Det här är en av de få selfisar jag tagit i mitt liv. Ja, bortsett från dom som jag tog i början av moderna telefonens tid, när jag skulle ta foto och det bara blev på ett väldigt märkligt mig-face istället för motivet jag tänkt mig…Mina barn bara dog när dom såg alla selfisar… Den här är väl lindrigt sagt diskret, jag syns ju knappt. Men den blev så symbolisk för det jag går igenom just nu i mitt liv – jag själv i lite skugga – solen håller på att gå upp bakom mig. Jag står vid den vackra runstenen vid kyrkan, där jag passerar varje morgon på min prommis. Jag är på väg i mitt Liv. Någonstans. Jag vågar visa upp mitt ansikte igen, i alla fall litegrand. Jag har den gamla kunskapen som finns inom mig, samtidigt som Livets alla erfarenheter just nu präglar hela mig och får mig att inse mer och mer vem jag egentligen är. Och jag gillar mig. Skarpt.

Att våga visa mig igen, det betyder för mig att jag går i en sorts egen-retreat när smärtsamma saker händer i mitt Liv. Det funkar inte på något annat sätt. Och lite är jag glad över detta, för jag har verkligen ingen lust att sprida en massa negativ energi, vilket jag tycker blir väldigt tydligt om jag skriver när jag är offpist med mig själv. Bitterhet, offerkänslor, upprördheter och annat märks så tydligt i mina ord. För precis som med mitt ansikte och hela min uppenbarelse, så kan jag aldrig dölja ett skit. Allt syns. Att jag ser Dig. Allt jag upplever inom mig. Alla känslor. Allt syns direkt. Och eftersom skrivandet är min räddning och passion i Livet, även om jag inte skriver offentligt när jag är off, så syns precis allt i mina ord också…

Vill jag då bara vara offentlig när jag är glad, målinriktad och stark? Nej, jag skriver om diagnoser och andra skitgrejor som händer i mitt liv, men väldigt kort. Jag vill inte mörka någonting. Men något jag kommit underfund med denna gång, när flera saker hänt samtidigt som gjort mig väldigt ledsen, sårad, förtvivlad och faktiskt förbannad, det är att jag helt enkelt inte har lust. Jag vill inte sprida alla dom negativa känslor mer än jag redan gör med att bara känna allt detta. Så nu när jag är igenom chocken av att helt själv ha skapat en ny j-la diagnos – KOL – och vet att jag tar det här också, då kommer lusten in i mitt liv igen. Lusten att träffa vänner, lusten att skapa, att skratta, att umgås och verkligen dela med mig av den jag är.

En människa som är så full av Liv att jag ibland blir jobbig för andra, jag vet. Det är ännu en sak som “drabbat” mig på sistone. Det är inte så att man automatiskt blir älskad och respekterad för att man är glad, inspirerande, stark, seende och ombryende. Nixpix. Särskilt om man inte, som jag då.., gjort upp med vad som är ok och inte. Jag har satt ned foten ordentligt den här gången. Mina övergrepp skedde första gången när jag var fem. Efter det har jag bara upprepat, igen och igen, vad jag med våld blev tillsagd då – håll käften, annars blir det illa för precis alla, särskilt dom du älskar. Femåringen har varit tyst. Och dragit till sig nya övergreppare gång på gång. Men nu är det slut med det.

Så nästa selfie blir i upplyst ansikte. Kanske jag ber min dotter, som är en enastående fotograf, att ta bilden istället. För mina selfies…haha – dom är ju verkligen inte smickrande. Inte för att jag bryr mig egentligen – det här är ju jag. Så du som gillar total uppriktighet, som inte har problem med att se och bli sedd – välkommen in i mitt liv. Ni som har problem med allt jag representerar – varsegod – lek någon annanstans. Världen är full av lekplatser, du behöver inte trängas med mig på min. Säger hejdå för alltid till ickerespekt. Och säger ett varmt välkommen till självrespekt och integritet. Så härligt detta Liv ska bli nu…..