Idag är det lika mellan mörker och ljus, midsommarsolståndet. Längtar till svalare breddgrader och en midsommar med hela min bullriga familj just nu. Men ensamheten här har gett mig tid att sålla mina tankar och känslor, vad är viktigt och inte i mitt Liv.

Idag går jag in på Facebook, en sådan där liten morgonritual efter morgonkaffet och boken… Och plötsligt bara väller en sådan kraft upp inom mig, en sådan livsmotivation som kickar igång mig de luxe! Först blir jag så j-la ledsen och betryckt – var är vi på väg, vi människor?? Men sedan inser jag ju att det är ju att verkligen välja Mörkret. Gå in i hatet, hopplösheten, separationen mellan det vi kallar ont och gott. För i mitt eget liv så har ju min egen batalj pågått med allehanda innehåll – skitstövlar som gjort mitt liv till ett helvete emellanåt, lätt att välja ilska, hämnd, tillbakadragenhet från mänskligheten där. Och så den där omtalade hälsan…orkar inte gå in på en enda sajt längre för att läsa om rubbade sköldkörtlar, jag har fått kontakt med min inre läkare och det blir bara bättre och bättre allting. Men jag gjorde ett aktivt val. Ont eller gott, friskt eller sjukt..

Jag ser alltså ett delat inlägg som handlar om hur journalisterna ska ha motarbetat en artist som gått ut med att han är väldigt mycket höger och röstar på det partiet. Kan väl vara ett ifrågasättande som är ok, alla måste få uttrycka sitt. Även när jag läser alla kommentarer så inser jag ju att alla måste få leva sin verklighet, vara den dom är. Men jag blir så rädd när jag läser. Tar bort “vännen” som delat inlägget, vi är uppenbarligen inte alls på samma våglängd, så varför ska vi då vara “vänner”. Har för övrigt aldrig träffat personen ifråga, så vän kan ju diskuteras… Ännu en sak jag funderar över i mitt Liv, hur delaktig jag vill vara i sociala medier – är det på riktigt eller lever vi i en jättelik illusionsbubbla allihop? Samtidigt är det ju häftigt hur hela världen har förändrats med hjälp av internet. Alla, precis alla, kan komma till tals. Inte bara politiker och kändisar… Men det är en annan historia.

Några av kommentarerna löd på detta, och det är vad som skrämmer mig;

“fördjävlig, såna här dom – idiotvänstern. Men håll ut – vi är många fler än dom.”

“När argumenten tryter tar vi till nävarna!”

“Dags för världen att sortera ut detta smuts – kosta vad det kosta vill.”

Jag skriver en bok igen. Fantasy typ. Men inser när jag läser på Facebook idag att det inte alls är någon fantasy. Det är stort, hatet, missnöjet, rasismen och det bubblar i världen. Det är större än vad jag, som ibland beter mig som en struts och bara läser om Ljus och Kärlek, har insett.

Ibland behöver vi ta del för att veta vad som händer, så att vi själva också kan agera. Kraftfullt och modigt. Inte bara sitta och säga aom och ljus och kärlek till alla. Våga argumentera när vi märker att uppgiglingen och upptrappningen av frustrationen bara går åt ett håll.

Kanske är det jämnt just nu – kanske är det ungefär lika många som drar åt höger och tar till nävarna mer och mer som det är kärleksfulla individer som vill läka vår älskade planet och alla trasiga, ensamma människor. Kanske är det så. I så fall ägnar jag resten av min tid åt att engagera mig i Livet och göra det jag kan för att aktivt göra ett Ljusval. Vem vet – jag kanske träffar någon riktig högersnubbe, vi diskuterar ett tag och det gör en skillnad? Vem vet.

Det jag vet det är att jag är galet förtjust i människor som har civilkurage, som vågar säga ifrån när något är åt helvete, som vågar ta ton när de flesta står och blundar eller tiger som glappande fiskar. Det finns en sorts vit ilska – den som jag inbillar mig att Jesus kände när han välte borden utanför templet. En vit ilska agerar kraftfull i total kärlek och låter inte egot vara där med hugg och slag. Frustration och hat som frodas kan omvandlas till kraftfullt agerande för en planet som mår väl och människor som ror åt samma håll och ständigt utvecklas och förbättras….

