Det finns en alldeles särskild känsla som kan infinna sig och som plötsligt får ögonen att se, själen att minnas, urkraft som väcks och som vet vägen… För mig infinner den sig nästan alltid enbart i Moder Jords sköte. För här är det tyst. Till och med i mitt huvud. Jag bara finns till och den ljuva rösten inom mig är den enda som talar. Hon den Ursprungliga, den Visa, den så Vackra.

Hon talar till mig med olika kraft vid olika tillfällen, men jag kan aldrig mista mig på när hon är Närvarande. Magi är så oerhört påtagligt och när man en gång smakat på den, dansat med, varit i den – då vet man precis och exakt när den infinner sig. Går inte att fejka. Det är som att låtsas få en orgasm – hur j-la kul är det?? Och varför skulle man någonsin vilja göra det?? Antingen är den där eller också inte. Punkt.

Hon/jag talar väldigt tydligt till mig just nu… Det är ju så påtagligt att jag är på väg någon helt ny stans med mig själv, och det är så spännande. Men mitt lilla rädda jag försöker hela tiden lura mig tillbaka till den trygga stigen – det här funkar ju, det vet du ju! Varför ska du alltid äventyra allting..??

Men det är ju jag, när Magin och Gudinnan är tillbaka och vi är ett. Jag bara måste vidare, utvecklas och fördjupa. Och nu när det lyser inom mig igen, så vet jag ju att det är precis så här jag vill ha det. Pirret, inspirationen, kåtheten på Livet och Magin – saknas det, så är jag lost. Och totalt ointressant, jag blir så uttråkad att jag dånar.

Idag får Moder Jord vänta, skogens magi får omsluta mig fram emot kvällen. För nu är det dags för en annan sorts magi – den som infinner sig när ett gäng Ljushäxor träffas, alla med samma Längtan inom sig – Gudinnornas gemenskap. Utan klor, utan egna agendor, utan dramor där småtjejerna vilt konkurrerar. Bara så Sant. För när man förenas och den djupa nyfikenheten på varandra får råda, då händer det också något alldeles särskilt. När det infinner sig, då vet man. Och det går inte att låtsas att det finns där, när det inte gör det. Som jag skrev ovan… Ibland har jag försökt lura mig själv – men visst är det här sant och äkta??!!! Men ljuvliga möten utan någon som helst bedövning, fick mig äntligen att öppna ögonen. Och herrejösses vad jag uppskattar när det infinner sig – massa skratt, äkthet, delande över en lunch. Det kan räcka för att hålla mig hög i veckor.

När jag sedan sitter på Fornborgen, då ler vi bara. Och njuter i tacksamhet. Gudinnan och jag. Som ju förstås är en och densamma.