Jodå, kommentarerna kommer – lika säkert som regn i november. När jag har mina skov när sköldkörteln blir slö och likgiltig och orsakar ett liv i slowmotion i slowmotion, så tråkigt att jag dör lite inombords. När jag blossat mig till en KOL, för att jag har så dålig karaktär. När jag blir riktigt j-la upprörd över något som händer i Livet, med mig eller någon annan. Och så vidare… Då kommer kommentarerna: Jag trodde du stod över sådant! Jag trodde inte en ren kanal kunde röka! Hur andlig är du om du blir arg?? Jag trodde ni vände andra kinden till! Jag trodde ni bara var Ljus&Kärlek! Och så vidare….

Men så här är det i mitt Magiska Liv: Jag blir förbannad så det slår blixtar i huvudet på mig när jag läser att ett pedofiläckel får 2 års fängelse för att ha förstört ett eller ibland flera barns liv. När ett ekonomiskt brott t ex kan ger många gånger fler år… Jag tar ett glas vin ibland, faktiskt flera gånger i veckan och jag har en underbar kanal med andevärlden och andra dimensioner ändå. Mm, liksom min andliga moder Iris Hall, så har jag svårt för det där med ciggen… min avkoppling i Livet. (Har tagit bort dom ändå nu). Jag har varit sjuk i min sköldkörtel i många herrans år nu, det verkar inte som jag blir frisk från detta, trots all healing och andlighet, positivt tänkande och affirmationer. Gör det mig till en sämre kanal för det? Borde jag skämmas för att jag är med och anordnar kurs i healing där man till och med kan få gå till sjukhus och behandla? (Vilken dröm detta är, som jag drömt om detta!!)

Nej, för tänk jag tycker inte så. Jag är en människa, med allt det innebär. Precis som för alla andra, så inträffar Livet hela tiden, med allt det innebär. Sjukdomar, död, dramatiska konflikter med människor, lite “dåliga” sidor som cigg då t ex och så mycket annat som sker. Det jag gör hela tiden med mitt underbara bergodalbaneliv, det är att jag tar mina stunder och resumerar… Varför blev det så här? Hur kan jag hantera situationen här? Vad kan jag göra för att göra det allra bästa av detta? Hur kan jag hitta tillbaka till Livsglädjen igen?

Och sen gör jag allt jag kan för att finna livsinspirationen igen. Ibland innebär det att jag får lov att kompromissa vad min hjärna tycker och vill och vad kroppen tillåter. Fine. Bara jag har glädjen där igen. Innebär att jag ibland har långa, väldigt intressanta diskussioner med Iris, pappa, mitt andliga team och andra som har lite “högre” syn på saker och ting än vad vi på Jorden har och det hjälper mig sannerligen att komma back-on-track.

Att jag valt att gå Min Magiska Väg och utforska medialiteten, healing, självutvecklingen, shamanismens väg, Ljushäxans magiska livsinställning – det beror på att min Själ aldrig tystnar. Hon fick liv igen efter mitt “andliga intensiva uppvaknande” för snart 30 år sedan. Hon är fortfarande hungrig på Visdom och Kunskap och slutar aldrig söka. Ska jag då inte dela med mig av mig själv förrän jag är en fläckfri varelse utan fel och brister? Högadlig och full av Ljus? Jo, tänk jag tycker det. Och tänker fortsätta göra det. Att vara andlig i ordets rätta bemärkelse (Min åsikt, ingen annans! Säger inte att jag har rätt! För medium och healers KAN faktiskt ha fel!! Obs på detta.) det är att vara just det – en Människa här på Jorden. Som försöker begripa saker och ting, som försöker utvecklas av misstag, smärtor, svek och annat som händer. Som fortsätter att vandra Själens stig, även om det blir lite vilset ibland.

Som min älskade Iris Hall sa många gånger när elever ifrågasatte att hon rökte, tog en yttepytteliten whisky med cola, åt en bit kött – Jesus åt både kött och drack vin, Hitler var vegetarian och nykterist. Du är inte olika små “fel”. Du är den du är tillsammans med andra och vad du gör med din egen energi. Är du varm, kärleksfull, hela tiden öppen inför dig själv och andra om dina tillkortakommanden och så villig att Växa, Utvecklas och bli en aning lyckligare och sann mot dig själv hela tiden, då är du en Medmänniska. Tar vi då dessutom varandras händer och hjälps åt på denna mödosamma utvecklingsväg, där mycket smärtsamt pågår på vår Moder Jord- då kan sanna mirakel hända. Det är jag säker på.

