I min värld är det sannerligen så mycket som är magiskt, att prata med dom på andra sidan är ju en ovärdelig sak i mitt Liv, men också allt det andra…

Ryspälsen jag får när jag ser min underbara dotter flyga upp och ned på stegen, laddad med ny puts varje gång hon flyger upp och detta efter en sömnlös natt med lite sjuk pyssling…hela tiden så ljuvligt, fnittrigt lycklig för att hon ÄNTLIGEN får putsa fasaden klart. Så j-la många motgångar det varit, så bedrövligt mycket fel råd från Beijer som försenat, fördjupat arbetsbördan,, krånglat till det så tårarna och psykbryten har varit där ibland… Men inte hindrar det henne att vara jublande lycklig när den så slutligen kan göras.

Så kommer sonen hem – 170 kvadratmeter tak är lagt, han och Micke har fixat det! Nya Drömhuset växer fram…. Han går lite märkligt, att klättra på tak och hålla balansen i två dygn, hmm det sätter sina spår. Och vi får skratta så tårarna rinner, när han berättar att dom upptäcker att stegen har vält och det är 5 meter ner… Tur Micke hade mobilen på sig så dom kunde ringa till min bror, haha.

När vi sen sitter med ett glas rött och kollar En man som heter Ove, ja då är det lätt att skratta och gråta med i filmen. För hjärtat är såå vidöppet, så underbart lyckligt. Inom mig hör jag liten pysslings hesa röst, så glad hela dagen fast nästan ingen röst kvar, snor som rinner konstant.

Mmm, det är mycket som är Magi i Livet.

Idag ska jag köra järnet på förmiddagen, för nu går det inte längre. I det vackra vädret har jag bara vägrat – så fan heller att jag ska städa när det kanske är sommarens sista suck. Men som sagt. Nu står jag inte ut med skiten längre. Plus att jag förstås vill ha superfint här till helgens kurs. Hinner med skog och sol också….. Som sagt; Ett magiskt Liv har jag.

Igår gick jag vilse i “min” skog, trodde jag kände den i varje vrå – men icke. Känslan när det vurpar i huvudet, yrseln som sätter in när jag inser att jag inte har en aning var jag är – den är verkligen speciell. Om jag går upp däråt, då måste jag ju hamna på stigen igen…men nähä, fel där med. Den där timmen lovar jag att precis varenda professor i Hjärnkontoret låg i koma – inte en enda tanke i mitt huvud. När jag sedan plötsligt fann den igen, vilken rusning av välmående, ren lycka faktiskt bara av känslan att vara på rätt väg igen. Gick bara med min svampkorg och mådde helt otroligt bra. Trött som fan i benen, men vad spelade väl det för roll?! Nu visste jag ju.

Sedan kom ljuvliga tankar från mitt inre, tankar som läkte, helade och bara var så där bra som när man är på topp i sig själv.

Kärleken, som får oss så många gånger att skrika i förtvivlan för att det är så mycket som gör ont; föräldrar som kanske sviker, vänner som mobbar, kärleken i ens liv lämnar, människor man  trodde skulle vara i ens liv för alltid, tar plötsligt vägar som är som spjut rakt in i hjärtat.

Kärleken, som är det absolut viktigaste bränslet i vårt Universum. Det enda som i slutänden betyder något, även om pengar, makt, framgång tillfälligt kan förblinda oss.

I slutänden av våra liv, tro mig – detta vet jag, har pratat med hundratals döda vid det här laget – då finns inte en minitanke ens en gång huruvida jag tjänade tillräckligt med pengar, blev känd nog eller bäst av alla. Det enda jag har i mitt sinne då, det är orden jag inte sade, handlingarna jag inte utförde. Allt det där bara vet jag när Livet rinner ur mig och jag går vidare till Andra Sidan. Shit också…. All den där kärleken som inte fick det utlopp en önskade….

Den djupa vissheten att vad som än händer, hur djupt någon än sårar mig i sin vilsegång i Livet, så får Kärleken ändå aldrig nog.