Jag har varit väldigt mycket struts länge nu. Nu låter jag mig istället vara en människa som finns. Syns. Hörs. Lever.

För en massa år sedan hade jag äran träffa en shaman vid namn Little Crow. En magisk man som gav hela sitt liv till att försöka väcka oss sovande… Vi hade en pratstund innan hans behandling, som slår precis allt jag varit med om. Det här är ett tag sedan och nu, så många år senare, lever hans ord mer kraftfullt inom mig än någonsin. För vintern har varit tuff, inte mycket i hälsan har varit med mig… Han frågade lite saker och sade sedan:

“You need to take your power back. Either you do it, or you get sick and die.”

Det fanns ingen som helst dramatik i hans ord. Bara kalla fakta. När jag åkte därifrån några timmar senare, var jag ju övertygad om att jag verkligen lyssnade på den kloke shamanen. Nu, med facit i handen åratal senare, så vet jag ju att jag visste exakt vad han menade. Men inte då. Inte lyssnade jag. Men efter höstens och vinterns tester, då visste jag. Nu jävlar måste det ske. Inte kunde väl mitt liv vara över nu, bara så där..? Utan syfte längre, utan något pirrande kick i Livet som fick mig att leva – verkligen leva?  Tillbringade en tid i Spanien med mina älskade vänner, skrev, skrev och skrev. Gick en skrivarkurs med mina två författargudinnor, som jag döpt dem till. Så galet bra kurs. Inte om hur man ska skriva eller hur man får till orden – nej, det handlade om vad gör man sen då?? När man skrivit klart? Så inspirerande kvinnor som gav allt under dessa skrivardagar. Och jag åkte hem. Och slutade skriva. Alla måsten och borden tog vid och jag iklädde mig offerkoftan igen.

Men nu är jag här igen. Ett bolmande hett Spanien som får mig att flämta hela tiden. Tar hand om hus och hund åt mina älskade vänner, får låna en AC av några andra fantastiska vänner. Och skriver. Som en galning kanske, 75000 tecken på två dagar. Mår som en Gudinna, den Gudinna jag är bakom alla mina självförnekelser. Och är så tacksam för alla ord på vägen…

Känslan när historien bara tar mig i besittning, jag kan inte sluta skriva för jag måste veta hur det utvecklar sig. Karaktärerna blir nästan verkliga för mig, jag gillar att lära känna dem allt bättre, ibland är dom så fjärran från min egen personlighet att det blir ett riktigt äventyr att komma innanför pannbenet på dem. Det är verkligen som ett förlossningsarbete och ju har kunnat resa mig för att låtsas gå och göra annat viktigt, det är för mig en gåta…Krystvärkarna är nu inte det minsta smärtsamma – det är en urkraft som äger hela mig. Eller jag äger. Så är det nog. Min kraft. Min alldeles egna själskraft.

Blir det något då? Det vete tusan. Har ingen aning. Men jag skriver vidare på roman nummer två, en mustig historia som sträcker sig mellan ett underground-internetkrig och en synnerligen kraftfull drottning på 1300-talet, ett medium som får information hon inte vet vad hon ska göra med. Men gör det ändå. Än en gång vandrar jag mellan världarna och njuter i fulla drag.

Att göra det man måste, är att göra det man vill. This is it for me. Either I do it, or I get sick and die. Och det är jag sannerligen inte redo för än på länge. Njuter istället, låter håret bli grått istället för att färga det med giftiga skitämnen, klär mig färgglatt och är Hela Mig. Kan det bli så mycket bättre? Kanske för en massa andra, men i min värld så lever jag äntligen min dröm.

