Har återvänt till mina älskade vänner och Spanien och njuter av Livet här. Redan gått mycket, ätit suveränt gott och sipprat spanskt vin, umgåtts med inspirerande människor och mått så j-la bra.

Tankar och känslor får komma ikapp, känt så länge nu att det är dags för filbyte i Livet men jag vet ju inte riktigt vilken fil jag ska ta för att komma rätt, dit jag och mitt hjärta drar inom mig…

Så att vara i lugn och stillhet, låta friden få ta över inom mig – det hjälper så mycket, känns så himla bra. Det är ju alltid lite läskigt när det är dags igen för det här filbytet, det vet jag ju. Men känner igen tecknen så väl och när jag inte lyssnar eller försöker ignorera, tja, då blir det inget vidare bra. Så jag har bestämt mig. Åker lite till på mitt livs highway och kör mot skyltarna där borta i fjärran. Ser inte ännu vad det står på dem, men när jag kommer närmare så kommer jag att veta. Och ta rätt fil. Under tiden är jag ju på väg nu med… Gäller att fatta det för min många gånger så vilda, otåliga själ. För när jag väl erkänt längtan inom mig, då vet jag ju att jag kommer att ta steg, förändringarna kommer att ske. Då kan det vara svårt att finna den där härliga friden inom sig. Spanien hjälper till, citroner gula och kära vänner likaså. För att inte tala om den delikata maten och de långa, långa promenaderna, ibland längs havet ibland på andra stigar här.

Någonstans i alltsammans så vet jag vad det är som hänt som är annorlunda den här gången. Racet är över, det handlar inte om att komma på “den där grejen” som ska ge mig antingen framgång eller pengar. Den här gången är det verkligen MIN resa och det enda det handlar om är att följa skyltarna som ger mig tillbaka den där härliga passionskänslan igen, nu starkare än någonsin. För nu blir det inte för att åstadkomma något, den filen har jag slagit in på alldeles för många gånger. Liksom bara råkat ta den om och om igen, fast jag trodde jag följde rätt skyltar. Jisses, vad jag har lärt mig av denna ständiga drivkraft som fått mig till så många händelser och skeenden i Livet, men tyvärr har den slunkit in på den där filen som bär till det där stället jag ju inte längre vill vara på! Hur fan det nu går till varenda gång….

Nu när drivet är borta, att “bli något” finns inte längre, då vet jag ju så väl att den varit där. Frånvaron bjuder mig på en fullkomligt magisk känsla och jag är så nyfiken på hur det ska bli! Som en liten tjej känner jag mig, en liten tjej som vet att hon får gå precis var hon vill, göra precis vad som faller henne in, som inte har krav på ett enda skit i sitt liv, varken på sig själv eller på andra. Undrar jag….var jag kommer att hamna, vad jag kommer att göra.

Vem jag är när allt det där nu skalas bort, det har jag ju faktiskt ingen aning om. För så länge har det ju varit min enda Sanna verklighet – att göra. Åstadkomma. Bli. Synas. Är galet inspirerad inom mig, duktiga flickan har tagit mig i handen och sagt – jag ska hjälpa dig!! Jag vet varenda felfil på den här vägen! Kom igen, nu kör vi.