För fem år sedan kom han till mig, denne underbara Ozzie (Osiris egentligen) och allt spinn, all kelighet, all ömhet och kärlek jag delat med denne kisse, det finns det inte ord för. Nånting hände…kanske var det alla fästingar, kanske medlet mot dom, kanske något annat inom honom. Växlade mellan total tillgivenhet till våldsamma attacker på sin syster, som till sist fick mig att fatta beslutet.

Igår somnade han in och vår gråt kändes som den aldrig skulle ta slut, delade den med son och svärdotter som blivit så nära min kisse. Att fatta ett sådant beslut, det var det jävligaste jag gjort och smärtan var nästan outhärdlig när alla minnesbilder bara sköljde över mig igen och igen. Idag är ögonen igensvullna och med väldigt naket och öppet hjärta packar jag min väska för att åka till “min” kristallö Amorgos, i två veckor ska jag få ha kurs med ett gäng helt fantastiska människor. Temat för resan är Hela jag, hela vägen in…. Min älskade kisse har gjort att jag nu reser iväg, totalt äkta och utan några som helst skydd eller försvar. Så tack min älskade kisse, kunde inte föreställa mig hur mycket jag skulle sakna dig, du lille kelgris…. Ha det fint i Katthimlen och kom ihåg ditt löfte – att hälsa på oss ofta här på gården!!