Läser min älskade systerdotters blogg från Brighton, där hon är en termin för en stor upplevelse i Livet – första gången lååångt hemifrån för att vidga vyerna. Så ärligt skriver hon om allt roligt hon gör och vill göra och hinna med, och hur plötsligt hon inser hur superuppstressad hon är… Ärligt, härligt beskriver hon hur hon känner och framför allt vad hon gör med det hela, försöker förstå sig själv och ge den hjälp som är nödvändig till sig själv… Blir varm i hela mig av att läsa.

Själv har jag just klivit av min karusell, som varat i några månader och upplever något liknande; allt är ju så roligt, allt går ju så bra…Men när jag kliver av karusellen och inser att jag bara ska vara hemma ett tag nu, då har jag svårt att finna avknappen. Kanske också för att det varit och är fullt ös här hemma också med diverse projekt. Denna lördagsmorgon är bara mitt beslut så grundat – här ska planeras framöver. Karuselltempot får vara över för min del, helt ointressant faktiskt. Lyckligt inser jag att jag faktiskt får det också. Alltså bestämma över mitt Liv. Så många gånger som karusellen bara blivit till i någon slags martyranda, utan insikt om att det är jag och ingen annan som styr över min kalender. Ler lite åt mig själv, tar lite mer kaffe, ser ut mot den rodnande himmeln utanför mitt sovrumsfönster och har en helg framför mig som jag – bara jag – bestämmer över hur den ska vara…. Bless me.