Jag längtar efter den tid då vi ser på varandra med Kärlek på djupet…Varför blev det så här? Hur blev du pedofil? Hur har du stått ut med dig själv? Hur kan du förlåta dig själv, nu då du sett och förstått vad du gjort? Hur kan jag hjälpa dig? Hur kan jag stötta en som dricker, röker, drogar, är för jävlig mot andra, snackar skit i kubik och är allmänt vilsen i sig själv? Se saker och ting precis som dom är just nu. Acceptera. Öppna sedan upp för möjligheterna, inspirationen till att förändra det man vill förändra, som man vet inom sig inte är bra alls för ens kropp och själ, vadhelst det nu är. Att vara kärleksfull mot sig själv och andra öppnar upp för miraklen att kunna förändra det som ses som fel, ondskefullt, galet. En djup förståelse varför man är den man än. Sedan förstås Modet att kunna ta sig an sig själv – att inte blunda för något skit som dyker upp, hur svårt den än är att erkänna för sig själv. Jihaaa – nu pratar vi Liv!! För jodå – det blir livliga diskussioner – både med dig själv och med andra. Allt kommer upp till ytan förr eller senare, när man väl bestämt sig för sin väg. Och då får man deala med det. Lika bra att ta skiten nu – varför vänta tills man kommer över till andra sidan och inte kan blunda längre??

Vi är Medmänniskor allihop härnere. Vi sitter i den här båten ihop, oavsett vilka vi är. Tillsammans. Och båtfan ska styras vidare. Går inget vidare om vi börjar slåss inbördes, snacka skit om varandra, diskutera vem som är störst bäst och vackrast. Det enda som hjälper är att vi inser att vi är i det här tillsammans. Det här är jag bra på, värdelös på det här. Vad kan jag göra så det går så bra som möjligt det här? Vad måste/vill jag göra åt detta så det blir så starkt som det bara går? Jag kanske inte är stormförtjust i dig som sitter bredvid mig i den här båten, då ser jag till att ta ett snack med dig (hur jobbigt det än är och ser, förstår och inser vem du är och varför. Så går vi därifrån. Så att vi kan fortsätta ro och se till att vi kommer i hamn….

Jag har titulerat mig medium, healer och lite andra epitet. Idag vet jag inte, har varit för dålig för att göra just någonting. Men det jag HAR gjort – det är att jag älskat massor, brytt mig tusenfalt, gjort det jag kunnat för de mina – nära, kära, vänner och andra. Är jag perfekt för det? Haha, nej långt ifrån. Har jag rätt att kalla mig medium då? Ja, tänk det tycker jag. För jag pratar ju med de döda och tar deras ibland rätt jobbiga, ärliga råd och agerar på dom. För det är ju så rätt… Snubblar jag ibland? Haha, jaa. Fråga min pappa och Iris! Dom är andarna som dyker upp när jag ligger med nästippen i lervällingen och tycker synd om mig själv, flämtande efter luft. Då skrattar dom kärleksfullt åt mig och jag hittar Kraften igen. Att vara Medmänniska. Att hela tiden se möjligheterna. Utveckling. Sanning. Ärlighet i kommunikation med andra. För Sanningen – det är ju den som befriar oss. Och den här lilla medmänniskan ror som fan i båten. Är du på??

Efter en sällsamt lycklig vecka har jag andra advent härhemma…ljuvlig doft av glögg jag håller på att koka ihop, sötad med fikon och doftar himmelskt.

Har haft ett kanonsamtal med min läkare och vi går vidare för att få bukt med lite små egenheter min kropp har för sig. Han är kanon, min läkare och i kombo med lite alternativa grejer som en healingkurs framöver där vi får göra healing på sjukhus (!!! Jaaaa!!!) och lite annat smått och gått så har jag så stort hopp inför framtiden. Det är inte illa efter en för j-lig höst.

Nu står mina saffransskorpor på tork i ugnen och jag tänkte dela med mig av receptet om det är någon mer som tagit bort socker, vetemjöl o dyl från kosten. Skitgoda och helt utan socker, bakade på mandelmjöl. Ihop med glögg & ädelost är man lite grand i himlen…den jordiska i alla fall!

50 g sötmandel  Hackas

50 g smör

2 ägg

1 pkt saffran

1 tsk bakpulver

1 tsk vaniljsocker (jag tar vaniljpulver utan socker)

Smält smör, tillsätt saffran. Blanda mandelmjöl, bakpulver, vaniljpulver, hackad mandel i en skål. Vispa äggen lätt, rör ner smöret. Blanda.

Dela i två längder på bakplåtspapper. Platta till i önskad tjocklek. 180 gr i 20 min.

Ta ut o dela i önskad storlek. Sätt i eftervärmen tills torkade.

