Igår gick jag vilse i “min” skog, trodde jag kände den i varje vrå – men icke. Känslan när det vurpar i huvudet, yrseln som sätter in när jag inser att jag inte har en aning var jag är – den är verkligen speciell. Om jag går upp däråt, då måste jag ju hamna på stigen igen…men nähä, fel där med. Den där timmen lovar jag att precis varenda professor i Hjärnkontoret låg i koma – inte en enda tanke i mitt huvud. När jag sedan plötsligt fann den igen, vilken rusning av välmående, ren lycka faktiskt bara av känslan att vara på rätt väg igen. Gick bara med min svampkorg och mådde helt otroligt bra. Trött som fan i benen, men vad spelade väl det för roll?! Nu visste jag ju.

Sedan kom ljuvliga tankar från mitt inre, tankar som läkte, helade och bara var så där bra som när man är på topp i sig själv.

Kärleken, som får oss så många gånger att skrika i förtvivlan för att det är så mycket som gör ont; föräldrar som kanske sviker, vänner som mobbar, kärleken i ens liv lämnar, människor man  trodde skulle vara i ens liv för alltid, tar plötsligt vägar som är som spjut rakt in i hjärtat.

Kärleken, som är det absolut viktigaste bränslet i vårt Universum. Det enda som i slutänden betyder något, även om pengar, makt, framgång tillfälligt kan förblinda oss.

I slutänden av våra liv, tro mig – detta vet jag, har pratat med hundratals döda vid det här laget – då finns inte en minitanke ens en gång huruvida jag tjänade tillräckligt med pengar, blev känd nog eller bäst av alla. Det enda jag har i mitt sinne då, det är orden jag inte sade, handlingarna jag inte utförde. Allt det där bara vet jag när Livet rinner ur mig och jag går vidare till Andra Sidan. Shit också…. All den där kärleken som inte fick det utlopp en önskade….

Den djupa vissheten att vad som än händer, hur djupt någon än sårar mig i sin vilsegång i Livet, så får Kärleken ändå aldrig nog.

För när någon vi älskar /älskat står där framför oss och med hela sin varelse uttrycker insikten om att det är just en så hemsk vilsegång som gjort alla misstag, alla hårda ord, alla svek, alla dumheter… När dom ögonen möter våra, då förlåter man. Det är över och man möts igen. I den där sanslösa Kärleken som får allt att bli möjligt, som får oss att känna oss så sanslöst oövervinneliga.

Jag har några stycken i mitt liv som jag älskar/älskat som jag längtar alldeles så där speciellt efter att möta igen… Och grejen är ju att när man umgås med sådana där döda själar, så vet jag ju att det kommer att ske. Kanske människan Elinor önskar att det kunde gå lite fortare ibland, men vi själar kommer till insikt när vi gör. Inte när någon annan tycker.

Under tiden släpper jag ännu mer det som fått mig stundtals att stänga hjärtportarna och tänka att det ju inte är någon ide –  det går ju helvete hur man än älskar. Och vilken sanslös känsla jag har denna söndagsmorgon… Ska hämta mor, vi ska kika på Drömkåken som älskade sonen Rasmus och blivande sonhustrun Jenny bygger, brorsan är där också, han är lite av byggherre i projektet. Vi fikar sittande på plaststolar och balanserar äppelpajen i knäet. Och älskar. För det har jag blivit j-ligt bra på igen. Det viktigaste av allt.