För en massa år sedan hade jag äran träffa en shaman vid namn Little Crow. En magisk man som gav hela sitt liv till att försöka väcka oss sovande… Vi hade en pratstund innan hans behandling, som slår precis allt jag varit med om. Det här är ett tag sedan och nu, så många år senare, lever hans ord mer kraftfullt inom mig än någonsin. För vintern har varit tuff, inte mycket i hälsan har varit med mig… Han frågade lite saker och sade sedan:

“You need to take your power back. Either you do it, or you get sick and die.”

Det fanns ingen som helst dramatik i hans ord. Bara kalla fakta. När jag åkte därifrån några timmar senare, var jag ju övertygad om att jag verkligen lyssnade på den kloke shamanen. Nu, med facit i handen åratal senare, så vet jag ju att jag visste exakt vad han menade. Men inte då. Inte lyssnade jag. Men efter höstens och vinterns tester, då visste jag. Nu jävlar måste det ske. Inte kunde väl mitt liv vara över nu, bara så där..? Utan syfte längre, utan något pirrande kick i Livet som fick mig att leva – verkligen leva?  Tillbringade en tid i Spanien med mina älskade vänner, skrev, skrev och skrev. Gick en skrivarkurs med mina två författargudinnor, som jag döpt dem till. Så galet bra kurs. Inte om hur man ska skriva eller hur man får till orden – nej, det handlade om vad gör man sen då?? När man skrivit klart? Så inspirerande kvinnor som gav allt under dessa skrivardagar. Och jag åkte hem. Och slutade skriva. Alla måsten och borden tog vid och jag iklädde mig offerkoftan igen.

Men nu är jag här igen. Ett bolmande hett Spanien som får mig att flämta hela tiden. Tar hand om hus och hund åt mina älskade vänner, får låna en AC av några andra fantastiska vänner. Och skriver. Som en galning kanske, 75000 tecken på två dagar. Mår som en Gudinna, den Gudinna jag är bakom alla mina självförnekelser. Och är så tacksam för alla ord på vägen…

Känslan när historien bara tar mig i besittning, jag kan inte sluta skriva för jag måste veta hur det utvecklar sig. Karaktärerna blir nästan verkliga för mig, jag gillar att lära känna dem allt bättre, ibland är dom så fjärran från min egen personlighet att det blir ett riktigt äventyr att komma innanför pannbenet på dem. Det är verkligen som ett förlossningsarbete och ju har kunnat resa mig för att låtsas gå och göra annat viktigt, det är för mig en gåta…Krystvärkarna är nu inte det minsta smärtsamma – det är en urkraft som äger hela mig. Eller jag äger. Så är det nog. Min kraft. Min alldeles egna själskraft.

Blir det något då? Det vete tusan. Har ingen aning. Men jag skriver vidare på roman nummer två, en mustig historia som sträcker sig mellan ett underground-internetkrig och en synnerligen kraftfull drottning på 1300-talet, ett medium som får information hon inte vet vad hon ska göra med. Men gör det ändå. Än en gång vandrar jag mellan världarna och njuter i fulla drag.

Att göra det man måste, är att göra det man vill. This is it for me. Either I do it, or I get sick and die. Och det är jag sannerligen inte redo för än på länge. Njuter istället, låter håret bli grått istället för att färga det med giftiga skitämnen, klär mig färgglatt och är Hela Mig. Kan det bli så mycket bättre? Kanske för en massa andra, men i min värld så lever jag äntligen min dröm.