Släppt kontrollenheten igen. Fylld av en massa härlig Elinorenergi – äntligen!!! – så upptäcker jag att det är en del som inte funkar i mitt liv. Hmmm. Vandrade upp till Fornborgen igår, lade mig på rygg och öppnade sinnena… Mitt Andliga Team är ju där på direkten. Tja, dom är ju med mig typ hela tiden, men inte alltid jag öppnar dörrarna för jag är ju en så upptagen person att jag inte har tid att lyssna på dom jämt.

Men nu behöver jag lyssna. Vi sitter i ett härligt, långt möte – mina bästa vänner och coacher och jag. För det blir inte av, det jag så gärna vill – mina kurser, mina resor. Och jag förstår att jag behöver gå ännu längre in och känna efter. Hur kickad är Själen? Vad är det jag inte uppfattar inuti mig? Varför infinner sig inte det där välbekanta, sugande, kickande pirret??

Är det självkänslan som fått för hård törn efter dessa år av sviktande hälsa? Är det lättheten att bara hänga med mig själv, där jag mår så bra och pirrar så mycket att det blir för….jobbigt helt enkelt med att engagera mig i andra igen? Är det helt nya vägar jag ska vandra, som jag inte sett ännu? Jag vet inte. Än.

Att följa tecknen och det stora flödet, det är för mig det viktigaste av allt. Så länge har det varit oändligt långa perioder där jag bara stått stilla, inte kunnat annat. Nu när jag gjort det jag behövde, så är Själen, Kroppen & Knoppen så hungriga!! Och jag hugger efter det jag vet, det jag kan. Mina kurser och resor är ju suveräna, så tycker jag verkligen. Men det kanske inte är så det ska se ut längre? Uppenbarligen, eftersom ingen anmäler sig. Eller rättare sagt – alldeles för få för att det ska funka att arrangera något.

Hade en dag igår när jag kände mig ledsen, misslyckad. Ni vet – den där barnrika känslan av att inte duga till riktigt. Då äntligen lägger jag mig på rygg och öppnar alla spjäll. Snacket vi har är bra. Andevärlden säger ju aldrig, aldrig någonsin vad exakt vi ska göra. Inte mina polare i alla fall. Men dom ställer frågor till mig, får mig att ifrågasätta mig själv och vad jag tänker, vill, känner…. Och jag vet fortfarande inte. Men det jag känner är att pirret, äventyrslystnaden är tillbaka. Jag vet inte. Och det är jäääävligt spännande, för jag vet att nu börjar mina vargtassar smyga sig framåt igen. Hitta flocken. Följa vittringen.

På väg igen…