Jag råkar ha en helt fantastisk, underbar, ärlig, utlevelserik, omtänksam, tatuerad, supervältränad son. Han brann på håret inne i våras och nu bor han och hans lilla familj på vår studiovind i mitt hus. Jäklars, vad mycket som hänt i vår relation sedan de flyttade hit. Utmaningar? Sammandrabbningar? Japp. Men bara en sammandrabbning. Och samtliga utmaningar, vad det än har gällt, så har vi löst dem snabbt och effektivt.

Vad som gäller i vår relation är något så ovanligt som total ärlighet och direktkommunikation. Så enastående, befriande skönt!!! Visst tusan tycker vi olika. Visst är det ett totalt lappkast gällande min livsstil, men plötsligt en tvåbarnsfamilj med en tre- och en femåring i huset!! Men till vår förvåning, vilket vi konstaterade på resan upp tillsammans till Orsa, min son och jag, så har vår relation fördjupats något oerhört dessa månader. Han har ju gett mig gåvan tidigare att vända sitt liv från värsta nedåtgången för några år sedan, till nu duktig hantverkare, finaste familjen, bygga hus, vara helt underbar person. Nu får vi lära känna varandra som vuxna individer och han är nu lika mycket vän som son… Vilken grej.

Igår hade jag värsta skitdagen hälsomässigt. Allt jag gjorde var som tandvärk i hela kroppen och städning och röjning blev en sån där mamma-är-lik-sin-mamma-gnälldag… Tjaha – och jag som predikar att det minsann inte spelar någon som helst roll hur man mår – det får aldrig, aldrig gå ut över någon annan. Och det gjorde det…

-Hörru, surpuppa! Ge dig va…

Hörde mig själv, såg dramat och bara klev av. Herrejösses, så lätt det är att bara fräsa och gorma, istället för att bara säga som det är. Inget långvarigt gnäll, bara informera. Ingen hit när jag “hörde mig själv” i mitt eget huvud….

Kramade om honom när jag kom hem igen. Länge. Sen drack vi glögg och skrattade tillsammans igen. Lovade att Surpuppan fått ledigt och åkt till Bahamas för att vila upp sig.