Det här är min lilla Mamma, det här var på Lilly Leonoras dop i våras. Hon är 83 år gammal, snart 84 och hon blir mer och mer glömsk och orkar mindre och mindre på grund av en massa frakturer i ryggraden orsakade av benskörhet.

Hon har alltid, alltid funnits där för oss – alla fem barn, 11 barnbarn och barnbarnsbarn. Men nu slinker hon iväg från oss, mer och mer… Sorgsen kan jag känna mig, trött intill benmärgen ibland, efter ett möte med henne. Hon är så trött, har så ont… Och hon minns ibland inte ens att jag varit där. Eller att hon varit hos mig på landet i några dagar.

Men jag är så lycklig att jag pratat med dom döda i så många år. Så jag vet, när jag besöker henne och hon är lite virrig, att hennes Själ är där. Noterar. Gläds. Minns. Är tacksam. För så många gånger har jag förmedlat från Andra Sidan budskap av sådan kärlek och innerlig tacksamhet till anhöriga som funnits där.

Så minns det, ni som läser det här och som kanske är ledsna för att mamma eller pappa är “borta” från er och inte minns, är allmänt virriga och så vidare – varje gång ni besöker, ringer eller på annat sätt bryr er, så vet deras hjärtan och själar detta. Ni gör en skillnad, även om ert ego inte blir bekräftat. Så gör det ändå. Besök. Ta med en blomma. Prata med dom som ni alltid gjort, inte som till en idiot. För dom ÄR där… Med er. Och bryr sig.

Sedan kan man ju alltid tänka, som jag gör, att det är också för min skull jag besöker henne. Jag älskar ju min lilla Mor. Och mitt hjärta mår väldigt gott av att få krama henne, vara med henne en stund. Livet är så oändligt mycket större än vi vanligtvis lever efter. Vi stannar många gånger vid ordet “dement” och det är ett faktum.

Jag tycker inte det är så. För jag har pratat en hel del med di döe och det dom berättar är en helt annan historia…..

Mhm, det ser lite rörigt ut nu, jag vet. Men inspirationen börjar sannerligen infinna sig nu när våren smyger sig fram i buskarna. Fåglarna är lite halvgalna av glädje, låter det som och jag är följsam och känner mig lite halvgalen jag med. Så mycket som är så j-kla kul just nu. Och caféet är en av de roliga tingen i mitt liv. Här har vi bakat, malt kaffebönor, grillat och myst med människor som en efter en sagt att dom inte har lust att lämna platsen överhuvudtaget… Bikers, pensionärer, barnfamiljer – alla kategorier har bara trivts och vilken glädje det har varit. Tänk ovanstående bild med ordning på altanen, dörrarna öppna, doften av kaffe & kanelbullar, buskarna översållade med syrener… Aah, det är så ljuvligt så det finns knappt!

Ingen business i caféverksamhet överhuvudtaget. Men sååå roligt! Om ett tag, när solen värmer skönt ska vi köra en öppethelg där vi säljer ut alla våra vintageprylar, hela övervåningen ska tömmas för att bli kurs- och yogalokal, kreativitetsverkstad och allt vad vi nu kan komma att få lust med.

Inspirerad. Mitt olikaliv är sannerligen en välsignelse.

Så magisk morgon i mitt Liv, hämtar morgontidningen med kaffedoftande sprids i mitt kök, läser min tidning, kollar mina mejl, svarar och bokar. Om en stund gör jag fint för dagens Tarotkortstdag med fascinerande kartläsning på programmet. Sen blir det lunch med en vän som jag haft i mitt Liv så länge nu, så mycket magi vi delat, bokstavligt talat. Amorgos- och Egyptenresor, upplevelser som gjort oss stumma av fascination, en vänskap som vi båda vet bara finns där.