Intar min härliga lunch i skuggan med den här vyn, inte fel någonstans. Tillbringade gårdagen vid havet, skrev klart min första roman och firade på kvällen med kära vänner. Som tagit mig till Mercadona för inhandling av mat OCH som släpade hit en AC och tog den uppför alla trapporna, så nu kan jag sitta här och skriva, njuta och bara må så jävla bra i värmeböljan. Plus att vi hade en lång kväll med så häftiga samtal om Livet… Nu har dom åkt tillbaka till sitt AC-fixade hus och jag är ensam här, intressant värre. För vad gör jag med min tid då? Hur går tankarna när man plötsligt är helt ensam. Med sig själv. Med alla tankar som snurrar. Lever jag i en drömvärld där jag tror att nu är min författardröm verklighet och jag kommer att kunna försörja mig på det jag älskar som allra mest med min kreativitet? Ärligt talat s skiter jag i det just nu…

Är så lycklig i mina älskade vänners hus med deras lilla voffsing, jag skriver, sippar lite vin och tillåter mig att vara lycklig. Längtar hem när jag ser bilderna hemifrån, men vägrar vara annat än nöjd precis som det är här, för jag vet ju vad jag kommer hem till…

Att ha skrivit klart råmanuset (för det lärde bästa författargudinnorna Christina Larson och Birgitta Bergin oss att det är – nu börjar jobbet!) det är stort för mig. För jag har levt med någon sorts märklig livssanning att det inte är ok att vara lycklig, tillfredsställd, stark som fan, medial som få, framgångsrik i Livet. Vad det kommer ifrån, tja det är väl också jävligt likgiltigt? Det viktigaste är vad vi gör av alla dessa känslor, bra och dåliga. Jag har haft en dip i vinter, sjuk och eländig, orkeslös utan någon som helst energi i den krassliga kroppen. Att då ge mig tid att hämta tillbaka hälsan, gå in i de långt inuti gömda rummen där alla begränsningar bor och möta dom modigt, det är sannerligen det bästa jag kan göra just nu. För det är läskigt när jag känner hur lycklig jag börjar vara igen. Tror på mig själv, nej faktiskt VET mig själv och det heliga löftet blir äntligen infriat. Löftet att vara sann mot mig själv. Och då måste jag ju förstås möta dom där jävla demonerna inom mig som sagt – “Ajabaja!! Lycklig är inte något som är ok! Du vet att det alltid går åt helvete i slutänden!!”

Och demonerna visade sig bara vara några rädda typer inom mig som försökte skydda mig från att göra ont igen. För det har det gjort. Som fan. Människor kan verkligen vara riktigt bedrövliga ibland. Men det är just det – bara ibland. Jag har så många fantastiska människor omkring mig, fulla av kärlek och support för mig och min livsdröm, som bara vill mig väl. Så varför ge dom andra, kanske ett fåtal om jag är kritisk mot mitt rädda jag, en chans överhuvudtaget?

Jag har inget att förlora. Jag skriver vidare och drömmer som den lilla fantasiälva jag är. Jag får skriva till den dag jag drar mitt sista andetag och jag kommer att glädja andra med mina böcker. Dessemellan hänger jag med helt sagolikt inspirerande människor som berikar mitt liv mer än jag har ord för.

Inte så svårt va..?! Jag har gett alla mina demoner varsin sangria. Dom sitter i skuggan och sippar på dem och ser faktiskt riktigt nöjda och tillfreds ut. Dom har jobbat hårt. Väldigt hårt. Dom förtjänar verkligen lite vila, dom stackarna.

Ibland kan det vara svårt att veta var Själen hamnade på efterkälken, i alla fall i min värld. Livet tuffar på och det händer saker och plötsligt är jag bara där. Är inte lycklig, inte centrerad för fem öre. Får ingen koll på passion, inspiration & livsglädje. Nu har jag ett par veckor framför mig där fokus ligger just på det – att hitta alla dessa igen. För det är jag. Min personlighet. Mitt varande. Och när det inte är närvarande, då blir Livet bra grådaskigt…

Nu ska jag ägna tiden åt skrivande, vandrande i solgasset (blir tidigt på morgnarna nu då det är bra hett här i Spanien just nu) och bara vänta in den. Min vackra, lyckliga, så livspassionerade Själ. Att bryta mönstret av måste-borde och allt det där, det tycks vara mitt livs utmaning denna gång. Ständigt händer det saker. Ständigt roterar jag vimsigt bort från den härligt halvgalna människan som stiger upp på morgnarna och gläder mig åt den kommande dagen medan jag mal mina kaffebönor.

