Senaste tiden, när jag valt att vara lite online emellan allt firande, så ser jag fler och fler artiklar och kommentarer om jakten efter lycka. Vet hut om du skriver för mycket kommentarer som handlar om mys, lycka, kärlek och bling. För du överdriver och skapar ångest hos dom som inte är riktigt så lyckliga. Eller nåt. När fan blev det icke-legalt att vara en som faktiskt och aktivt går in för att söka Lyckan i Livet?

Ni får göra exakt, precis, in i detalj som ni vill göra med era liv – varenda en. Det är en rättighet vi har, vi människor – den Fria Viljan. Sen har vi ju lagar mot sådant som går överstyr och det är väl ok…

Men jag ger mig själv den rättigheten också. Och jag väljer att går för Lycka. Varenda dag!

Varför ska det vara så j-la trendigt att vara emo helt och hållet, alldeles plötsligt? Ska vi slå över åt helt andra hållet nu då för att vara ok? På åttiotalet blev vi ju fullkomligt översköljda med positivitetskonsulter och hände något som gjorde oss ledsna, vi fick problem eller sjukdomar/värk – ja, då berodde det helt och hållet på att vi inte tänkte positivt nog!

Nu har jag kommit på att jag nog ska skriva om den här eländiga förkylningen i alla fall… Och om att jag inte kunde gå på mina kalas i helgen som jag längtat som ett barn till… För att inte låta för klämkäck. Och så.

Men hädanefter så tänker jag högaktningsfullt skita i det. Det negativa alltså. För jag tror på att vi ska vara lyckliga, galet, passionerat lyckliga, vi människobarn. Ibland så kanske vi bryter ett ben, blir av med ett jobb, en kärleksrelation tar slut som får hjärtat att värka så vi inte kan tänka på annat. Eller kanske en grym influensa gör att vi blir liggande ett par veckor. En annan sjukdom som förändrar livet totalt och gör att vi inte kan göra ens hälften av vad vi gjorde tidigare. Den, och lite andra resor har jag gjort.

Men de dagar som eländet tar över, hopplösheten och “Tjaha, det är väl så här livet ska se ut, så är det ju för alla”-tankarna tar över – fy faaaan vad tråkigt. Men när det drabbar mig, då åker tvn på, letar reda på någon grymt bra tv-serie, tar ett glas vin kanske och låter mig vara där ett tag. Efter ett par dagar – max – så ledsnar jag så in i h-vete på mig själv och mitt självömkande, då gör jag något. Om än aldrig så litet, men något jag tänkt att jag skulle vilja göra. Som att måla den där tavelramen i silver, den där tavlan som pappas porträtt sitter i, så att den kommer att passa såå bra i mitt nymålade vardagsrum. Eller kanske jag packar ryggan och drar till skogs, vanligt för min del oavsett hur jag mår.

Ibland får jag vänta lite innan själen flämtande kommer ikapp. Sen tar vi en pratstund. Åhå – jaha – det är så det ligger till. Och vad kan vi göra åt det här då? Inget? Ok… Men vad gör vi då – istället? Om kroppen inte funkar för att vara så där full av energi för precis allt, om det inte är så längre – vad kan vi/jag göra då??

För att vara olycklig, miserabel, fastna i Hopplöshetens Träsk, det är inte för mig. Saknar helt enkelt mig själv för mycket. Så det går bort. Andra får göra precis som dom vill, men ge fan i att skälla på oss som väljer Lycka. Och ha mage att skriva om det på Facebook. Det är mitt val, så sköt dig själv och skit i mig. Haha – precis som jag precis just nu gjort, när jag skrev det här inlägget. Upprörd på att andra är upprörd på mig som skriver så bedrövliga statusar om pyssel, lycka, kärlek och sånt där livstrams. Hm, får kika på den. För nu var jag kanske inte riktigt så positiv då. Men si – det är det som är grejen med Lycka! Vara mer och mer som det där totalöppna barnet. Som gråter förtvivlat ett tag när något händer. Och som sedan, bara minuter senare, kan skratta så det kiknar åt något annat… För Lycka kan verkligen vara precis vad som helst. Till och med en tv-serie när kroppen behöver vila. Men när något inte känns bra, då behöver vi lyssna. Inåt. Till Själens lite tysta språk. Som berättar vad det är som inte är bra, så vi kan göra något åt saken.

Nu säger min Själ att jag städat ut julen klart! Så fräscht med mina vita gardiner igen och less-is-more-pynt överallt. Nöjd går jag ut i skogen med min rygga och känner mig lite som tjuren Ferdinand. Jag trivs bäst här, där jag får pyssla och göra lite som jag vill och precis när som helst få springa ut i skogen!

Åh, vad jag älskar att vara Lycklig!

Och jag väljer Häxhatten istället för skämsmössa – livet är ju bra magiskt…