Ända sedan min springa-in-i-väggen-upplevelse och mitt andliga uppvaknande, för att låta lite spännande, för snart 30 år sedan så har en sak varit extremt tydlig för mig; När min älskade lilla kropp behöver stanna upp för att vänta in den flämtande själen några mil bakom mig, då gör jag det. Neeej… ska erkännas – ibland lyssnar jag inte. Fortfarande. Än. Envis som en röd julgris springer jag på emellanåt. Fastän kroppen och själen ylar på mig. Men jag är sååå mycket snabbare än jag var då, för länge, länge sedan.

Jag blir nog, i mångas ögon, en rätt trist person under mina nu-sitter-jag-stilla-på-en-stubbe-och-väntar-in-min-själ, men si det kan jag inte bry mig mindre om… För jag vet priset om jag inte lyssnar. Den här gången fick det bli ett litet, men ack så ilsket, virus som fick mig att den här gången slänga mig i soffan och vänta… För stubbe gick inte så bra med feber och allt. Men igår kom jag äntligen ut i skogen, vilken lycka!!

Många tankar och insikter blir det. Och lyckan som infinner sig när Själen kommer seglande som en liten fé och landar i mig igen, den är obeskrivlig. Tittar ut på “min” morgonhimmel utanför mitt sovrumsfönster och tänker, som så många gånger förr, det HÄR ska jag aldrig göra om igen… hahaha. Nykter utbränd.

Men för just nu så är allt väl och jag har lyssnat. Idag blir det carpe diem för hela slanten – först jobba lite, sedan skogen, sedan mer pyssel av mitt väääldigt stora hem. Många rum som ännu inte fått något julpyssel… Och jösses, vad himlen är fantastisk just nu….

Skönt är det också att känna pirr inför att bli lite mer online…

I talk when I am inspired and shut up when I am not…