Så lyckligt lottad jag ändå är. Nu är jag här, hus- och hundvakt i två gyllene veckor. När jag så reser hem ska jag ha en Plan med mig hem i bagaget. Det är jag som designar. Det är jag som väljer. Och lyckan är den självklara livsrättigheten som ingen annan än jag själv kan ge mig. Idag kändes det som ett lätt val. Blommor överallt och en flämtande liten voffsing bredvid mig. Och grejen är ju att det egentligen är precis lika enkelt när jag är hemma. Det är bara det att jag har det här beteendet som måste skrotas. Massa gånger in i den berömda väggen, en kropp som ylar och skriker och inte vill. Besvikelsen över andra människors beteende som får mig att gång efter annan välja att krypa in i puppan. Ibland är det för galet att vara för känslig…. Men jag ska använda den känsligheten till att lyssna på mig själv istället för på en del andra. För alla har vi det valet. Oavsett vad som sker, så kan vi välja att lämna, förändra, göra om och göra rätt.

Jag är en envis jävel. Så glad för det. För jag vet att jag kommer att lyckas. Och när jag reser hem så har jag också turen att ha människor omkring mig som inte vill annat än att jag ska vara lycklig och inspirerad. Bara det…

Nu drar jag iväg till Mercadona i San Pedro för att handla hem mat så jag klarar mig ett tag. Frukt och grönt redan inhandlat av byns fina grönsakshandlare. Lite spanskt vin blir det allt också….

Ser att jag inte skrivit något sedan 24 april…galet. För skrivandet är näringen för min själ, passionen i mitt liv. Eller en av passionerna. Nu tog jag mig äntligen ut i skogen igår och kan inte annat än skratta åt mig själv. När jag tillbringade tiden i Spanien för ett tag sedan, så skrev jag varenda dag, gick på författarkurs på vackraste stället man kan tänka sig. Och fattade ett heligt beslut – jag skulle ta mig själv på allvar. Äntligen. Skrivandet som alltid fått stå åt sidan för Livets alla “måsten och borden”. Alltid. Men nu jävlar… En dag skrev jag. En måndag kom alla 20000 tecken ner genom mina fingrar. Och jag njöt. Gick ut i skogen efteråt och kände mig som Moder Jords inkarnerade drottning. Sen kom den andra delen i Livet ifatt mig igen. Allt som hände. Alla som hände. Dramor av alla slag avlöste varandra och utan att jag upptäckte det så slutade jag andas igen. Slutade skriva. Slutade gå ut i skogen.

Nu har det gått några veckor av den varan och lite speciella dramor av modell större slirade in här på slutet. Lärorika, absolut! Men det hjälpte mig att se att jag faktiskt kommit till den punkten nu – den där gyllene, fantastiska punkten där det bara räcker. Nog nu. Alla sönderstressade människor vi har runt oss KOMMER INTE att plötsligt vända sig om och titta på en och konstatera att man nog behöver lite hjälp att bry sig om sig själv. Att hitta Själen igen. Nej, så går det inte till. Glädjen blir bara så mycket större när skiljevägen plötsligt är där, du drar långa djupa andetag och känner passionen ila genom kroppen – det är jaaaag som bestämmer! Ingen annan. Jag är varken offer eller tvingad till någonting. Jag kan gå närsomhelst var jag vill. Jag kan göra vad jag vill. Det är bara en den där lilla trånga lådan vi byggt åt oss själva med väggar av begränsningar och åsikter, det är bara den som vi kan antingen bebo resten av våra liv som bitterfittor eller flytta ifrån. Elda upp. Säga nej tack till och vandra in i äventyret igen.

