Här är en av mina fina bilder på min trädgård, så speciell – en magisk, rogivande plats har så många uttryckt när dom kommer hit, både klienter, andra besökare och cafegäster. Här har jag tillbringat så mycket fantastisk tid med allt som en gård medför – allt från bära in ved och pellets till bygga balkong och fixa trädgård. Ensamvarg som jag är, har jag njutit i fulla drag av alla dessa timmar, dagar, veckor som jag fått vara helt ensam o pysslat.  Men för ett par år sedan, så blev jag väldigt klar över hur andevärlden (mina bästa vänner och coacher) försökte få mig att lyssna – det är tid att kliva in i gemenskap igen – på riktigt! Men jag erkänner villigt – f-n vad jag bromsade emot…. Det är ju sååå lätt att hålla energin när jag klipper gräset, vandrar i skogen, sitter och glor på en stubbe, mediterar och bara får vara i fred!

Nu blev det inte så. Min son brann nästan inne förra året, dom blev utan bostad. Såklart kunde dom flytta in i vår nyinredda studiovind! Så länge…tills dom hittat lägenhet. Nu blev det inte så heller. Igår gjöt dom äntligen grunden till sitt hus dom ska bygga – så sjukt kul! Och dom blir kvar hos mig tills huset är klart, min son, hans fästmö och deras ljuvliga småpojkar. Och på något sätt tyckte vi alla på gården att det vore hur läckert som helst att starta Stars&Stables – min dotter och hennes man bygger nu om lilla stallet på gården, samtidigt som min dotter har hur spännande projekt som helst på gång over there. In Hollywood och LA. Stars&Stables blir verklighet…. Hur coolt är inte det?

Så nu är vi alltså ett helt gäng här. Ensam är jag typ aldrig. Blir galen ibland, då går jag ut i skogen och stannar där tills det går över. Det är stökigt, det är galet ibland med allt som ska göras och som görs. Vi är helt olika individer och det fattar ju alla vad det kan innebära…haha.

Men det som är grejen – mina andliga vänner hade så rätt!! För det vi gör, senast igår kväll (läs natt) är att vi reder ut, fördjupar, aldrig ger oss i övertygelsen om att man kan nå fram till varandra, oavsett vad som sker.

Så galet underbart, levande, utmanande, innerligt, kärleksfullt det är… Och sant blir det som jag sagt så många år – ensam är inte stark, ensam är ensam.

Nu har jag haft min långa kaffemorgon, alldeles för mig själv. Svarat på en massa mejl, bokat in klienter, dragit lite kort. Så nu känns det alldeles helt ljuvligt att lämna kammaren, pyssla i trädgården, ta hand om lilla Leo, plocka blåbär och finnas till. I Livet med massa händelser. Love it.