För när någon vi älskar /älskat står där framför oss och med hela sin varelse uttrycker insikten om att det är just en så hemsk vilsegång som gjort alla misstag, alla hårda ord, alla svek, alla dumheter… När dom ögonen möter våra, då förlåter man. Det är över och man möts igen. I den där sanslösa Kärleken som får allt att bli möjligt, som får oss att känna oss så sanslöst oövervinneliga.

Jag har några stycken i mitt liv som jag älskar/älskat som jag längtar alldeles så där speciellt efter att möta igen… Och grejen är ju att när man umgås med sådana där döda själar, så vet jag ju att det kommer att ske. Kanske människan Elinor önskar att det kunde gå lite fortare ibland, men vi själar kommer till insikt när vi gör. Inte när någon annan tycker.

Under tiden släpper jag ännu mer det som fått mig stundtals att stänga hjärtportarna och tänka att det ju inte är någon ide –  det går ju helvete hur man än älskar. Och vilken sanslös känsla jag har denna söndagsmorgon… Ska hämta mor, vi ska kika på Drömkåken som älskade sonen Rasmus och blivande sonhustrun Jenny bygger, brorsan är där också, han är lite av byggherre i projektet. Vi fikar sittande på plaststolar och balanserar äppelpajen i knäet. Och älskar. För det har jag blivit j-ligt bra på igen. Det viktigaste av allt.

Har turen att känna en del fantastiska människor som bara gör mig så lycklig och inspirerad! Det dom har gemensamt, mina Vivi, Mia, Carina och härovan Kristina, och det finns många fler, det är det där alldeles särskilda skimret människor får när dom verkligen gör det dom är så jävla bra på och som dom glöder som värsta härdsmältorna för.

Igår blev jag smittad igen då jag var på Kristina Emanuelssons signering av första utgivna boken. Kunde bara konstatera att aldrig har hon varit så vacker och strålande som nu. Gick därifrån med ett stort smajl.

Idag handlar hela min dag om det, att bara underhålla glöden. För det händer något alldeles sällsamt när en glödhärd möter en annan, ibland kan den ena kanske vara lite mer matt i glöden, men båda härdar flammar upp av den andras värme och gnister… Magi. Verklig, Sann Magi.

Blir en särdeles magisk lördag det här. Börjar den med mitt kaffe, sen blir det gymmet! Idag kan jag köra på lite då förkylningen äntligen mattats av. Sen ska jag fortsätta bara glöda och flamma….

Det finns en alldeles särskild känsla som kan infinna sig och som plötsligt får ögonen att se, själen att minnas, urkraft som väcks och som vet vägen… För mig infinner den sig nästan alltid enbart i Moder Jords sköte. För här är det tyst. Till och med i mitt huvud. Jag bara finns till och den ljuva rösten inom mig är den enda som talar. Hon den Ursprungliga, den Visa, den så Vackra.

Hon talar till mig med olika kraft vid olika tillfällen, men jag kan aldrig mista mig på när hon är Närvarande. Magi är så oerhört påtagligt och när man en gång smakat på den, dansat med, varit i den – då vet man precis och exakt när den infinner sig. Går inte att fejka. Det är som att låtsas få en orgasm – hur j-la kul är det?? Och varför skulle man någonsin vilja göra det?? Antingen är den där eller också inte. Punkt.

Hon/jag talar väldigt tydligt till mig just nu… Det är ju så påtagligt att jag är på väg någon helt ny stans med mig själv, och det är så spännande. Men mitt lilla rädda jag försöker hela tiden lura mig tillbaka till den trygga stigen – det här funkar ju, det vet du ju! Varför ska du alltid äventyra allting..??

Men det är ju jag, när Magin och Gudinnan är tillbaka och vi är ett. Jag bara måste vidare, utvecklas och fördjupa. Och nu när det lyser inom mig igen, så vet jag ju att det är precis så här jag vill ha det. Pirret, inspirationen, kåtheten på Livet och Magin – saknas det, så är jag lost. Och totalt ointressant, jag blir så uttråkad att jag dånar.