Sedan åker jag till sjukhuset. Där finns ännu en vän i Livet, en mer nyfunnen sådan. Och där har bananskalet slagit till. På några få minuter förändrades livet för mina båda vänner och ingen vet om det någonsin kommer ens i närheten av hur det var. Det enda de har att göra, är att följa flödet och se hur allt gestaltar sig och göra det bästa av det.

Känner mig så oerhört ödmjuk idag, för herregud så lite vi vet om vad som väntar. Och så mycket tid vi slösar bort på frustrationer, offerroller där vi bara gör saker utan att känna efter hur vi egentligen mår. Vi önskar oss mer saker, mer pengar, mer, mer, mer… Och det klassiska – livet pågår hela tiden. Så händer något och vi inser plötsligt vilken sanslös gåva detta Liv är. Har verkligen en sån dag idag och det känns vackert…

I alla år har dom pratat om det här. De döda. Enda anledningen att dom kommer tillbaka faktiskt. Inte för att skrämma skiten ur oss, dra täcket av oss och få oss stänga dörren i rädsla för andevärlden. Åhnejdå – dom kommer tillbaka för att ge sina budskap om våra Magiska Liv. Ta tillvara på. Red upp. Våga säga nej, riva broar, murar som begränsar. Våga vara en modig skit som LEVER, utan Jantar och annat skit som håller oss tillbaka.

Ska hitta några riktigt fina blommor till mina vänner… Mitt hjärta är ändock så glatt att Livet fortfarande är med dom. Även om jag vet att Livet fortsätter efter Döden, så gillar jag att ha mina vänner här IRL…

Lång påskhelg med massa som hände hela tiden, noll tid för data. Och tänk vad kul det är när det är vardag igen och det är dags för tarotkorten, andevärlden & Jag. Så livsviktigt det blivit för mig att ha detta olika-liv som jag har. Jag hoppar från total sagovärld med Andar, korten, budskap som knockar mig, människomöten som jag heller inte har ord för, till pussokramvärld med små barnbarn, matlagning, bakning, byggen på tomten, släktmöten och så vidare… Det ger mig en sån närvaro i det jag gör, kan inte göra samma lika varje dag, då går jag sönder efter ett tag.

Och tänk vad häftigt det är – efter flera år av sjukdom som i princip fick mig och hela min värld på knä, så kommer min lilla kropp igen… Jag mår bättre än på länge, energin flödar och roliga jobb dyker upp på min färdväg hela tiden! När energierna började flöda riktigt ordentligt igen och jag sökte efter den där riktigt inspirerade känslan för mitt jobb igen, efter alla skitturer som varit i mediumbranschen, så inbjöd Vivi Linde mig till hennes podd för intervju och j-klars – där kom den! Kunskapshallarna stod vidöppna igen, inspirationen flödade liksom idéerna som poppade som popcorn i en panna…. Och mitt liv är så där magiskt pirrande igen som jag absolut, villkorslöst vill ha det!!

Så, alltså… Det går alltid, alltid, alltid att komma igen. Oavsett. Reboota, lyssna på varje steg på vägen och gör fanimej inte om samma misstag igen – räcker så bra med dom som varit och gett den erfarenhet som behövdes, och Lev igen. Underbart skoningslös mot det som inte känns bra eller rätt, så att mitt Flöde kan fortsätta.

Älskar mitt Liv… Så nu gör jag fint inför dagens dans med tarotkorten och energierna….

En av mina närakärapåriktigtvänner gav en liknelse som beskriver så väl vad i alla fall vi upplever energimässigt just nu; Karusellsnurr i 390 km/tim. Det gäller sannerligen att hålla sitt fokus och stanna i sitt centrum, det är jäkligt lätt att inte orka hålla sig kvar i ytterkanten om man tappar sin energi och plötsligt halkar ur…

Ingens fel, men det kan vara väldigt tröttsamt att hänga för mycket med för många och olika personer för lång tid.

