I min kamp för att få ett nyslipat väldigt vackert parkettgolv, som är värsta hantverket, klart till jul så har jag använt väldigt gripande argument för en tjutande brud som ser katastrofen framför sig – det ser ut som skiiiit! Och vad jag än gör, så tycks det bli värre.

Argumentet jag köpte av mig själv, blev att det finns ju människor som betalar massor för att en pryl ska se gammal och sliten ut. Finns t o m metoder där man slipar och slår med verktyg för att göra nytt till gammalt… Ja, jag vet – bara babbel. Men jag gick på det. Så bara lite slipa till nu på morgonen, ett tunt lager vax till sen blir det att adventspynta! Och jag är säker på att jag kommer att tycka det är jättefint när det är klart..

Mm, väldigt ytligt och extremt själviskt inlägg här. Men hade ett så vackert, givande och inspirerande snack med min morfinhöga dotter häromkvällen när hon kom hem, nyopererad, tapper och full med morfin.

Vi konstaterade att vi båda, jag lite längre än henne (läs åratal) försökt beiga till mig själv, vara mer “lagom”, passa in. Med förfärligt resultat.

Så nu går vi båda all in…. Här blir det pärlor och paljetter, naglar och bling. Yta i kombo med det djupaste djupa… Älskart. Så jag har redan börjat. Och se där – varit lyckligare sen det där samtalet än på länge. Varit på väg in i värsta isoleringsbubblan, verkade som en trevlig utväg när man inte är så förtjust i sina medmänniskor som bara dömer och fördömer. Men hej och hå – skittrist ju! Så nu har jag dansat ut ur den grottöppningen och Livet känns fantastiskt roligt! Nu slänger jag mig på min yttepyttelilla slipmaskin och ger mig på´t igen. In till 69:an för en burk vax till. Sen blir det lite mossplockning innan stormen kommer, sen är det glögg, Idol och bling för resten. Livet är för underbart…

Undrar bara vad alla små djuren tar sig till när stormar och annat otygsväder drar in..? Antar att dom bara gillar läget och söker skydd någonstans. Kloka som dom är.