Så nu drar jag igen. Bort. Packar min väska, den här gången med så lite som möjligt – har frossat i dokumentärer och en om minimalismen är en av dem.  Paddan får komma med – för här ska skrivas. Mycket ensamtid blir det, jag vill verkligen på djupet komma underfund med hur jag vill leva och med vilka jag vill leka. Livet är så värdefullt och med kärlek omfamnar jag mig själv än en gång. Jag vet – jag har trott att jag varit färdig med dramor och förnekelse av mig själv.  Jag har varit heligt övertygad om att Duktiga Tjejen varit rejält begravd och borta. Liksom jag trott på mina heliga löften till mig själv. Men vi kör huvudet i väggen tills vi är färdiga med det. Gör misstag om och om och om igen. Ända tills det är klart. Riktigt jävla skitfärdigt.

Så tack Skogen. Tack min envisa lilla dramatjej där inuti, jäklars vad du kämpat för ditt lidande!! Bra där. Men nu tar jag dig i famnen och går vidare. Visst är det läskigt att inte lida mer. Att säga nej till skit jag inte vill ha och JA till ett Liv fyllt av glädje, passion, kreativitet och fullständigt No Dramazone, men när det är klart så är det klart och rädslan förlorar. Utmattad vilar min lilla tjej i min famn, äntligen är hon fri att vila och övertygad av mig att hon inte behöver springa EN ENDA maraton till!

Nu packar jag för Spanien och fullbordandet (äntligen!!!) av min första roman.

Har återvänt till mina älskade vänner och Spanien och njuter av Livet här. Redan gått mycket, ätit suveränt gott och sipprat spanskt vin, umgåtts med inspirerande människor och mått så j-la bra.

Tankar och känslor får komma ikapp, känt så länge nu att det är dags för filbyte i Livet men jag vet ju inte riktigt vilken fil jag ska ta för att komma rätt, dit jag och mitt hjärta drar inom mig…

Så att vara i lugn och stillhet, låta friden få ta över inom mig – det hjälper så mycket, känns så himla bra. Det är ju alltid lite läskigt när det är dags igen för det här filbytet, det vet jag ju. Men känner igen tecknen så väl och när jag inte lyssnar eller försöker ignorera, tja, då blir det inget vidare bra. Så jag har bestämt mig. Åker lite till på mitt livs highway och kör mot skyltarna där borta i fjärran. Ser inte ännu vad det står på dem, men när jag kommer närmare så kommer jag att veta. Och ta rätt fil. Under tiden är jag ju på väg nu med… Gäller att fatta det för min många gånger så vilda, otåliga själ. För när jag väl erkänt längtan inom mig, då vet jag ju att jag kommer att ta steg, förändringarna kommer att ske. Då kan det vara svårt att finna den där härliga friden inom sig. Spanien hjälper till, citroner gula och kära vänner likaså. För att inte tala om den delikata maten och de långa, långa promenaderna, ibland längs havet ibland på andra stigar här.

Någonstans i alltsammans så vet jag vad det är som hänt som är annorlunda den här gången. Racet är över, det handlar inte om att komma på “den där grejen” som ska ge mig antingen framgång eller pengar. Den här gången är det verkligen MIN resa och det enda det handlar om är att följa skyltarna som ger mig tillbaka den där härliga passionskänslan igen, nu starkare än någonsin. För nu blir det inte för att åstadkomma något, den filen har jag slagit in på alldeles för många gånger. Liksom bara råkat ta den om och om igen, fast jag trodde jag följde rätt skyltar. Jisses, vad jag har lärt mig av denna ständiga drivkraft som fått mig till så många händelser och skeenden i Livet, men tyvärr har den slunkit in på den där filen som bär till det där stället jag ju inte längre vill vara på! Hur fan det nu går till varenda gång….

Nu när drivet är borta, att “bli något” finns inte längre, då vet jag ju så väl att den varit där. Frånvaron bjuder mig på en fullkomligt magisk känsla och jag är så nyfiken på hur det ska bli! Som en liten tjej känner jag mig, en liten tjej som vet att hon får gå precis var hon vill, göra precis vad som faller henne in, som inte har krav på ett enda skit i sitt liv, varken på sig själv eller på andra. Undrar jag….var jag kommer att hamna, vad jag kommer att göra.

Vem jag är när allt det där nu skalas bort, det har jag ju faktiskt ingen aning om. För så länge har det ju varit min enda Sanna verklighet – att göra. Åstadkomma. Bli. Synas. Är galet inspirerad inom mig, duktiga flickan har tagit mig i handen och sagt – jag ska hjälpa dig!! Jag vet varenda felfil på den här vägen! Kom igen, nu kör vi.

