Utan att på något sätt älta min sjukdomsbild med slöaste sköldkörteln i Sörmland, även om den nu försöker kicka igång, så kan jag väl säga att den ibland beordrar till total strejk i hela kroppen. Idag är det väldigt stilla rörelser med en värk som faktiskt känns som den lamslår hela dagen. Men icke…

Det finns alltid, alltid, alltid något man kan göra. Alltid. Så nära jag varit periodvis att ge upp alltsammans, trott att jag faktiskt inte orkar mer. Men alltid segrar min inre vinnarskalle.  Som ta mig faaan alltid kommer igen! Imponerande. Sannerligen. För så många tappade sugar som jag möter här i Livet, så har jag verkligen “ingen som helst lust att joina in i det gänget… Allt vi skyller på. Hur synd det är om oss – att just jag skulle drabbas. Hur bedrövligt det är att andra kan… osv, osv. Vill bara inte.

Kryllar av ofterkoftor, drama queens, martyrer av rang, bitterkvistar som jag inte ens orkar komma i närheten av. Alla med det gemensamma faktumet – Livet har gått emot dem. Jag säger bara en sak; Och..? Vem f-n drabbar inte Livet? Och egentligen – vad då “drabbar oss”..? Livet ser ut så här. Upp och ner. Hit och dit. Vin och vatten. Sött och surt. Karriärer som skiter sig, drömmar som går i kras. Dörrar som stängs. Människor som sviker och lämnar. Människor som kommer och älskar oss så vi bara dör lite inombords av vånda inför vad som är möjligt här i våra Magiska Liv. Drömmar som föds, idéer som bara måste förverkligas för vi går sönder av Kraften annars.

Idag är det strejk i den här lilla kroppen. Svårt att hålla kaffekoppen på morgonen, värker när jag blandar iordning den gröna kraftdrinken. Nu sätter jag på mig jympadojjorna och går en långpromenad i det grå och blåsiga. Den är vacker, min promenad. Går förbi vackraste kyrkan, omgiven av runstenar och vidare över nyskördade gärden medan blåsten sliter i kalufsen, in i skogen och friden sköljer över mig. Ska tvätta lite när jag kommer hem, pyssla lite i mitt vardagsrum som står i målarkaos fortfarande, besvara dagens mejl, kanske göra lite äppelmos. Skriva lite på eftermiddagen, gå ut i skogen igen och se om lite härliga gulisar hoppat upp ur mossan.

Vilket Magiskt, underbart Liv jag har. Kroppen strejkar, jag lyssnar och finner andra sysslor än jag kanske tänkt mig för dagen. Och känner mig lycklig. Som tjuren Ferdinand. För det finns alltid saker jag kan göra. Oavsett. Alltid.