Hoppas ni gillar lika mycket som jag! Glad andra advent! Kom ihåg att kramas & älska mycket…

Det här är en av de få selfisar jag tagit i mitt liv. Ja, bortsett från dom som jag tog i början av moderna telefonens tid, när jag skulle ta foto och det bara blev på ett väldigt märkligt mig-face istället för motivet jag tänkt mig…Mina barn bara dog när dom såg alla selfisar… Den här är väl lindrigt sagt diskret, jag syns ju knappt. Men den blev så symbolisk för det jag går igenom just nu i mitt liv – jag själv i lite skugga – solen håller på att gå upp bakom mig. Jag står vid den vackra runstenen vid kyrkan, där jag passerar varje morgon på min prommis. Jag är på väg i mitt Liv. Någonstans. Jag vågar visa upp mitt ansikte igen, i alla fall litegrand. Jag har den gamla kunskapen som finns inom mig, samtidigt som Livets alla erfarenheter just nu präglar hela mig och får mig att inse mer och mer vem jag egentligen är. Och jag gillar mig. Skarpt.

Att våga visa mig igen, det betyder för mig att jag går i en sorts egen-retreat när smärtsamma saker händer i mitt Liv. Det funkar inte på något annat sätt. Och lite är jag glad över detta, för jag har verkligen ingen lust att sprida en massa negativ energi, vilket jag tycker blir väldigt tydligt om jag skriver när jag är offpist med mig själv. Bitterhet, offerkänslor, upprördheter och annat märks så tydligt i mina ord. För precis som med mitt ansikte och hela min uppenbarelse, så kan jag aldrig dölja ett skit. Allt syns. Att jag ser Dig. Allt jag upplever inom mig. Alla känslor. Allt syns direkt. Och eftersom skrivandet är min räddning och passion i Livet, även om jag inte skriver offentligt när jag är off, så syns precis allt i mina ord också…

Vill jag då bara vara offentlig när jag är glad, målinriktad och stark? Nej, jag skriver om diagnoser och andra skitgrejor som händer i mitt liv, men väldigt kort. Jag vill inte mörka någonting. Men något jag kommit underfund med denna gång, när flera saker hänt samtidigt som gjort mig väldigt ledsen, sårad, förtvivlad och faktiskt förbannad, det är att jag helt enkelt inte har lust. Jag vill inte sprida alla dom negativa känslor mer än jag redan gör med att bara känna allt detta. Så nu när jag är igenom chocken av att helt själv ha skapat en ny j-la diagnos – KOL – och vet att jag tar det här också, då kommer lusten in i mitt liv igen. Lusten att träffa vänner, lusten att skapa, att skratta, att umgås och verkligen dela med mig av den jag är.

En människa som är så full av Liv att jag ibland blir jobbig för andra, jag vet. Det är ännu en sak som “drabbat” mig på sistone. Det är inte så att man automatiskt blir älskad och respekterad för att man är glad, inspirerande, stark, seende och ombryende. Nixpix. Särskilt om man inte, som jag då.., gjort upp med vad som är ok och inte. Jag har satt ned foten ordentligt den här gången. Mina övergrepp skedde första gången när jag var fem. Efter det har jag bara upprepat, igen och igen, vad jag med våld blev tillsagd då – håll käften, annars blir det illa för precis alla, särskilt dom du älskar. Femåringen har varit tyst. Och dragit till sig nya övergreppare gång på gång. Men nu är det slut med det.

Så nästa selfie blir i upplyst ansikte. Kanske jag ber min dotter, som är en enastående fotograf, att ta bilden istället. För mina selfies…haha – dom är ju verkligen inte smickrande. Inte för att jag bryr mig egentligen – det här är ju jag. Så du som gillar total uppriktighet, som inte har problem med att se och bli sedd – välkommen in i mitt liv. Ni som har problem med allt jag representerar – varsegod – lek någon annanstans. Världen är full av lekplatser, du behöver inte trängas med mig på min. Säger hejdå för alltid till ickerespekt. Och säger ett varmt välkommen till självrespekt och integritet. Så härligt detta Liv ska bli nu…..

Har inte haft någon större skrivarlust senaste tiden, men nu fick min energi en riktig boost på morgonen och jag känner mig så j-la lycklig!! Min pappa Martin var en sån galet skicklig kriminalare och historierna fick har fått höra genom åren har varit mer än fascinerande.

Men ett av fallen tog honom hårdare än något annat och det blev också det fall som inte klarades upp. Han visste, men blev ändock inte nog. Ett av två fall som tog åratal innan något hände. En kollega besökte honom en kort tid innan hans död och berättade om det andra fallet och hur det klarats upp helt tack vare pappas otroligt noggranna utredning. Han var lite förvirrad då, men förstod ändock precis. Jag sade till honom då – nu är det bara Hedlandsmorden kvar!

Det stolthet jag känner när jag läser artikeln, dubbelsidig, och ser bilden av min far krypande omkring i gräset letande efter spår, den finns det inte ord för. Så mycket fantastiskt arbete han gjorde genom alla år, den enorma målmedvetenhet som gjorde att vi flyttade omkring en del, den genomhederliga person han var och den far och make som gav oss alla så mycket i alla år….mhm – det blev lite lipa idag på morgonen. Men vemodsglädjetårar. För det är verkligen inget självklart att få ha en sådan förebild, en sådan far i sitt liv som jag haft. Och har…

Idag är han glad i sin himmel. Och Iris också, min mediummorsa. En bild kommer till mig – vi mötte alla hans kollegor efter han gått i pension, vi var på Kinarestaurangen och åt lunch med Iris Hall och hennes man Ernie. Alla kollegorna var på väg ut och varenda en stannade och skakade hand med pappa. Iris var helt tagen av den totala respekt hon såg dem visa min far.