Så mycket känslor det varit de senaste veckorna, känner mig alldeles utan hud just nu. Konstaterade att det blir en väldigt lugn helg med mycken kontemplation, allt behöver landa inom mig. För även om jag är ett medium och ideligen pratar med andra sidan, så blir det smärtsamt i det här Livet när något händer…

Jag gör en alldeles egen kartläsning den här helgen…Vill ta till vara på varenda insikt och känsla i allt som skett.

Ska jag se något väldigt vackert i det som skett, så kan jag i båda fallen se kärleken och samvaron mellan människor som bara blossar upp som häftigaste vulkanen – alla släpper allt de har för händer och bara finns där för varandra. Så vackert… Och det faktum att lite dramor som hände strax innan våra sorgebesked blev just det – dramor utan någon som helst betydelse. Med lätt känsla släppte jag det som jag bara straxt innan tyckt varit jobbigt och den känslan har stannat kvar inom mig.

Tänk att allt smärtsamt som händer i Livet alltid kan bli till mer kärlek och sann närvaro med vackra människor, hur j-la ont det än gör när det sker. För Livet ser ju ut så – shit happens. All the time. Men när jag satt i ett vackert rum på Stansted Hall, eleverna i vacker transhealingenergi – då bara hände det i mig. Mina bittra VARFÖR rann bort inom mig och jag insåg att jag kanske aldrig får veta exakt varför men jag kunde acceptera och se att så här ser ju Livet ut! Det finns ingen “orättvis Gud” som tar ifrån oss liv för att jävlas med oss. Det bara händer ibland. Och som vi gråtit. Jag satt där inför ett 60-tal personer och grät så jag hickade när en av de fantastiska lärarna höll en ceremoni och vi alla skickade kärlek och styrka till de drabbade. Jag som är så privat….

Men jag hade ingen chans till mitt privatliv. Dragkedjan var inte bara neddragen – den fanns inte att finna! Och vilket fantastiskt stöd jag fick. Så många kramar. Så många vackra ord. Så jag kan lätt säga att det var den mest unika svenskveckan jag varit med om som tolk. Naken. Omsluten av värme, kärlek och omtanke. Magisk upplevelse…

Blev fler sorgebesked när jag kom hem. Dödsfall som känns så oerhört meningslösa – unga liv ska inte släckas!! Men än en gång – Livet. Känner verkligen inom mig att det är en mild, sann energi som flödar upp inom mig. Ger ingen som helst tid eller energi åt det som känns fel eller obalanserat, det får helt enkelt vara. Gå och lek någon annanstans men inte med mig om du kör dramor och skit. Tack, men nej tack. Det som var så svårt att släppa innan jag drog till England och alla händelser drog igång, det saknar så totalt betydelse nu…

Livet är sannerligen så magiskt… I helgen blir det stillsam magi. Som Fornborgen med lite picnic. God middag med dom jag älskar så. Åka till fine sonen och hans fina fästmö, kika på hur deras drömhem växer fram lite till. Hämtar kanske lilla mor på vägen, hon älskar när vi åker dit och hon får se de ungas drömmar förverkligas. Pratar Livet över ett glas rött med mina kära. Blir en bra lördag det här…

På fredag drar jag igen – blir femte året jag får äran att tolka på Svenskveckan på Arthur Findlay college, ett spirituellt center med djup kunskap och seriositet. Något som jag gillar mycket, då det är mycket mambojambo som pågår när det gäller det mediala och många är så onödigt och här träffar jag gamla och nya vänner som arbetar med det mediala på ett så underbart sätt!

På min sida på facebook, Magi i Livet, skrev jag i morse lite tankar omkring det här med skrämselpropaganda och jag tar och kopierar det här. Tycker det är så viktigt att vi på riktigt omfamnar det andliga och mediala, då det sannerligen får oss att komma hem i oss själva på ett sätt som gör att Livet blir synnerligen magiskt, hela tiden

Vill lobba lite för hur viktigt det är att lyssna på sig själv även i andliga/mediala sammanhang och inte “gå på” allt som sägs, även om det är i offentliga sammanhang som tv, tidningar o annat.
Fick frågan häromsistens – “Hur farligt är det att meditera egentligen? Jag hörde ett medium säga att man ska vara försiktigt, för själen kanske inte hittar tillbaka om man går för djupt..”

