I eftermiddag bara hände det… En känsla av total närvaro, en livslycka som bara sjöd inom mig och jag visste att den här hösten och vintern inte blir den mardröm jag var rädd för. Jag har vunnit. När jag kände för några veckor sedan att kroppen återigen började bråka med mig och inte alls ville må bra, så vaknade rädslan inom mig. Nej, inte en höst och vinter till när jag knappt kan röra mig, när min förlamande trötthet lägger sig som en våt yllefilt över mitt liv. Jag orkar inte. Vill inte. Blir lite galen inom mig. Men någonstans därinne bland alla känslorna, så fanns en stark övertygelse – nej, det kommer inte att se ut så. För varje dag blev jag allt sämre och så har det varit nu i veckor. Men jag har detoxat vidare,, gått till näringsterapeut, tagit del av olika kostråd, tagit det oändligt mycket lugnare än vad min hjärna och mitt ego någonsin hade lust med. Men nödvändigt. Detoxat vad gäller sociala media, kontakt med människor – allt för att ge mig den tid jag behövde för att deala med det som pågick i min kropp. Och igår kom det. Resultatet. Jag bara visste inom mig att nu blir det bättre, nu vänder det. Och en djup känsla av sådan livsglädje bara vällde upp inom mig, satt där på balkongen och bara fånlog.

Är det maten? Alla vitaminer? Yogan jag börjat på, som jag bara älskar och har saknat så mycket? Eller var det vännen jag mötte och tillbringade eftermiddagen med? Jag vet inte. Förmodligen och troligen helt visst och sant är det en kombo av alltihop. Och jag puttrar på i mopedtakt, en gammal tvåtaktare närmare bestämt. Ferrarin har jag sålt. Den gick för fort för mig och kostade för mycket. Moppen passar mig utmärkt. Och mm – det värker fortfarande i kroppen som tandvärk när jag hämtar tidningen, den är fortfarande inte där, men jag är så nöjd ändå. För det värker lite mindre. Det finns mer flödande energi idag än det funnits på flera veckor. Är så galet lycklig idag. Nu ska jag städa lite och sedan montera ihop min nya, lite exklusiva komposthållare jag beställt. Sen ska jag ha tre av mina barnbarn över natten – blir en ljuuuvlig lördagskväll! Och tänk – om ett par veckor reser vi till Parma i Grekland med lilla mor, brorsan, syrran, mostern och jag! Hon har drömt om att få bada i havet en gång till, min 85-åriga mor och visst ska hon få göra det!! Yeyyyy! Och på yogan var det en kvinna med som precis varit i Parma och hon var helt kär i stället! Bara det alltså…Synkroniciteten börjar funka också i mitt liv! Here we go, Livet! Igen!