Och det var min ödmjuke far i ett nötskal. Aldrig behov av att hävda sig. Visste sin livsdröm och uppfyllde den. Gifte sig med Kvinnan i sitt liv, vi har läst dagboksanteckningar från honom och jisses vad han älskade från dag 1! Var en person som bara var rakt igenom en bra människa. Vågade ändra sig från sitt norrlandsperspektiv när jag började jobba med det mediala för 30 år sedan – från att tro att det hade med djävulen att göra, till att älska det jag gjorde och möta Iris med ömsesidig respekt.

Så mycket jag kan skriva om min far…Har aldrig träffat en sådan person varken förr eller senare. Så glad och stolt ska jag göra något alldeles magiskt av den här dagen, av resten av mitt liv. Målmedvetet, rakryggad och inspirerad. Nu du farsan…du tyckte jag var lite mycket ibland med din norrländska stillhet, men du älskade min energi samtidigt. Vilken balans du gav… Och de döda du så gärna ville ge upprättelse – nu får de precis detta! Vi får se om det blir fällande dom – men din presentation och din utredning visar ju samma som du sagt hela tiden.. Tack pappa för allt.

I vår trädgård hittar vi allt möjligt – heter ju Smedby av en anledning och vi vet att sedan länge, länge har det smitts o haft sig på gården. Plus att det varit gästgifveri när det begav sig och Kung Karl den XI har övernattat i ett av de gamla husen och mycket har skett på den här gården under århundradena! När vi hade spökafton för ett företag för några år sedan så luskade vi reda på en hel del – och haha det är verkligen inte konstigt att vi har rätt livligt på vår härliga gård, inte bara av levande om jag säger så…. Och min dotter grävde upp den här häromsistens och vi googlade på det hela, tyckte det såg ut som om den var fixad. Och mycket riktigt – hon hade hittat en muskötkula! Hur gammal vet vi inte, men som sagt – skatterna är många i vår jord…

Häromsistens, innan jag drog till Spanien fick jag ett bakslag i min hälsa och den här gången var det så j-la jobbigt, värre än någonsin. När min sköldkörtel ledsnar på mig och livet, så stannar allt upp i kroppen och det ena ger det andra när det inte funkar någonstans. Jag hamnade i en bottenlös känsla av att vad faaan – ska det då aldrig få vara bra, har ju haft en riktigt härlig vår och sommar och rentav känt igen min egen energi! Och sedan – booom, slår det till igen. Jag var väldigt ledsen och sa vid ett tillfälle till Yohanna att jag inte visste om jag orkade resa mig den här gången – så här illa har det aldrig varit, grät jag. Hon var fin med mig och tröstade så gott hon kunde.

När hon hittat den här kulan och vi googlat lite och förundrat oss, så räckte hon plötsligt kulan till mig. “Här – den är din! Om det känns riktigt för jävligt, så kan du ju kasta den på dig så slipper du eländet!”

Jag har den i min tarotkortspåse nu, den fina från Egypten. Och förstås så ser jag ju den nästan dagligen och varenda gång börjar jag skratta. Kasta den på mig….haha – jag ser ju bara hur länge jag får hålla på innan jag får till det. Och äntligen får ge upp mitt eländiga, sorgliga, sjuka liv…

Det händer ibland att det känns så, och den känslan blir så verklig. Tyvärr är den självgenererande och föder ännu mer hopplösa tankar och det svarta, hopplösa blir ens verklighet… Att då ha en som Yohanna i sitt liv, tja, det hjälper kan jag säga. När det är lite bedrövligt i kroppen nu, så kan det faktiskt räcka att jag tar upp kulan och glor på den en stund…. Shit, vad jag kommer att få kasta….

Innan värmen blev för påtaglig, tog jag en riktigt lång promenad med lilla voffsingen Yougi, då husse har viktigt jobb för sig och matte är bortrest. Tankarna får fara hit och dit och begrunda sista tiden. Har ju en sjukdom som tycks vara svår att bli av med och ett tag trodde jag att jag inte skulle orka resa hit till Spanien. Tack och lov fick de mina och min vän här nere mig på andra tankar… Så här är jag nu, i värmen, vänskapen och varandet. Jag har sovit mer än 10 timmar per natt första veckan, värken har nästan försvunnit och min naturliga pigghetstips och passion för Livet har återvänt. Har väl aldrig känt så tydligt hur jag har ett val i allt som sker. Det hänger på mig, inte på Livets skeenden hur jag mår och hur jag väljer att se det som händer. Och nej – det har inte varit den enklaste vissa dagar när orken bara inte räcker till och jag är som en heffaklump av deg…

