Idag är det lika mellan mörker och ljus, midsommarsolståndet. Längtar till svalare breddgrader och en midsommar med hela min bullriga familj just nu. Men ensamheten här har gett mig tid att sålla mina tankar och känslor, vad är viktigt och inte i mitt Liv.
Idag går jag in på Facebook, en sådan där liten morgonritual efter morgonkaffet och boken… Och plötsligt bara väller en sådan kraft upp inom mig, en sådan livsmotivation som kickar igång mig de luxe! Först blir jag så j-la ledsen och betryckt – var är vi på väg, vi människor?? Men sedan inser jag ju att det är ju att verkligen välja Mörkret. Gå in i hatet, hopplösheten, separationen mellan det vi kallar ont och gott. För i mitt eget liv så har ju min egen batalj pågått med allehanda innehåll – skitstövlar som gjort mitt liv till ett helvete emellanåt, lätt att välja ilska, hämnd, tillbakadragenhet från mänskligheten där. Och så den där omtalade hälsan…orkar inte gå in på en enda sajt längre för att läsa om rubbade sköldkörtlar, jag har fått kontakt med min inre läkare och det blir bara bättre och bättre allting. Men jag gjorde ett aktivt val. Ont eller gott, friskt eller sjukt..
Jag ser alltså ett delat inlägg som handlar om hur journalisterna ska ha motarbetat en artist som gått ut med att han är väldigt mycket höger och röstar på det partiet. Kan väl vara ett ifrågasättande som är ok, alla måste få uttrycka sitt. Även när jag läser alla kommentarer så inser jag ju att alla måste få leva sin verklighet, vara den dom är. Men jag blir så rädd när jag läser. Tar bort “vännen” som delat inlägget, vi är uppenbarligen inte alls på samma våglängd, så varför ska vi då vara “vänner”. Har för övrigt aldrig träffat personen ifråga, så vän kan ju diskuteras… Ännu en sak jag funderar över i mitt Liv, hur delaktig jag vill vara i sociala medier – är det på riktigt eller lever vi i en jättelik illusionsbubbla allihop? Samtidigt är det ju häftigt hur hela världen har förändrats med hjälp av internet. Alla, precis alla, kan komma till tals. Inte bara politiker och kändisar… Men det är en annan historia.
Några av kommentarerna löd på detta, och det är vad som skrämmer mig;
“fördjävlig, såna här dom – idiotvänstern. Men håll ut – vi är många fler än dom.”
“När argumenten tryter tar vi till nävarna!”
“Dags för världen att sortera ut detta smuts – kosta vad det kosta vill.”
Jag skriver en bok igen. Fantasy typ. Men inser när jag läser på Facebook idag att det inte alls är någon fantasy. Det är stort, hatet, missnöjet, rasismen och det bubblar i världen. Det är större än vad jag, som ibland beter mig som en struts och bara läser om Ljus och Kärlek, har insett.
Ibland behöver vi ta del för att veta vad som händer, så att vi själva också kan agera. Kraftfullt och modigt. Inte bara sitta och säga aom och ljus och kärlek till alla. Våga argumentera när vi märker att uppgiglingen och upptrappningen av frustrationen bara går åt ett håll.
Kanske är det jämnt just nu – kanske är det ungefär lika många som drar åt höger och tar till nävarna mer och mer som det är kärleksfulla individer som vill läka vår älskade planet och alla trasiga, ensamma människor. Kanske är det så. I så fall ägnar jag resten av min tid åt att engagera mig i Livet och göra det jag kan för att aktivt göra ett Ljusval. Vem vet – jag kanske träffar någon riktig högersnubbe, vi diskuterar ett tag och det gör en skillnad? Vem vet.
Det jag vet det är att jag är galet förtjust i människor som har civilkurage, som vågar säga ifrån när något är åt helvete, som vågar ta ton när de flesta står och blundar eller tiger som glappande fiskar. Det finns en sorts vit ilska – den som jag inbillar mig att Jesus kände när han välte borden utanför templet. En vit ilska agerar kraftfull i total kärlek och låter inte egot vara där med hugg och slag. Frustration och hat som frodas kan omvandlas till kraftfullt agerande för en planet som mår väl och människor som ror åt samma håll och ständigt utvecklas och förbättras….
Jag har varit väldigt mycket struts länge nu. Nu låter jag mig istället vara en människa som finns. Syns. Hörs. Lever.