Idag får Moder Jord vänta, skogens magi får omsluta mig fram emot kvällen. För nu är det dags för en annan sorts magi – den som infinner sig när ett gäng Ljushäxor träffas, alla med samma Längtan inom sig – Gudinnornas gemenskap. Utan klor, utan egna agendor, utan dramor där småtjejerna vilt konkurrerar. Bara så Sant. För när man förenas och den djupa nyfikenheten på varandra får råda, då händer det också något alldeles särskilt. När det infinner sig, då vet man. Och det går inte att låtsas att det finns där, när det inte gör det. Som jag skrev ovan… Ibland har jag försökt lura mig själv – men visst är det här sant och äkta??!!! Men ljuvliga möten utan någon som helst bedövning, fick mig äntligen att öppna ögonen. Och herrejösses vad jag uppskattar när det infinner sig – massa skratt, äkthet, delande över en lunch. Det kan räcka för att hålla mig hög i veckor.

När jag sedan sitter på Fornborgen, då ler vi bara. Och njuter i tacksamhet. Gudinnan och jag. Som ju förstås är en och densamma.

I natt har jag sovit sisådär 10 timmar. Så j-la tråkigt. Jag funkar annars bäst på 5-6, så det här är bortanför rolighetszonen – så långt jag kan komma. Men när skoven slår till, när lilla sköldisen vägrar gå loss och skapa en massa energi, då har jag inte så mycket att säga till om…

Skriver just inget alls då, tycker inte jag har något att dela med mig av till världen alls. Men idag på morgonen till kaffet, så känns det plötsligt inte alls så. Varför måste jag alltid vara på topp och vara som en duracellkanin för att det ska vara vettigt att dela med sig av tankar om Livet? Njae, jag ändrar mig. För det finns sannerligen godbitar i precis allt, även ett sådant här skov.

När jag går ut i regnet igår med mitt nyinköpta, väldigt bra Hellyhansenregnställ, gummistövlar på och stubben nås med väääldigt maklig takt, tja då känns ju Livet rätt magiskt ändå. För det är något alldeles speciellt att helt enkelt bli tvingad att göra allt i slow motion, säga nej till det mesta och bara vara tills det blir lite mer energi.

Så jag njöt igår. Lunch med käraste vännen Iwonna, j-klars vad jag gillar den Qraftqvinnan. Långsam promenad till dagis och hämta Leo, min fullkomligt förtrollande dotterdotter som kramas som bara en 1,5-åring kan. Min långsamma promenad ut i skogen, stubben som väntade och regnet som droppade ner på mig. Och den skitbra deckaren jag såg.

Så…beslutar mig för att det var ett väldigt bra beslut min kropp sedan tog, slocknade vid 9 och så var det med den kvällen. Behövdes väl.

Idag är det uppehåll och det blir lite lingonplock och annat mys, fortfarande i slow motion – men vad gör väl det. Vad som än sker i våra liv, så kan vi välja att göra det magiskt. Tack alla gudar och gudinnor för min underbara själ, som alltid hjälper till att vi håller oss till Glädjen i Livet.

Idag är det en sådan där kickass-dag – och det är mitt eget ass jag kickar. Lchf – för att jag mår såååå bra av det, No-more-smoking – för att min kropp sagt det länge, länge, Wine-stop – detox är ju så j-la skönt för hela systemet! Och imorgon drar jag till Forever för första gången, träningen ska igång igen. Gillar rivstarter, att verkligen ta tag i saker och ting, men bilden här ovan får symbolisera det lugn jag känner inuti, det är inte den vanliga nu-j-lar-ger-vi-järnet-i-390km/tim-grej…

Nej, det blir pysslande, långa vandringar i skogen, skrivande och kreativitet och det känns så underbart, befriande bra!