För mig är skogen så totalt nödvändig. Särskilt när jag jobbat mycket och hela jag är vidöppen som en energimagnet – tar in ta mig tusan allt. Känner jag hur stressen smyger sig på mig, glömmer lite saker, allmänt ofokuserad, ja då är jag innerligt lycklig att jag är ute i skogen på 2 minuter. Jag vandrar omkring, sitter på en stubbe och glor, pratar för mig själv, rensar ut otrevligheter och annat tjafs jag kan ha tagit på mig när det gått för lång tid utan egenfritid utan någon eller något annat i närheten.

Vi skulle aldrig behöva ens tänka på det där med “energitjuvar” om vi förstod hur vi skulle ta hand om oss själva…

I min värld, enligt min uppfattning, så eskalerar allt nu. Karusellen går fortare och fortare, kraven ökar raketsnabbt på vad vi “borde” åstadkomma, intrycken blir fler och fler för varje dag och vi följer det mediala bruset och nätet som viljelösa slavar… Egentid blir allt mer sällsynt och till och med skrämmer många. “Blir det tyst och jag är ensam för länge, då får jag panik!” Hur många gånger jag hört det, tro..? Om vi ska ha någon chans att förstå det magiska som äger rum nu, en energihöjning som likt karusellen som snurrar fortare och fortare och genererar ännu mer kraft till ännu mer fart, då behöver vi tystnaden, frånvaron av intryck från allt annat. Utom träden och mossan då…

Då kan vi höra att det händer nu, stora saker. För karusellen kan snart inte snurra fortare utan att drastiska saker händer. Brasaker i min värld, men skrämmande för dem som bara hänger sig kvar i panik och inte har någon koll på vad som sker. För nog är det väl ändå så att mycket av vad som pågår i vår värld nu, det bara måste upphöra…

Så jag tar mina turer och är så innerligt lycklig varje gång jag hittar mitt nav, min närvaro, min livsglädje. För dom hör ihop. Jag kan inte vara lycklig utan att vara närvarande i mig själv. Det finns ingen stress, inga krav, ingen irritation, ingen frustration när jag är närvarande. För då vet jag vad jag behöver göra, kommunicera, sköta om med mig själv i allt på alla plan. Önskar så att alla karusellmänniskor jag möter på stan får den tiden för sig själva…

Erkänner… Är lite sliten idag. Och det är lite grått. Men det händer så sabla mycket häftiga grejer i mitt liv nu – tänk att det är sant – Livet börjar efter 60!! Ljuvligt. Då gör ovanstående små petitesser faktiskt inte ett dugg.

Så jag packar ned lite handduk, baddräkt och plockar upp lilla Mor på vägen. Vi landar i mitt oslagbara Näshulta, där systeryster bor kvar till min glädje. Bodde där i 25 år och de skogarna…. Alltså magihäxan i mig slutar aldrig sakna… Men idag tar jag en tur, lunch med bästa musikskaparna, pepptalk mellan systrar och bad i nästan 40-gradigt vatten med ett glas bubblande vatten…

Det är så sagolikt mycket som faller på plats i mitt Liv nu… Som att kristallenergierna från Amorgos hjälper till i den raketenergi jag befinner mig i… Temat för resan är ju – This is a dramafree Zone. Det är precis det som händer nu. Hela tiden. Magi.

Ett filmklipp från den fantastiska filmen “What the bleep do we know” förändrade något grundläggande inom mig när jag såg den första gången… Satt ganska (väldigt djupt, om jag ska vara ärlig) fast i en depression efter en för min del ofrivillig skilsmässa och mina tankar hamnade tillbaka i sorgen vad jag än gjorde. Ingenting kändes meningsfullt eller roligt, det var bara bedrövligt att han lämnat mig. Hur jag än ville, så uppfattade jag det i alla fall, så kom jag inte loss. Depressionen hade mig i ett järngrepp.