Men det har vänt. Än en gång. Och jag är så tacksam… Fattar beslut hur jag ska hantera mig själv i Livet när jag kommer hem. Det blir lite långsamt, väl avvägt tempo, men med så mycket livsglädje och passion igen. Jag har gjort upp en plan hur mina dagar får se ut och skrivandet är det första fokuset. Sen bokar jag in dom jobb som känns bra och rätt, har lite roliga saker för mig när jag kommer hem och lite ideer om andra saker att sätta in i kalendern och på hemsidan. Och så förstås mina älskade nära, kära som jag börjar sakna riktigt mycket nu.

I den balansen som jag väljer att skapa, där ja är ja och nej är nej, som Uffe Lundell sjöng, där förhåller jag mig till min hälsa och vad jag kan åstadkomma i mitt Magiska Liv. Ibland så blir det någon tv-serie när kroppen säger nej, och då tänker jag njuta av det. Ibland blir det mer action med härligt fixande i huset, en seans då och då, lite lagom med klienter där jag kan ge järnet med mina kartläsningar och prat med andevärlden, lite resor, kurser och annat som känns så där härligt inspirerande. Massor med skog förstås.

Så varm och glad för mina olika systrar här i livet, fick ett pm idag av bästa vännen och systerhäxan – alldeles varm i hela mig av att få dela Magin med kvinnor som ror åt samma håll, som lämnat skitspel därhän och lärt sig vad sant systraskap kan innebära. Bilden här ovan är till henne, hon som inspirerat mig så mycket senaste åren. Både med det hon själv gör och det samarbete vi haft och kommer att ha.

Jag har också två andra “systrar” som går igenom väldigt svåra hälsomässiga problem just nu, får mig ju att glädjas än mer åt att min kropp ändock är på väg åt rätt håll. För när det är som värst, då kan man bara inte tänka klämkäckt positivt, utan man får vackert deala med situationen, även om det är för j-ligt just nu. Jag sänder så mycket kärlekstankar till mina fina…

Så visst…jag är fortfarande inte av med vissa krämpor. Men jag vet mer än någonsin att jag så vackert kommer att leva med det, och allt det andra är så oändligt mycket mer viktigt. Jag har så mycket att göra, att leva ut, att dela med mig av. Så livet är allt annat än över bara för att lite skit händer. Och tänk att jag får bestämma alldeles själv!! Himmel eller helvete..

Kanske det svåraste vi har på vår vandring här på Moder Jord – att distansera oss från alla dramor som pågår. I andra, i oss själva…

I min njutningsstund i solstolen fick jag en så härlig bild av hur jag vandrade på en så vacker stig, full av magi, full av nyfikenhet och glädje. På min vandring ser jag vid sidan av stigen cirkustält efter cirkustält. Och alla bjuder in mig med allehanda lockelser – klart jag ska in till just dom – bästa föreställningarna som jag kan delta i!

Stannar till vid tält efter tält och iakttager vad det är för form av föreställning som pågår och om jag är intresserad av att kliva in. Inser att jag varit där, gång på gång tidigare i mitt/mina liv. I djupet av mitt inre inser jag hur jag fått så totalt nog av dessa värvande, ibland totalt galna shower som ger något kickliknande först, men sedan bara en bitter eftersmak som jag verkligen inte vill uppleva igen.

Ser tälten med allehanda lockelser, ser också varför jag så lätt klivit in i dem – det känns ju som jag nästan måste! Värvandet är så övertygande att jag inte ser någon som helst annan utväg än att kliva in och vara med. Med hull och hår.

Många är tälten jag nu vandrar förbi, ser och inser. Alla konstiga krav och förväntningar som jag uppfyllt, glad i hågen. Ett tag. En del av dem får jag faktiskt stå kvar vid ett bra tag för att verkligen ta in VARFÖR jag så villigt gått in och sedan trasig och ledsen gått ut.

Och då kommer jag förstås till sist fram till mitt eget tält. Färgglatt, lockande som fan och fullt med aktivitet. Vad pågår där då? Jag ställer mig i öppningen in i tältet. Ser min identifikation med människor som sviker (tycker jag), sjukdom som blivit en etikett, uppoffringar som jag anser att jag bara måste göra, nej som jag bara inte kan säga. Olika ja som gör ont hela vägen in i själen. En lång stund står jag där, så att jag inte ska missa något. Vill sannerligen se nu. Vad är det som styr och kontrollerar mitt liv? Eller rättare sagt, vad har det varit? För jag står ju kvar i öppningen, vill inte gå in. Tänker inte gå in där någonsin igen. För jag ser tydligare än någonsin att alla dessa cirkusföreställningar inte föder något annat än elände, bitterhet, sorger och bedrövelse. Det magiska är att jag inser, mer totalt än någonsin, vilket val jag har…