Nu ska här fixas för världens bästa moster Mary – tänk att se ut som en fotomodell vid 82, vara så ljuvligt naturligt positiv som det bara går att vara, vara såååå rolig att hänga med – hon är ett vandrande mirakel i mitt liv, så är det. Så nu blir det en underbar vecka med pitepalt, utflykter där rullstolen kan rullas fram med lilla Mor och bara ha skitkul. Passar mig bra! Hoppas hon gillar lchf… Pitepalten får vara undantaget denna vecka, här har vi väl en och annan kolhydrat, haha.

Älskar alla årstider, men av alla så är nog hösten min favvis. Idag börjar jag den här höstdagen med mitt sedvanliga kaffe, gjort på nymalda bönor och det kommer jag inte att sluta med. Men däremot det andra…under sommaren unnar jag mig fullt ut både det ena och det andra. Gillar väldigt mycket vinet, ciggen och det blir sisådär med maten – allt som jag tycker är gott för ögonblicket, det njuter jag av i fulla drag.

Sen kommer dagen då jag plötsligt ledsnar, nu räcker det. Och det känns super att vakna tjugo över fem, fixa kaffet, läsa lite i min 20-åriga roman, skriven i djup inspiration och bortsorterad och undanslängd i många, många år. Nu är den avdammad och den ska läsas in som ljudbok i vår ljudstudio som vi håller på att förfärdiga här på gården. Och jag bara känner i hela mig hur pirrigt skönt det känns att lägga lasterna åt sidan ett tag och börja fysmysa igen. Älskar ju att både motionera och äta bra. Så underbart mycket godare det är också!

Så jag är alltså en periodare…Hm. Tja, trivs rätt bra med det faktiskt. Är periodare vad gäller allt, när jag tänker efter. Har alltså perioder av olika i Livet, så perfekt det passar mig! Aldrig någonsin uttråkad.

Så nu drar jag på mig jympadojjorna och går ut i den strålande, vackra höstdagen och frigör ännu mer energi!

Det började med att vi var på Retuna, favvisstället för oss – här har vi handlat grejer till Stallet för absolut fantastiska priser! Min dotter Yohanna & hennes man Andreas bygger och sliter och lyckas få ner priset för bygget till helt otrolig nivå . I veckan köpte dom plötsligt ett helt gäng ljudisoleringsskivor för en struntsumma. Yohanna drev med mig igårkväll när hon beskrev min skepsis – va faaan ska ni med dom där till då??? Med den tonen… “Meeeh – det ska ju bli den där ljudstudion vi har pratat om att fixa nere i källaren! Vi kan podda, du kan spela in dina ljudböcker, vi kan göra såå mycket kul där!” Hm, tyckte jag. Onödigt. Jaja, jag kan vara en surpuppa ibland, haha. Det blev en del annat inhandlat också, bl a kakel till så billigt pris att man nästan, men bara nästan, skäms. Och så lunch på det helt otroligt fina cafeet där.

Så igår satte jag mig i skönaste fåtöljen efter vi varit på Arboga medeltidsmarknad, gick in lite på facebook och kollade runt. Kände mig plötsligt så eländig till mods, vart hör jag egentligen hemma nuförtiden i mitt värv..? Älskar mitt mediala jobb och mina kartläsningar och kurser, men vet att min energi för hur den mediala världen ser ut och hur lite jag tycker om det som sker, det påverkar ju vad jag sänder ut till omvärlden. Vad vill jag egentligen? Kan jag verkligen finna inspirationen i “vanliga” mediala kurser längre? Ett rungande nej kom från mitt inre, och jag kände mig om möjligt ännu mer moloken. Är jag helt enkelt en misslyckad figur? Är det bara den lilla detaljen jag ska inse? Hojtade lite på min älskade Iris från andra sidan, och till min förvåning dök hon upp nästan direkt. Hon brukar bara infinna sig när jag jobbar medialt… Vi hade en pratstund och plötsligt kände jag mig väldigt lugn och glad.

