Solrosen står, enligt maya, för “Spiritualizing the Ego”. Det önskar jag göra, för det handlar ju inte om mig. Egentligen. Jag är ju bara en elsladd…

Förr i världen, för många år sedan, då var seanser/demonstrationer nästan vardagsmat för mig och var väl egentligen inte något jag funderade så mycket över – det är ju bara något ett medium gör. Ingår ju i paketet liksom… Men senaste åren har jag skalat bort både det ena och det andra som inte känts bra längre. Var ju länge sedan jag bestämde mig för att det jag gör både ska kännas roligt och inspirerande, annars kan det kvitta. Och seanserna… Näääe, det var verkligen inte kul längre. Öppen som en nyfödd liten bebis, för det måste man vara om man ska kunna vara online med andra sidan, så uppfattar ju varenda del av mig precis alla energier. Och hör och häpna – alla har inte snälla, goda, förväntansfulla, öppna tankar inför en seans. Så det så. Och det gjorde mig så in i vassen trött efteråt. Så jag lade av. Var bara inte värt det.

Nu har jag tackat ja igen. För första gången på jag vet inte när. Och varför, har jag ju undrat. Jo, för att det är uppe i Dalarna och det är i särklass de absolut finaste minnena jag har efter offentlig demo. Blir glad i hela mig när jag tänker på Mora… Människor som strömmade in, en del med handmålade korgar med kaffetermos i, alla med glada, barnlikt förväntansfulla leenden i sina ansikten. Och jäääääklar vad bra det gick!! Som en härlig dans tillsamman, jag, publiken och andevärlden, så svingade vi högt i lampkronorna och andarna hoppade in som popcorn, lika glada och busiga dom. Jag var så hög efteråt av glädje, att det tog timmar innan jag kom till ro och kunde sova.

Förväntar mig inte att det ska bli samma höjdare igen, men betydligt mognare i min mediala färdväg, så låter jag cellminnena handla om glädjen jag kände, utbytet och rysningarna gång på gång när de från andra sidan så lätt kunde förmedla sig, bli igenkända och få framföra vad de ville. Budskap som berörde. Hela vägen in.

Så jag låter glädjen vara min fana och mitt mål, då försvinner nästan all oro inför den kvällen. För jag gillar inte motpolen till allt det vackra med en storseans. Som det sades i The Green Mile – det känns som tusen nålar som sticker mig… Tänk om det alltid kunde få vara så där öppet och fint… För de har ju så mycket viktigt att berätta för oss, de döda som dansar på andra sidan. Budskapet för mig är det allra viktigaste, oavsett  om det är privat, seans eller kurs. För dom har fattat. Vad är det egentligen som är viktigt i Livet?  Dom har ju fått lämna makt, framgång, prylar, droger och dylikt därhän och ägna sig åt endast och enbart en sak – sina själar och hur just den själen är sammanlänkad med alllt, precis allt annat och alla andra. Varje tanke, varje beslut, varje handling påverkar.

Så när det är så dags att äntra scenen, då önskar jag så att jag minns vad cellerna minns…. glädjen när den döde blir igenkänd, euforin när de får framföra sina så viktiga budskap,  värmen när mina ögon möter den i publiken som fått budskapet och kärleken mellan oss människor är ett faktum. Så önskar jag att det blir….