Ser att jag inte skrivit något sedan 24 april…galet. För skrivandet är näringen för min själ, passionen i mitt liv. Eller en av passionerna. Nu tog jag mig äntligen ut i skogen igår och kan inte annat än skratta åt mig själv. När jag tillbringade tiden i Spanien för ett tag sedan, så skrev jag varenda dag, gick på författarkurs på vackraste stället man kan tänka sig. Och fattade ett heligt beslut – jag skulle ta mig själv på allvar. Äntligen. Skrivandet som alltid fått stå åt sidan för Livets alla “måsten och borden”. Alltid. Men nu jävlar… En dag skrev jag. En måndag kom alla 20000 tecken ner genom mina fingrar. Och jag njöt. Gick ut i skogen efteråt och kände mig som Moder Jords inkarnerade drottning. Sen kom den andra delen i Livet ifatt mig igen. Allt som hände. Alla som hände. Dramor av alla slag avlöste varandra och utan att jag upptäckte det så slutade jag andas igen. Slutade skriva. Slutade gå ut i skogen.
Nu har det gått några veckor av den varan och lite speciella dramor av modell större slirade in här på slutet. Lärorika, absolut! Men det hjälpte mig att se att jag faktiskt kommit till den punkten nu – den där gyllene, fantastiska punkten där det bara räcker. Nog nu. Alla sönderstressade människor vi har runt oss KOMMER INTE att plötsligt vända sig om och titta på en och konstatera att man nog behöver lite hjälp att bry sig om sig själv. Att hitta Själen igen. Nej, så går det inte till. Glädjen blir bara så mycket större när skiljevägen plötsligt är där, du drar långa djupa andetag och känner passionen ila genom kroppen – det är jaaaag som bestämmer! Ingen annan. Jag är varken offer eller tvingad till någonting. Jag kan gå närsomhelst var jag vill. Jag kan göra vad jag vill. Det är bara en den där lilla trånga lådan vi byggt åt oss själva med väggar av begränsningar och åsikter, det är bara den som vi kan antingen bebo resten av våra liv som bitterfittor eller flytta ifrån. Elda upp. Säga nej tack till och vandra in i äventyret igen.
Så nu drar jag igen. Bort. Packar min väska, den här gången med så lite som möjligt – har frossat i dokumentärer och en om minimalismen är en av dem. Paddan får komma med – för här ska skrivas. Mycket ensamtid blir det, jag vill verkligen på djupet komma underfund med hur jag vill leva och med vilka jag vill leka. Livet är så värdefullt och med kärlek omfamnar jag mig själv än en gång. Jag vet – jag har trott att jag varit färdig med dramor och förnekelse av mig själv. Jag har varit heligt övertygad om att Duktiga Tjejen varit rejält begravd och borta. Liksom jag trott på mina heliga löften till mig själv. Men vi kör huvudet i väggen tills vi är färdiga med det. Gör misstag om och om och om igen. Ända tills det är klart. Riktigt jävla skitfärdigt.
Så tack Skogen. Tack min envisa lilla dramatjej där inuti, jäklars vad du kämpat för ditt lidande!! Bra där. Men nu tar jag dig i famnen och går vidare. Visst är det läskigt att inte lida mer. Att säga nej till skit jag inte vill ha och JA till ett Liv fyllt av glädje, passion, kreativitet och fullständigt No Dramazone, men när det är klart så är det klart och rädslan förlorar. Utmattad vilar min lilla tjej i min famn, äntligen är hon fri att vila och övertygad av mig att hon inte behöver springa EN ENDA maraton till!
Nu packar jag för Spanien och fullbordandet (äntligen!!!) av min första roman.