I min värld är andevärlden och våra egna själar så intelligent, så logisk, så full av “sunt bondförnuft” och så underbar att ha att göra med. I min värld så kom jag äntligen hem för 30 år sedan när jag började min andliga huppegupptäcktsfärd.
Klart att själen hittar tillbaka, det är ingen dumbom du har inom dig. Tvärtom.

När du hör saker – ifrågasätt om det låter korkat. För om det låter korkat, så är det förmodligen just det. Ta in det som känns rätt i varenda cell i dig, det som slår an en igenkänningston inom dig. Lämna resten därhän. Är det något som skrämmer dig, ta reda på mer så att rädslan bara löses upp, som en dimma i solen.

Andevärlden och det andliga sökandet inom dig leder dig precis dit du ska och det som skrämmer och hotar – möt det och kika på det från alla vinklar. Du hittar svar, du finner frid och du får en djup känsla av tillhörighet och kraft som inte motsvarar något! Överallt finns det negativa saker att fokusera på. Konstatera vad som finns runtomkring dig och välj sedan. För det är du och ingen annan som väljer. Hur vill du gå? Vart är du på väg? Vad känns rätt inom dig?

Gäller inom precis alla områden. Det andliga. Det fysiska – bara för att någon annan fått hjälp av någon vitamin el dylikt, så säger inte det att du har brist på detsamma och blir hjälpt. Ta reda på. Ta in mer och mer ljus och visdom så ser du ännu tydligare vad som är vad.

Jag tycker nog att det är tillräckligt med saker som händer som kan skrämma skiten ur en. Låt det andliga sökandet och finnandet bli något som tillför något helt annat.

Välj själv.

Vilken underbar känsla att återuppta mitt sociala liv, att börja skriva och Leva igen! Har varit en…intressant höst och vinter. Fel på sköldkörtelmedicinen var kanske den utlösande faktorn, blev allt sämre under hösten och mitt Liv avstannade till 0,2 km/tim. Skittråkigt. Men shit vad jag lärt mig saker under den här tiden, tid jag använt till att läsa, googla, titta på tv-serier och gå allt djupare in i mig själv. För visst har jag funnit mycket rent fysiskt konkret som jag kan göra åt min hälsa, men jag ignorerar aldrig det faktum att det också alltid finns med känsloorsaker som ställer till det.

När jag samlat ihop all information på alla nivåer och kommit till de insikter jag behöver, tagit hand om den fysiska älskade kroppen och gett den det den behöver, ibland med lite hjälp från kunniga akupunktörer och hälsovetare och på djupet bestämt mig för hur mitt Liv ska se ut – då träder jag värdigt ut i Livet igen. Visare och lyckligare än någonsin.

Det blev en lång quest denna gång, kroppen var riktigt eländig där ett tag, men när jag kommer ut i ljuset och den friska luften igen – då vet jag att det varit värt varenda ögonblick,

Så jag börjar blogga igen. Skriver in kurser och resor i almanackan igen, i vissheten om att jag har mer än någonsin att erbjuda. För vissheten är ju också den att allt sker precis som det ska. Så jag lägger upp och drar till mig de människor som det kan ske ett Möte med. Ett sant möte. Vi utbyter energi och något händer…utveckling. Yes.

Har denna helg njutit massor av att umgås med vänner. Skrattat mycket, pratat allvar, ätit och druckit gott. Livet känns sannerligen magiskt igen… Och jag planerar Amorgos och Spanien för fullt!! Lycka! Kolla in min hemsida om ni vill dela lite Magi med mig ett tag…

På sommaren finns det ingen bättre meditationsteknik för mig, bortsett från alla vandringar i skogen förstås, än att fara runt på min åkgräsklippare. Jag får vara ifred för precis allt, till och med mina egna tankar.