Det svåraste för mig att kika på och förstå hur jag kan välja annorlunda, det var det som är nära och kärt. För hur kan jag gå vidare på min fantastiska upptäcktsfärd av det Magiska Liv jag tänker välja och inte ha med mig min ständiga följeslagare – dåliga samvetet och skulden då jag inte “tar hand om alla de mina”… Jo, för att jag har tillåtit mig se priset jag betalar. Inte intressant alls. Och givetvis det faktum att jag faktiskt inte behöver vara den duktiga flickan, jag behöver inte tävla med någon. Jag är in i vassen ok precis som jag är. Att inte gå in i att hela tiden inte vara nog, måsta prestera….Haha, vilken utmaning1

För när vi undersöker tälten, ärligt och med så klara ögon, tja, då ser vi att vi inte hjälper en själ vi möter, vi ger ingen näring till vår älskade Moder Jord, vi gör helt enkelt ingen nytta alls om vi väljer att uppoffrande gå in i något av tälten. Minst av allt vårt egna.

Vi har alla våra anledningar att befinna oss i våra tält – Livet är ju inte alla gånger en picknick med bubbel, rosor och glädje och ibland är det lite tufft att tvinga sig ur sitt eget drama. Verkligheten kan ju vara sveket som just skedde, sjukdomen som slog undan marken under dina fötter, händelser som du inte kunde råda över. Men min sanning idag är att jag inte är villig att betala priset längre.

Jag väljer glädje istället för olika etiketter jag har på mig själv. Jag väljer passion istället för att tro att jag måste “fixa” någon annans glädje. Jag väljer att stå rakryggad för att jag inte tror vi gör någon som helst nytta i någon annans tält. Tvärtom.  Jag väljer att tro att om jag kliver in i någon annans tält, eller mitt eget, då väljer jag en negativ spiral som aldrig någonsin kommer att tillföra vår utveckling ett skit.

Så länge vi identifierar oss med cirkustälten och känner oss manade att deltaga för att en hel värld säger att så ska det se ut, då fortsätter vi att inte leva våra Sanna Jag och all den kraft vi har. Jag vill visa mig själv, mina älskade barn och barnbarn hur Vägen kan se ut – spännande, utmanande, full av sådan livspassion att min kreativitet bara får flöda hur den vill. När den vill.

Som sagt – det här tror jag är det svåraste vi människor har. För dom innersta dramorna håller sig ganska mystiskt undangömda i våra inre och vi ser inte alla gånger vad det är som dränerar oss på energi, vad det är som får oss att glömma alla ovannämnda livskvaliteter.

Men att göra den här meditationen gav mig så j-la mycket idag. Jag kommer att göra den igen och igen för att försäkra mig om min ärlighet mot mig själv. Och njuta av den fantastiska plats jag sedan gick vidare till efter alla tältinspektioner…. Ljuvlig plats.

Och jajajamensan – jag är fortfarande nykter utbränd utan stresströskel, jag äter fortfarande mina mediciner för min slöa sköldkörtel. Men det är inte min identitet, inte min stackars-lilla-mig-väg. Det är bara lite fakta i Livet som jag så lätt förhåller mig till när jag vågar vara sann mot mig själv. Riktigt sann. Inte klämkäckt – jag sätter affirmationer på kylskåpet och hoppas på det bästa – utan på riktigt. Känner mina dramor. Och andras. Känner igen och väljer.

Not my circus, not my monkeys….

Så är jag här igen… Kan det finnas något mer underbart än två så kära vänner som tar emot med bubbel, paella och massor av varmt, innerligt prat hela kvällen lång? Nej, tror inte det.

Det har varit mycket i mitt liv. Länge. Och att då ta en paus, vänta in själen, njuta och finnas till – tänk jag tror det är det bästa man kan göra för sin själv.

Härliga tankar spritter och idéer som fått ligga slumrande får nytt liv. Vad vill jag framöver då..? Hur står jag för en medialitet och andlighet som jag känner är sann? I`m just fucking gonna do it.

Härligt att känna livsandarna fara omkring i mig, sådan njutning varenda andetag att jag bara känner….f-n vad jag saknat mig själv.

Så denna paus, tja, det är det bästa jag gjort på ett tag. Ska vara så klok framöver och göra det så mycket oftare. Göra som jag vill. Rakt av.

Imorgon blir det havet på morgonen, sedan utflykt. Men först har vi den magiska, ljumma kvällen att avnjuta…. En liten AW (Hahahaha – jag har inte gjort ett dugg nytta idag!!!) på en liten spansk taverna före middagen – kan det bli bättre än så?

Fast lite “nytta” har jag ändå gjort – skrivit info om min magiska resa till Amorgos 2017! Så att jag får med precis, exakt de själar som ska med. Bara växande, magi & livspassion. Inga dramor.