Så fick vi se ovan nämnda film när jag tillbringade några dagar med en shamankvinna från USA och jag för tillfället var distraherad från min depression och levde i magin ett tag…

Scenen hur våra negativa tankar fullkomligt styr och kontrollerar oss och hur precis varenda cell korresponderar med varandra och ylar “Why me? Why me? Why me?” högt och ljudligt och allt är i samklang, eländigt och djupt, tja, den knockade mig. Det var verkligen som att se allt så tydligt och klart i neonbelysning och min absoluta och övertygade kamp för Lyckan fick ordentligt ta sin början….

Är jag lycklig hela tiden för det? Nej. Men när jag vaknar på morgonen och mina tankar är fokuserade på hur jävla ont jag har, vilket förvisso är sant i det här vädret, då blir jag väldigt fort medveten om hur icke närvarande jag är. För om jag inte njuter av att höra kaffebönorna malas i min kaffebryggare, känner doften av det ljuvliga kaffet i mina näsborrar, om jag inte njuter av att bära kaffebrickan in till sovrummet och slå upp dagens Eskilstuna-Kuriren, då vet jag att jag är i trubbel om jag inte gör något.

För lycka kräver en väldans massa självdisciplin, så är det bara. Villighet att välja att se när offerkoftan kryper på mig. En sjujädrans Urkraft när det negativa vill ta över, ta mig själv i nackhåren och riktigt tvinga mig själv att andas, göra något aktivt för att bryta tankegången – det är tricket för mig.

För som de också säger i filmen – våra negativa tankemönster ger oss samma beroende som heroin och amfetamin. Tänkvärt, eller hur?! Och alla vet väl vid det här laget; Att bryta ett mönster tar tid. Och disciplin. Disciplin och Lycka i samma mening? Japp, finns inget annat sätt om man råkat bli vuxen och hamnat i gnällträsket eller springkarusellen. Ska vi bli lyckliga, så behöver vi göra något kraftfullt när vi kommit lite fel. Och göra bra saker i många, många dagar. Då kan våra celler få en annan programmering och uppfattar nödsignalen när det råkar bli lite surt och negativt någon dag och åtgärdar blixtsnabbt det hela, så att man kan vara lycklig igen.

Tycker det är en självklar rättighet och jag kämpar passionerat och njutningsfullt för den varje, varje dag. Igår såg jag dessutom Dagny hos Skavlan. Ni vet Dagny – hon som började blogga vid 100 och nu har massvis av följare. Vilken inspirationskälla! Skrattar hjärtligt framför tv:n och tackar för att sådana som hon finns. För som hon sa – hur jobbigt det än blir så får man aldrig ge sig!

Tar nu min värkande lilla kropp till den varma duschen, för om ett tag är det dags för lite kartläsningar….

Tack Livet. Och bilden här ovan är från Amorgos… Där jag snart är i total Magi….

Hur många gånger har det inte hänt att den som går till ett medium, förväntar sig att få värsta spåkärringen framför sig och få veta om karlsloken äntligen ska lämna sin fru efter 30 års väntan? Eller när Mr Right har tänkt sig dyka upp. Och hur han ser ut och hur hans inkomst sett ut de senaste åren.

Medium i all ära, jag är ju själv ett sådant, men vår uppgift är inte att tala om vad som ska hända i någons liv. För det kan ingen. Inte ens Gud, om vi nu valt att tro på Henne. Visst är det händelser som är så betydelsefulla att det verkar som allt annat än slump, som inträffar i våra liv och visst är det så att vi kan se en rätt snyggt tillyxad plan för våra Liv. Men gör inga misstag – det handlar om att surfa i dessa händelser, göra kraftfulla val och beslut, så att vi hamnar där vi själva vill vara, där vi i vår egen kraft och lust beslutat oss för att vi vill njuta av dagarna…

I många år har jag sagt det till klienter och äntligen är det så att dom som hittar till mig vet om det – jag siar INTE om framtiden. Jag är ingen spåkärring. Din egen vilja, dina egna tankar har sådan oerhört kraft, att styrs man i någon riktning av någon som övertygande ger en bild av hur framtiden ska bli, tja – då samarbetar stora krafter för att skapa det precis så. Underskatta aldrig någonsin denna viljans, tankens kraft!

