Efter alla år så får jag fortfarande alldeles hjärtkramp när jag ser den här bilden… Ska be min begåvade dotter göra något av den, så jag kan förstora och rama in i en av silverramarna som väntar på motiv…

Alltså, den här ungen… Det går helt enkelt inte att beskriva vilket charmtroll han var! Och är. Efter en liten återvändsgränd som han var tvungen att ta några år…

För ganska precis fem år sedan kulminerade droger, panikångest, paranoia att vara förföljd och köpa pistol, kontakt med värsta maffiagänget här, hoten som kom precis innan jul… Depressionsavdelning på psyket, ingen hemma alls i mitt charmtrolls ögon… Apatisk, likgiltig, smal som en elsladd…

Idag fyller han 28. Och jag fixar festmiddag med massor av ljus, fin dukning och hans önskemat. Kikar på bilden igen och känner den där härliga, djupa känslan av en kärlek som det helt enkelt inte finns ord för. Jag älskar den här numera tatuerade och coola unge mannen som nu bor i mitt hus med sin lilla familj- Jenny & småbusarna – medan huset deras byggs. Han är så bra. Han gjorde det han sa i sitt sms när jag blev tvungen att släppa taget och åka från sjukhuset. Efter att jag sagt det hemska – jag gör vad som helst för dig, men det här kan jag inte göra. Du får göra ditt val nu. Den gråten var lika djup som kärleken jag känner för honom. Ylade som en varghona, grät tills tårarna tog slut, ut i skogen och pratade till honom, beskrev våren som gjort sin entré, vitsipporna som kommit… Släppte taget, ylande.

Så kom smset. Du är världens bästa morsa. Jag ska ta det här.

Och det gjorde han. Fått en underbar sonson, en närhet med mitt charmtroll som är en sådan gåva. Få kan bo ihop med sitt vuxna barn och ärligt säga – det här blir bara bättre och bättre.

Jag älskar dig min son. Tröttnar aldrig på att säga det, du måste ha hört en miljon gånger, minst. Ikväll festar vi! Blir väl julmust, haha – för du dricker ju inte ens längre! Stolt, så stolt….