Nu går det inte så bra att hoppa upp på den av förklarliga skäl och vi har inte ännu utrustat den med snöplog, så den får vacker stå i Boden tills i vår. Men tack vare Selmas Julsaga så har jag återupptagit något som jag inte gjort på åratal – jag stickar. Och det blir tyst. Det är bara jag och stickorna och garnet och det är så lugnt att Själen bara lutar sig tillbaka med en glögg i fåtöljen bredvid och fröjdar sig.

Det är så galna energier nu. Och till och med jag ger mig av lite då och då, oftare än vanligt, för att inhandla, socialisera mig och det blir ju att träffa ganska mycket människor. Och det är allt annat än julefriden som har de flesta i sitt grepp… Ingen gör något fel, alla gör sitt bästa. Men det är för galet, i min värld tycker jag så. Går inte in på just några sidor alls och läser – för överallt bråkas det. Till och med på en sida där man säljer saker, prylar lokalt där jag bor, där tjafsas det och bråkas hela tiden. Läste om Musikhjälpen och hur en av deltagarna gått ur alla sociala media för hon orkar inte med alla hatangrepp. Och så vidare. Kan lugnt säga att jag helt nyligen fått några rejäla skopor av den arga, bittra sleven. Flämtade lite där ett tag….fan vad folk kan vara jävliga när dom är borta från sig själva. Hu. Men har ju så sanslöst vackra själar omkring mig så jag reste mig snart. Min Yo – ok, mami jag tycker liiiite synd om dig nu, det är ju så tråkigt att du är ledsen. Men jag kommer väldigt snart att tröttna på det,, så imorgon senast får du vara klar. Haha, det gick över där och då kan jag säga, självömkandet. Men jag är en person som tror innerligt och övertygat på att vara sann i sina reaktioner. Att bli ledsen när någon helt enkelt bara är elak som fan, det är sunt och naturligt. Eller när något händer som gör dig arg, förtvivlad, bitter och ilsk – låt dig reagera fullt ut (utan att låta det gå ut över någon annan, Obs, Obs, Obs!) men bara en stund. Tänk sedan att dom gör så gott dom bara kan, varenda en. Och gå sedan vidare.

Stanna ofta i ditt liv, kolla in var du befinner dig. Snälla, snälla du var Tomten i ditt liv och låt dig inte bara snurra på i stress, undanstoppade känslor, ickenärvaro som gör att du springer fortare och fortare på trasiga ben…. Ge dig själv Dig själv i julpaketet. Slå in dig i det vackraste du kan hitta, gärna på secondhand. Fyll dig med alla godsaker som får dig att må bra – glutenfritt, massor av kramar och kärlek och en helsikes massa utlevelse. Var intensiv i allt. Passionerad. Lev ut som fan! Var snabb med argt, bittert och ledset, använd gärna blyinfattat rum så din arga energi inte ges vidare på fel sätt. Sunt arg är skitbra – det kan ta knäcken på alla pedofilj-vlar och andra som gör riktigt dumma saker, särskilt om du använder ilskan på ett väldigt konstruktivt sätt. Men det ska vara argt som gör att den Stora Väven rör på sig i ett växande, härligt, böljande flöde – påverkar alla att agera i sina egna liv. Och kom alltid ihåg att när du blir arg, ledsen, upprörd på något vis, då är det något inom dig som behöver helas. Och det gör det inte när du slår till någon, vräker ur dig något väldigt dräpande som nästan knäcker din motståndare eller om du kommer på en glödande hämnd på idioten som snackade skit om dig. Du helas när du reagerar, agerar och ständigt frågar dig – Vad skulle Kärlek ta sig till i den här situationen?

Var manusförfattaren i din egen livssåpa. Skriv ett så häftigt manus som får dig själv att vilja titta vidare hela tiden. Blir du förvirrad, så tänk – vad skulle min hjältinna göra nu? Vad skulle min inre Gud ta sig till i den här knipan? Och följ inte den uttjatade kärlek–svek–hämnd—våld–biljaktsvarianten. Gör nytt. Gör rätt. Gör frid. Gör passion så att den Stora Väven skakar av utveckling!