Bilden är från mina magiska timmar i skogen igår. Dit jag går ofta, ofta. Men stannar alldeles särskilt länge när jag är lite ur balans. Och den här gången fick min hälsa mig att bli alldeles för låg och ledsen för att det skulle kännas ok. För visst måste man få bli lite ledsen i ögat när kroppen plötsligt går i storstrejk, värker och vill sova 12-14 timmar om dygnet, jag som brukar sussa max 6… Inte kul alls. Men så känner jag att det öppnar sig ett svart hål framför mig, som jag sakta men säkert sugs mot och jag vet att det kommer att sluka mig. Om jag tillåter det. Och det är helt enkelt inte värt. Så då blir det många timmar i skogen och mycket snack med mina kära som inte just nu har kroppar i fysisk form som kan krångla. Och tänk så mycket vettigt dom kan säga…

Skrev lite på min Magi i Livet-sida på facebook, jag kopierar faktiskt den texten hit nu. För m

ina händer vill inte skriva så mycket heller. Och jag tycker om att ha känslan av att jag delar med mig. Tillför något. Och det kan väl säkert kallas bekräftelsebehov. Men det har jag också lärt mig från dom på Andra Sidan – vi behöver precis varenda en av oss, även andar, veta att vi är del av något så oändligt stort som vi är en så viktig kugge i. Varenda en. Så betydelsefull….

Idag ska jag måla EN vägg i min stora hall. Förr hade jag kört till 12 i natt tills det blivit klart alltihop. Men si – så klok jag har blivit! Kan göra endast en och fortfarande orka göra lite mer saker av dagen, utan att vara helt invalid. Gillar mitt liv. Väldigt mycket. Även om det går sakta, sakta nu….. Här kommer texten!

Vet att jag skrivit om detta tidigare, men nu har jag svarat på så många mejl, att jag tar upp ämnet igen: Husrensning.
I de allra flesta fall när jag väl åkt på uppdrag med röriga hem, och då är det alltid när det verkligen är så att flera i huset mår på riktigt dåligt, så är det aldrig något “osaligt” eller hemskt.
När en person/familj inte mår så bra, då händer det magiska och ändå så självklara – de som bryr sig när dom lever, gör också det när dom gått över till andra sidan. Så många gånger är dom nära, nära när det är jobbigt i livet av olika orsaker.
När man så går och lägger sig, det är oftast då det upplevs som riktigt besvärligt, så har andevärlden sin chans att komma lite närmare. Av naturliga skäl blir man ju mer avslappnad och “tillgänglig” för en orolig själ på andra sidan.

Och det är här som missförstånden ofta dyker upp – det är alltså en så mycket tätare intensitet i kontakten och man kan verkligen känna själarna, rent fysiskt många gånger – inte bara känslomässigt. Det kan bli så intensivt att man kan uppleva en bortdomning och en stark känsla av förändrad atmosfär i rummet. Vilket förstås skrämmer oss om vi inte vet vad det är.

Vad vill dom då? Tja, vad skulle du själv vilja göra/säga om du hade ett barn som mådde riktigt, riktigt dåligt?? Som kanske bara kände en djup meningslöshet, panikångest, deprimerande tankar över precis allt och en djup hopplöshet? Jag är helt säker på att du skulle vilja göra och säga ALLT du kunde för att din kära skulle må bättre, se att allt var på väg igen åt rätt håll, även om det känns hopplöst just nu. Du skulle önska att din älskade skulle få frid i det jobbiga och en djup vetskap om att detta bara är en fas i Livet och att man tar sig igenom eländet.

All propaganda om dessa osaliga, bråkiga, aggressiva andar skulle åtminstone jag vilja ta udden av. Jag skulle vilja vara en del av ett nytt, för många, synsätt på vad andevärlden handlar om.

Och en sak kan jag säga – efter snart 30 år i den “mediala branschen”, så skulle jag förmodligen vara översållad och övertagen av onda andar om jag inte fått lära mig av dem på andra sidan hur jag förhåller mig till de olika dimensionerna som finns. Precis som med människor jag vill ha och inte i min omgivning, så VÄLJER JAG. Skitstövlar besväre sig icke i min närhet. Hej då. Så gör jag med andevärlden också. Är dom stökiga och har en massa skit för sig, så får dom leka någon annanstans. Hej då. Och det funkar.

Hoppas någon av er som råkar läsa det här tror på vad jag säger. För andevärlden är det bästa som finns. Nästan. Mina barnbarn är rätt trevliga också. Men som nu, när jag råkar ha ett ovanligt jobbigt skov av min sköldkörtelsjukdom, då finns dom där för mig. Inspirerar mig med tankar och känslor som jag kan välja att ta till mig. Och det gör jag. Och hittar saker och ting som jag kan göra för att vara glad igen. Inspirerad av Livet. Precis som dom önskar mig mest av allt. Dom döda. Mitt andliga team. Och kanske en och annan utomjording också…?! Fast då väljer jag mestadels Plejaderna. För dom är väldigt fulla av kärlek och passion. Trevligt det med.