Kanske det svåraste vi har på vår vandring här på Moder Jord – att distansera oss från alla dramor som pågår. I andra, i oss själva…

I min njutningsstund i solstolen fick jag en så härlig bild av hur jag vandrade på en så vacker stig, full av magi, full av nyfikenhet och glädje. På min vandring ser jag vid sidan av stigen cirkustält efter cirkustält. Och alla bjuder in mig med allehanda lockelser – klart jag ska in till just dom – bästa föreställningarna som jag kan delta i!

Stannar till vid tält efter tält och iakttager vad det är för form av föreställning som pågår och om jag är intresserad av att kliva in. Inser att jag varit där, gång på gång tidigare i mitt/mina liv. I djupet av mitt inre inser jag hur jag fått så totalt nog av dessa värvande, ibland totalt galna shower som ger något kickliknande först, men sedan bara en bitter eftersmak som jag verkligen inte vill uppleva igen.

Ser tälten med allehanda lockelser, ser också varför jag så lätt klivit in i dem – det känns ju som jag nästan måste! Värvandet är så övertygande att jag inte ser någon som helst annan utväg än att kliva in och vara med. Med hull och hår.

Många är tälten jag nu vandrar förbi, ser och inser. Alla konstiga krav och förväntningar som jag uppfyllt, glad i hågen. Ett tag. En del av dem får jag faktiskt stå kvar vid ett bra tag för att verkligen ta in VARFÖR jag så villigt gått in och sedan trasig och ledsen gått ut.

Och då kommer jag förstås till sist fram till mitt eget tält. Färgglatt, lockande som fan och fullt med aktivitet. Vad pågår där då? Jag ställer mig i öppningen in i tältet. Ser min identifikation med människor som sviker (tycker jag), sjukdom som blivit en etikett, uppoffringar som jag anser att jag bara måste göra, nej som jag bara inte kan säga. Olika ja som gör ont hela vägen in i själen. En lång stund står jag där, så att jag inte ska missa något. Vill sannerligen se nu. Vad är det som styr och kontrollerar mitt liv? Eller rättare sagt, vad har det varit? För jag står ju kvar i öppningen, vill inte gå in. Tänker inte gå in där någonsin igen. För jag ser tydligare än någonsin att alla dessa cirkusföreställningar inte föder något annat än elände, bitterhet, sorger och bedrövelse. Det magiska är att jag inser, mer totalt än någonsin, vilket val jag har…

Det svåraste för mig att kika på och förstå hur jag kan välja annorlunda, det var det som är nära och kärt. För hur kan jag gå vidare på min fantastiska upptäcktsfärd av det Magiska Liv jag tänker välja och inte ha med mig min ständiga följeslagare – dåliga samvetet och skulden då jag inte “tar hand om alla de mina”… Jo, för att jag har tillåtit mig se priset jag betalar. Inte intressant alls. Och givetvis det faktum att jag faktiskt inte behöver vara den duktiga flickan, jag behöver inte tävla med någon. Jag är in i vassen ok precis som jag är. Att inte gå in i att hela tiden inte vara nog, måsta prestera….Haha, vilken utmaning1

För när vi undersöker tälten, ärligt och med så klara ögon, tja, då ser vi att vi inte hjälper en själ vi möter, vi ger ingen näring till vår älskade Moder Jord, vi gör helt enkelt ingen nytta alls om vi väljer att uppoffrande gå in i något av tälten. Minst av allt vårt egna.

Vi har alla våra anledningar att befinna oss i våra tält – Livet är ju inte alla gånger en picknick med bubbel, rosor och glädje och ibland är det lite tufft att tvinga sig ur sitt eget drama. Verkligheten kan ju vara sveket som just skedde, sjukdomen som slog undan marken under dina fötter, händelser som du inte kunde råda över. Men min sanning idag är att jag inte är villig att betala priset längre.

Jag väljer glädje istället för olika etiketter jag har på mig själv. Jag väljer passion istället för att tro att jag måste “fixa” någon annans glädje. Jag väljer att stå rakryggad för att jag inte tror vi gör någon som helst nytta i någon annans tält. Tvärtom.  Jag väljer att tro att om jag kliver in i någon annans tält, eller mitt eget, då väljer jag en negativ spiral som aldrig någonsin kommer att tillföra vår utveckling ett skit.

Så länge vi identifierar oss med cirkustälten och känner oss manade att deltaga för att en hel värld säger att så ska det se ut, då fortsätter vi att inte leva våra Sanna Jag och all den kraft vi har. Jag vill visa mig själv, mina älskade barn och barnbarn hur Vägen kan se ut – spännande, utmanande, full av sådan livspassion att min kreativitet bara får flöda hur den vill. När den vill.

Som sagt – det här tror jag är det svåraste vi människor har. För dom innersta dramorna håller sig ganska mystiskt undangömda i våra inre och vi ser inte alla gånger vad det är som dränerar oss på energi, vad det är som får oss att glömma alla ovannämnda livskvaliteter.

Men att göra den här meditationen gav mig så j-la mycket idag. Jag kommer att göra den igen och igen för att försäkra mig om min ärlighet mot mig själv. Och njuta av den fantastiska plats jag sedan gick vidare till efter alla tältinspektioner…. Ljuvlig plats.

Och jajajamensan – jag är fortfarande nykter utbränd utan stresströskel, jag äter fortfarande mina mediciner för min slöa sköldkörtel. Men det är inte min identitet, inte min stackars-lilla-mig-väg. Det är bara lite fakta i Livet som jag så lätt förhåller mig till när jag vågar vara sann mot mig själv. Riktigt sann. Inte klämkäckt – jag sätter affirmationer på kylskåpet och hoppas på det bästa – utan på riktigt. Känner mina dramor. Och andras. Känner igen och väljer.

Not my circus, not my monkeys….