Nej, det som verkligen intresserar mig det är dom här djupgående mötena jag har under mina andliga kartläsningar, that´s tha shit. Jag tycker inte det är så kul längre med att bara hålla sig till nivån “hur-blir-jag-ett-coolt-medium-fort”, och då förstås utan att behöva kolla på sig själv. Vill ju inte ens bli förknippad med det mesta som sker nu i min “bransch”. Och då ska man ju göra något annat. Så är det. Så jag kör vidare med mina tarotkort, karttydningarna och kör kurser och resor i den andan. Basta. För det finns ju inget mer intressant än att slänga det som döljer oss, utvecklas tillsammans och fullkomligt ge blanka faaan i att försöka spela roller, vara klämkäckt positiv och affirmerande, utan bara Sanna och äkta; vad är det som är i vägen för mitt helt otroliga, strålande, fantastiska jag? Att sluta ljuga tillsammans. Wow. Så får det bli. Går det så går det, och går det inte så kan det kvitta. Inspirerad….

Efter lilla Iris-pratstunden gick jag och leta reda på min roman här ovan, nedknackad först på en elskrivmaskin (!!!), sen överförd på klumpdatorn för hundra år sedan sisådär, utskriven men verkligen inte på någon disk eller så, så det är utskriften jag har. Inget annat. Och jag började läsa. Och kunde inte sluta. Och bestämde mig – satan i gatan vad kul att vi ska bygga ljudstudio i källaren!! Det här blir den första boken jag läser in. Och människor som tycker om det jag skriver, dom får prenumerera på kapitel efter kapitel för en liten summa. Går det bra så läser jag in nästa bok. Och nästa. Och nästa. Galet lycklig att mina författardrömmar äntligen dammats av igen, blir så lycklig av att skriva! Det blir allt från vuxensagafantasy till intrikant pedofilhämnarroman, och aldrig, aldrig blir jag uttråkad.

Nu drar jag och mina sprittande, lyckliga, inspirerade celler ut till Näshultaskogarna för kantareller! Så glad…..

Den där känslan när man slår huvudet i skåpdörren och börjar gråta av smärtan och sen bara inte kan sluta… Så blev det igår. Inom loppet av två månader har jag fått säga farväl till mina små lurvisar, mina älskade kissar. Den lilla tjejen Isis hittade min dotter Yohanna i diket igår, nedslängd av någon j-la smitare som kört på henne. Hon hade varit borta några dagar, vilket inte var likt henne så på något vis var det ju ontskönt att förstå vad som hänt. Min Yo hjälpte mig ta hand om lilla kissekroppen och vi grävde en grav, hela tiden tjutande…

Min Isis var som mig – en knepig jävel som är svårt att komma in på livet. Under lång tid, när de var innekissar, var det många som trodde att jag bara hade en katt – hon visade sig bara när vi var ensamma. När dom kom till mig var dom halvvilda och min lilla tjej kom aldrig riktigt ur detta. Men hon&jag alltså… Lite av ett själsmöte mellan oss och jag älskade henne såå mycket.

Och nu var alltså sex års kompanjonskap med mina två kissar över. Först grät jag över alla fina minnen, över saker som jag kunde ha gjort bättre som matte och allt som kom över mig vad gällde kissarna…. Men sen fortsatte bara gråten. Jag grät över den djupa sorg jag känner, när jag erkände det för mig själv, över vänner som plötsligt hugger yxan i ryggen och svär dyrt och heligt att jag är en alienstyrd, hjärtlös person, jag grät över min naivitet att jag inte såg det komma. Jag fortsatte gråta över hur jag gång på gång i Livet väljer att stänga av mitt hjärta för allt och alla när dylika saker händer – även dom som inte vill mig annat än väl, som älskar mig precis som jag är.

