Vilken underbar halloweendag och kväll! Omgiven av mina älskade, pyntade vi bordet, åt supergod mat, skrattade och berättade spökhistorier ur våra liv… huuuuua, vad det kan hända grejer… Avslutade med att kolla The Shining, håller än idag, 35 år senare, och lyckas skrämma skiten ur oss…

Fick ett telefonsamtal häromdagen som fick mig att bara bli stående länge vid köksfönstret, blickande ut över min trädgård, så fylld av glädje och tacksamhet att tårarna bara rann…

Jag hade en seans för en tid sedan – något som inte lättvändigt sker i mitt liv längre… Bloggade om det för ett tag sedan, kan nu bara kort säga att energierna som far runt från alla döda plus olika känslor i publiken – allt från skepsis, ifrågasättande av mig som person, förväntningar, sorg, glädje – gör att det blir en sådan koncentrationsgrej och sådant fokus att jag känner mig helt kräkfärdig innan det är dags. Men nu gjorde jag det i alla fall. Och var hög som ett hus efteråt – inte av egoboost, utan av att flödet av dem från andra sidan, igenkännanden hela kvällen, ett sådant lyckorus att det är svårt att beskriva. Den djupaste känsla av samhörighet och ödmjukhet inför det jag faktiskt gör – är språkrör från en helt fantastisk värld, till en ibland ganska ledsen och vilsen värld…

Under seansen kom en ung man som tragiskt omkommit i en motorcykelolycka. Han beskrev sig så noggrant, att hans moster plus några andra i publiken tveklöst kände igen honom. Hans budskap var att han ville komma i kontakt med sin mor, han ville lindra hennes djupa sorg som fortfarande efter ett år var totalt förlamande för henne. Länge pratade jag om hur viktigt det var att hon inte fick höra detta utan djupaste respekt. Kanske bara nämna i förbigående att moster varit på en seans, att det var kul och intressant. Låta frågan komma från modern, inte på något vis trycka det på henne. Jaja, ni fattar grejen – respekt. Djupaste respekt. Man får ju aldrig, aldrig tvinga på någon detta! Kan skada så mycket….

Häromdagen ringde alltså mamman mig. Vi talade så länge, vi grät båda två i telefonen. Av glädje. Av tacksamhet över hur andevärlden fungerar. Hur väl hon förstod hur sonen så ivrigt sökte kontakten, såg att nu hade han chansen och han tog den. En helt underbar ung man, som bedårade alla han hade i sitt liv med sin livsglädje, sin humor, sin omtanke… Hur han såååå gärna ville att hans älskade mor skulle lita på att hon kände rätt – han var hos henne. Ofta, ofta, ofta. Hon känner rätt. Jag sade till henne att jag, trots min livliga fantasi och allt jag fått uppleva som människa och medium, verkligen inte kan till fullo förstå vad hon går igenom. Är supertight med alla mina tre barn och att mista någon av dem… Nej, det måste vara det värsta.

Nu fick jag vara länken… Och jag minns tiden innan seansen, mina grubblerier, mina tvivel på att genomföra det hela. Så tacksam idag. Tacksam för allt – mina barn, min familj, mina älskade vänner, Livet. Och alla de fantastiska själar på andra sidan. Jag säger Happy Halloween på er, alla gastar! Vi ses igen! Och igen. Och igen….