av att bära kaffebrickan in till sovrummet och slå upp dagens Eskilstuna-Kuriren, då vet jag att jag är i trubbel om jag inte gör något.

För lycka kräver en väldans massa självdisciplin, så är det bara. Villighet att välja att se när offerkoftan kryper på mig. En sjujädrans Urkraft när det negativa vill ta över, ta mig själv i nackhåren och riktigt tvinga mig själv att andas, göra något aktivt för att bryta tankegången – det är tricket för mig.

För som de också säger i filmen – våra negativa tankemönster ger oss samma beroende som heroin och amfetamin. Tänkvärt, eller hur?! Och alla vet väl vid det här laget; Att bryta ett mönster tar tid. Och disciplin. Disciplin och Lycka i samma mening? Japp, finns inget annat sätt om man råkat bli vuxen och hamnat i gnällträsket eller springkarusellen. Ska vi bli lyckliga, så behöver vi göra något kraftfullt när vi kommit lite fel. Och göra bra saker i många, många dagar. Då kan våra celler få en annan programmering och uppfattar nödsignalen när det råkar bli lite surt och negativt någon dag och åtgärdar blixtsnabbt det hela, så att man kan vara lycklig igen.

Tycker det är en självklar rättighet och jag kämpar passionerat och njutningsfullt för den varje, varje dag. Igår såg jag dessutom Dagny hos Skavlan. Ni vet Dagny – hon som började blogga vid 100 och nu har massvis av följare. Vilken inspirationskälla! Skrattar hjärtligt framför tv:n och tackar för att sådana som hon finns. För som hon sa – hur jobbigt det än blir så får man aldrig ge sig!

Tar nu min värkande lilla kropp till den varma duschen, för om ett tag är det dags för lite kartläsningar….

Tack Livet. Och bilden här ovan är från Amorgos… Där jag snart är i total Magi….