Bilden är från mina magiska timmar i skogen igår. Dit jag går ofta, ofta. Men stannar alldeles särskilt länge när jag är lite ur balans. Och den här gången fick min hälsa mig att bli alldeles för låg och ledsen för att det skulle kännas ok. För visst måste man få bli lite ledsen i ögat när kroppen plötsligt går i storstrejk, värker och vill sova 12-14 timmar om dygnet, jag som brukar sussa max 6… Inte kul alls. Men så känner jag att det öppnar sig ett svart hål framför mig, som jag sakta men säkert sugs mot och jag vet att det kommer att sluka mig. Om jag tillåter det. Och det är helt enkelt inte värt. Så då blir det många timmar i skogen och mycket snack med mina kära som inte just nu har kroppar i fysisk form som kan krångla. Och tänk så mycket vettigt dom kan säga…

Skrev lite på min Magi i Livet-sida på facebook, jag kopierar faktiskt den texten hit nu. För m

ina händer vill inte skriva så mycket heller. Och jag tycker om att ha känslan av att jag delar med mig. Tillför något. Och det kan väl säkert kallas bekräftelsebehov. Men det har jag också lärt mig från dom på Andra Sidan – vi behöver precis varenda en av oss, även andar, veta att vi är del av något så oändligt stort som vi är en så viktig kugge i. Varenda en. Så betydelsefull….

Idag ska jag måla EN vägg i min stora hall. Förr hade jag kört till 12 i natt tills det blivit klart alltihop. Men si – så klok jag har blivit! Kan göra endast en och fortfarande orka göra lite mer saker av dagen, utan att vara helt invalid. Gillar mitt liv. Väldigt mycket. Även om det går sakta, sakta nu….. Här kommer texten!

Vet att jag skrivit om detta tidigare, men nu har jag svarat på så många mejl, att jag tar upp ämnet igen: Husrensning.
I de allra flesta fall när jag väl åkt på uppdrag med röriga hem, och då är det alltid när det verkligen är så att flera i huset mår på riktigt dåligt, så är det aldrig något “osaligt” eller hemskt.
När en person/familj inte mår så bra, då händer det magiska och ändå så självklara – de som bryr sig när dom lever, gör också det när dom gått över till andra sidan. Så många gånger är dom nära, nära när det är jobbigt i livet av olika orsaker.
När man så går och lägger sig, det är oftast då det upplevs som riktigt besvärligt, så har andevärlden sin chans att komma lite närmare. Av naturliga skäl blir man ju mer avslappnad och “tillgänglig” för en orolig själ på andra sidan.

Och det är här som missförstånden ofta dyker upp – det är alltså en så mycket tätare intensitet i kontakten och man kan verkligen känna själarna, rent fysiskt många gånger – inte bara känslomässigt. Det kan bli så intensivt att man kan uppleva en bortdomning och en stark känsla av förändrad atmosfär i rummet. Vilket förstås skrämmer oss om vi inte vet vad det är.

Vad vill dom då? Tja, vad skulle du själv vilja göra/säga om du hade ett barn som mådde riktigt, riktigt dåligt?? Som kanske bara kände en djup meningslöshet, panikångest, deprimerande tankar över precis allt och en djup hopplöshet? Jag är helt säker på att du skulle vilja göra och säga ALLT du kunde för att din kära skulle må bättre, se att allt var på väg igen åt rätt håll, även om det känns hopplöst just nu. Du skulle önska att din älskade skulle få frid i det jobbiga och en djup vetskap om att detta bara är en fas i Livet och att man tar sig igenom eländet.

All propaganda om dessa osaliga, bråkiga, aggressiva andar skulle åtminstone jag vilja ta udden av. Jag skulle vilja vara en del av ett nytt, för många, synsätt på vad andevärlden handlar om.

Och en sak kan jag säga – efter snart 30 år i den “mediala branschen”, så skulle jag förmodligen vara översållad och övertagen av onda andar om jag inte fått lära mig av dem på andra sidan hur jag förhåller mig till de olika dimensionerna som finns. Precis som med människor jag vill ha och inte i min omgivning, så VÄLJER JAG. Skitstövlar besväre sig icke i min närhet. Hej då. Så gör jag med andevärlden också. Är dom stökiga och har en massa skit för sig, så får dom leka någon annanstans. Hej då. Och det funkar.

Hoppas någon av er som råkar läsa det här tror på vad jag säger. För andevärlden är det bästa som finns. Nästan. Mina barnbarn är rätt trevliga också. Men som nu, när jag råkar ha ett ovanligt jobbigt skov av min sköldkörtelsjukdom, då finns dom där för mig. Inspirerar mig med tankar och känslor som jag kan välja att ta till mig. Och det gör jag. Och hittar saker och ting som jag kan göra för att vara glad igen. Inspirerad av Livet. Precis som dom önskar mig mest av allt. Dom döda. Mitt andliga team. Och kanske en och annan utomjording också…?! Fast då väljer jag mestadels Plejaderna. För dom är väldigt fulla av kärlek och passion. Trevligt det med.

