Intar min härliga lunch i skuggan med den här vyn, inte fel någonstans. Tillbringade gårdagen vid havet, skrev klart min första roman och firade på kvällen med kära vänner. Som tagit mig till Mercadona för inhandling av mat OCH som släpade hit en AC och tog den uppför alla trapporna, så nu kan jag sitta här och skriva, njuta och bara må så jävla bra i värmeböljan. Plus att vi hade en lång kväll med så häftiga samtal om Livet… Nu har dom åkt tillbaka till sitt AC-fixade hus och jag är ensam här, intressant värre. För vad gör jag med min tid då? Hur går tankarna när man plötsligt är helt ensam. Med sig själv. Med alla tankar som snurrar. Lever jag i en drömvärld där jag tror att nu är min författardröm verklighet och jag kommer att kunna försörja mig på det jag älskar som allra mest med min kreativitet? Ärligt talat s skiter jag i det just nu…

Är så lycklig i mina älskade vänners hus med deras lilla voffsing, jag skriver, sippar lite vin och tillåter mig att vara lycklig. Längtar hem när jag ser bilderna hemifrån, men vägrar vara annat än nöjd precis som det är här, för jag vet ju vad jag kommer hem till…

Att ha skrivit klart råmanuset (för det lärde bästa författargudinnorna Christina Larson och Birgitta Bergin oss att det är – nu börjar jobbet!) det är stort för mig. För jag har levt med någon sorts märklig livssanning att det inte är ok att vara lycklig, tillfredsställd, stark som fan, medial som få, framgångsrik i Livet. Vad det kommer ifrån, tja det är väl också jävligt likgiltigt? Det viktigaste är vad vi gör av alla dessa känslor, bra och dåliga. Jag har haft en dip i vinter, sjuk och eländig, orkeslös utan någon som helst energi i den krassliga kroppen. Att då ge mig tid att hämta tillbaka hälsan, gå in i de långt inuti gömda rummen där alla begränsningar bor och möta dom modigt, det är sannerligen det bästa jag kan göra just nu. För det är läskigt när jag känner hur lycklig jag börjar vara igen. Tror på mig själv, nej faktiskt VET mig själv och det heliga löftet blir äntligen infriat. Löftet att vara sann mot mig själv. Och då måste jag ju förstås möta dom där jävla demonerna inom mig som sagt – “Ajabaja!! Lycklig är inte något som är ok! Du vet att det alltid går åt helvete i slutänden!!”

Och demonerna visade sig bara vara några rädda typer inom mig som försökte skydda mig från att göra ont igen. För det har det gjort. Som fan. Människor kan verkligen vara riktigt bedrövliga ibland. Men det är just det – bara ibland. Jag har så många fantastiska människor omkring mig, fulla av kärlek och support för mig och min livsdröm, som bara vill mig väl. Så varför ge dom andra, kanske ett fåtal om jag är kritisk mot mitt rädda jag, en chans överhuvudtaget?

Jag har inget att förlora. Jag skriver vidare och drömmer som den lilla fantasiälva jag är. Jag får skriva till den dag jag drar mitt sista andetag och jag kommer att glädja andra med mina böcker. Dessemellan hänger jag med helt sagolikt inspirerande människor som berikar mitt liv mer än jag har ord för.

Inte så svårt va..?! Jag har gett alla mina demoner varsin sangria. Dom sitter i skuggan och sippar på dem och ser faktiskt riktigt nöjda och tillfreds ut. Dom har jobbat hårt. Väldigt hårt. Dom förtjänar verkligen lite vila, dom stackarna.