Så många vänder sig till oss medium i förtvivlade situationer, söker hopp, svar och någon som talar om för oss vad vi ska göra åt eländet vi befinner oss i. Ansvaret är stort, kanske särskilt för att vi i många fall lägger tyngden på att budskapen kommer från människor på andra sidan som älskat oss så och naturligtvis har dom rätt! Det handlar då om att få den energin, de orden som hjälper till så att den egna kraften och övertygelsen blir det som styr vårt eget skepp mot önskad destination.

I början av min tid som medium fick jag en vecka av intensivkurs i känslan vad det hela handlar om – för visst går vi alla på det som vill jobba som medium, känslan av att kunna ge “rätt” budskap, att vara den som hjälper till så att allt blir bra. Det tillfredsställer något djupt inom oss… Att vara behövd, att vara betydelsefull…

Denna vecka fick jag fyra (4!!) kvinnor som ville att jag skulle tala om för dem huruvida de skulle ta abort eller ej. Neontexten på väggen missade jag inte. Vem skulle jag vara att ge några som helst råd i den situationen?? Hur skulle jag kunna leva med mig själv? Kändes som andevärlden gav mig en så tydlig hänvisning om hur jag vill arbeta som medium. Inspirera till att ta hela sig själv i anspråk, så att människan jag möter vet hur svåra beslut fattas, som vågar lyssna på sig själv, lita på sig själv, skapa sitt eget kraftfulla, lyckliga liv. Det är inte min uppgift… Min uppgift är att vara en liten vägskylt på Livets väg, för dom som väljer att gå till mig. That´s it.

Hängt med den här lilla damen i helgen, 1,5 år gammal och som jag skrattat, kramats och älskat! Och älskats…

Ibland hamnar jag tillbaka i en massa funderingar om framtid, hur saker och ting ska gå, hur jag ska gå vidare och så vidare i all oändlighet. Sen får jag en massa tid med liten tjej och simsalabim är mina tankar i ro och hjärtat bara slår för lyckan att finnas till, att vara så välsignad som jag. Så många att älska och älskas av.

Så idag när det är mycket jobb igen är jag bara så lugn och lycklig. För i eftermiddag blir det utflykt med liten, vi drar till skogs och finns till där med småfolk, vättar och lurviga troll. För magin lever i mig, kan inte annat med mina små… Tack Livet.

Vilka varningssignaler om du har energitjuvar i ditt liv!! Larmet är högt och ska under inga som helst omständigheter förnekas eller ignoreras. Priset om man inte agerar är högt – förlorad livsglädje, noll energi, ständigt upprörd, frustrerad, ledsen, förbannad, offer för omständigheterna…

Larmet handlar om dig själv. För ingen kan någonsin ta din energi om du inte tillåter det. Så larmet handlar om att nu är det superläge för dig att ta reda på vad DU kan göra för att återta din kraft och energi så att ingen någon, aldrig, ever, ever kommer innanför din hud och slörpar i sig din livsenergi!

Så om du har några tjuvar i ditt liv – röd flagg! Nu är det du som tar reda på hur, varför, vilka, mönster. Allt som kan få dig att resa dig upp och äntligen ta ansvar för ditt liv. Du är skepparen på skutan. Och Du bestämmer.

Hur du än gör – skyll aldrig på någon annan om du är energilös och bestulen. Gör något åt det.

Ska trycka upp linnen med ovanstående tryck till dom som följer med till Amorgos, har jag tänkt…. För där skrotar vi varenda liten offerkofta, vad den än handlar om…