Jag grät över att en liten kisse behövde lämna Livet för att jag riktigt skulle se hur mitt rädda, sårade hjärta fått mig att dra mig undan. Igen. Så lätt det är i denna hårda värld, för det här sker ju hela tiden med oss alla, att tro att om vi bara inte släpper in igen, då är vi trygga. Men ack så fel vi har.

Så jag fortsätter dra ned dragkedjan till mitt inre. Går åt lite gurkskivor idag, snart ska jag jobba – mina gråtsvullna ögon till trots. Och jag ger mig attan på att jag ska hitta glädjen med mitt jobb igen, ibland bara hatar jag den andliga/mediala branschen med alla bedrövliga skitstövlar och jag vill inte ha något alls med den att göra. Jag ska odla något och sälja. Eller skriva kanske. Eller nåt. Bara inte ha med någon alls att göra som tror dom är så andliga att dom godtyckligt kan slå ned någon som inte passar dom på sin väg…

Under tiden känner jag lättnaden i min kropp, när känslor äntligen fick flöda,  känslor som jag effektivt stoppat undan och bestämt mig för att ignorera och gå vidare bara.

Jag är en levande, älskande och väldigt naken Människounge. Och. Idag tackar jag min älskade lilla Isis för kärleksgåvan du gav – det går inte att leva med ett hjärta som styrs av rädsla för andra människor.  Hälsa finaste Ozzie och ha det alldeles fantastisk i katthimlen!!

Jag vet – det är en gräsligt suddig bild. Men jag ville ha den ändå, något hände i kopieringen – det är en kanonbra bild utan sudd, men jag och teknik… Men bilden symboliserar flera olika saker för mig. Dels var det en särdeles gnistrande magisk dag när bilden togs, vänskap som var hela vägen in, värme, kärlek och som vi skrattade min vän och jag! Hon fick mig att slappna av så jag till och med kunde le avslappnat och vackert. Skinntoppen med fransar, gjord av en annan väldigt speciell kvinna och vän, håret galet långt och magin flödande i varenda cell… Orben (som alla säger bara är damm, men WTF…låt det vara en magisk ord!) som vilar bredvid mitt ansikte får symbolisera det andliga som är en så viktig del i mitt liv, faktiskt lika nödvändigt för mig som syret jag andas….

Båda dessa fantastiska vänner har jag ingen kontakt med idag. Så är det ju i Livet ibland, man seglar vidare och ibland blir det åt helt olika håll. Men vissa saker i allt som skett de senaste 10-15 åren har gjort lite för ont för att jag skulle kunna bara skaka av mig det. Det finns mycket som jag behövt vrida och vända på, gå in i mig själv, utforska, förstå och sedan kunna verkligen och sant gå vidare. Vilket jag gjort. Nu handlar det om magin igen…

Jag har kortare hår, lite fler rynkor kanske och möjligen, möjligen något extrakilo, men det spelar verkligen ingen roll. Som jag sa i en extremt uppklarande diskussion med en vän jag har i Livet nu, jag skiter fullkomligt i pengar, framgång, prylar, konsumtion – det enda jag önskar för mig själv i resten av mitt liv, det är harmonin och den där sprittande lyckan igen.

Så resten av det här Livet, den här gången, det går åt till att precis varenda dag se till att göra allt jag kan för att hålla magin levande. Den här sommaren har jag insett, på djupet och aningen smärtsamt en liten tid, att sann kommunikation och att stå kvar i sig själv är det som gäller för mig. Och jag skiter högaktningsfullt i om någon tycker jag är en lycko-junkie – jag står etthundra procent för att det är så Livet ska se ut! Lycklig, inspirerad, kreativ, lite halvgalen av passion den mesta delen av tiden. Totalt resultatinriktad när det gäller att lösa problem, så dom går fort över. Basta.

I sommar har det varit en del problem, så är det. Men är så imponerad, lycklig och stolt över hur vi hanterat det. Så magin är tillbaka och Pippi, som är jag i det här fallet i bilden ovan, säger till omvärlden – Kom in eller stå kvar, mig kvittar det….