Fick ett erbjudande om Eskilstuna-Kuriren i några månader som jag inte kunde motstå,.Trots att många i min omgivning, betydligt yngre än jag, dissar papperskartor och tidningar man måste gå ut till brevlådan på morgonen för att få läsa till kaffet, så bara älskar jag min morgonstund med Kurren. Accepterar faktum – jag är en övervintrad dinosaurie, stolt och glad över detta.

Idag är det som fastnar mest en bokrecension om fattigdom, fasan som kan drabba precis vem som helst. Men när det drabbar en själv, då känns det verkligen som man är den mest ensamma i världen och att alla vänner och bekanta runt omkring en är sorgligt ovetande om vad som kan slå till…. Man skäms, drar sig undan världen och lever i en mardröm.

Själv blev jag väldigt sjuk för ett antal år sedan i en hypothyreos, den tror jag vanligaste sjukdomen här i Sverige – vi är över 500 000 som äter Levaxin idag. Jag blev så dålig att jag inte orkade någonting. Lätt att räkna ut att mitt lilla företag och min ekonomiska situation blev katastrofal. Bodde ett halvår hos en kär, kär vän där jag bara fick finnas till och ta hand om mig själv utan några som helst krav på någonting. En gåva som jag fortfarande funderar på hur jag någonsin ska kunna återbetala energimässigt…. Tack, tack Barbro – du har varit och är en ängel för så många med ditt gigantiska hjärta.

Efter dessa sex månader behövde dom sitt hus på tomten och jag visste inte var jag skulle ta vägen, hade inte direkt något kapital att fresta med för eventuella uthyrare och allt blinkade alarmrött om jag försökte mig på att fixa någon form av kontrakt eller abonnemang, så det var en rätt låst position. Men då kom nästa vän och räddade mig och se där – jag bor kvar här än idag. Vi har roddat oss igenom en total översvämning i hela huset, med uppgrävda golv och byggfläktar i månader i de flesta av rummen. Vi har tagit emot min son och hans lilla familj i den nyinredda studiovinden efter att han nästan brann inne och deras hem blev totalförstört. Vi har tagit emot min dotter och hennes familj och dom gör nu iordning Stallet på gården, ett slit utan dess like men attans vad fint det blir! Vi fixade ett så uppskattat Cafe här på gården, både bikers och pensionärer blev sittande i timmar och bara njöt av atmosfären och det hembakade. Det har hänt och händer mycket här, hela tiden.

Av och till strejkar min lilla sköldkörtel igen och jag kan inte göra ett skvatt. Och jag blir uppmuntrad att ta hand om mig själv tills jag mår bättre igen. Glädjen från min vän när jag har riktigt bra perioder, som i våras och somras, och far runt och klipper gräs, gör uteplatser, fixar och är kreativ som fan – ja, den går inte att ta miste på.

Kan skriva mycket om vad dessa år inneburit för mig. Men jag nöjer mig med att, efter att ha läst bokrecensionen, konstatera att där skulle jag lätt ha kunnat vara utan min väns hjälp. Vissa får nog lite extra stjärnor i Himlen, tror jag. Inte för alla pengar dom tjänat, alla framgångar dom uppnått, all makt dom skaffat sig. Nej, för det dom gör för andra människor. Det förändrar precis allt. Vill inte ens tänka mig hur livet som helt utan hem och mat skulle ha sett ut. För det finns faktiskt situationer då varken positivt tänkande eller affirmationer hjälper, man kan inta bara “skärpa till sig”. Man ligger på rygg och kan inte annat för stunden. Att då få uppleva denna sanslösa vänskap, som verkligen finns där när det blåser en jävla massa sekundmeter, det är lycka.

Så tacksam för min dag idag. Jag ser ut genom mitt sovrumsfönster där vildvinet börjar vara djuprött där det slingrat sig uppför tujorna som vuxit sig högre än huset (minst 10 m) och där pelargonerna i mina balkonglådor lyser röda mot den soliga morgonhimlen och känner mig så lycklig. Ska gå en prommis nu, en lång en, första efter en rejäl dagisförkylning. Kostar på när lilla barnbarnet börjar på förskolan… Men nu flödar energierna igen och jag blir ju så där extra euforisk efter att ha varit liggande platt igen, denna gång lite mer tillfälligt, och jag blir frisk igen! Vi får se vad jag förnöjer mig med sen, lite mer trädgård kanske, klippte alla massa kvadratmeter gräsmatta igår, idag blir det nog äpplena som får fokus. Många hundra är dom som i sin röda glans där bland bladen ropar på min uppmärksamhet.

Tack, min vän för alla år här på Gården. Finns inte ord för min tacksamhet och glädje.