Här är en av mina fina bilder på min trädgård, så speciell – en magisk, rogivande plats har så många uttryckt när dom kommer hit, både klienter, andra besökare och cafegäster. Här har jag tillbringat så mycket fantastisk tid med allt som en gård medför – allt från bära in ved och pellets till bygga balkong och fixa trädgård. Ensamvarg som jag är, har jag njutit i fulla drag av alla dessa timmar, dagar, veckor som jag fått vara helt ensam o pysslat.  Men för ett par år sedan, så blev jag väldigt klar över hur andevärlden (mina bästa vänner och coacher) försökte få mig att lyssna – det är tid att kliva in i gemenskap igen – på riktigt! Men jag erkänner villigt – f-n vad jag bromsade emot…. Det är ju sååå lätt att hålla energin när jag klipper gräset, vandrar i skogen, sitter och glor på en stubbe, mediterar och bara får vara i fred!

Nu blev det inte så. Min son brann nästan inne förra året, dom blev utan bostad. Såklart kunde dom flytta in i vår nyinredda studiovind! Så länge…tills dom hittat lägenhet. Nu blev det inte så heller. Igår gjöt dom äntligen grunden till sitt hus dom ska bygga – så sjukt kul! Och dom blir kvar hos mig tills huset är klart, min son, hans fästmö och deras ljuvliga småpojkar. Och på något sätt tyckte vi alla på gården att det vore hur läckert som helst att starta Stars&Stables – min dotter och hennes man bygger nu om lilla stallet på gården, samtidigt som min dotter har hur spännande projekt som helst på gång over there. In Hollywood och LA. Stars&Stables blir verklighet…. Hur coolt är inte det?

Så nu är vi alltså ett helt gäng här. Ensam är jag typ aldrig. Blir galen ibland, då går jag ut i skogen och stannar där tills det går över. Det är stökigt, det är galet ibland med allt som ska göras och som görs. Vi är helt olika individer och det fattar ju alla vad det kan innebära…haha.

Men det som är grejen – mina andliga vänner hade så rätt!! För det vi gör, senast igår kväll (läs natt) är att vi reder ut, fördjupar, aldrig ger oss i övertygelsen om att man kan nå fram till varandra, oavsett vad som sker.

Så galet underbart, levande, utmanande, innerligt, kärleksfullt det är… Och sant blir det som jag sagt så många år – ensam är inte stark, ensam är ensam.

Nu har jag haft min långa kaffemorgon, alldeles för mig själv. Svarat på en massa mejl, bokat in klienter, dragit lite kort. Så nu känns det alldeles helt ljuvligt att lämna kammaren, pyssla i trädgården, ta hand om lilla Leo, plocka blåbär och finnas till. I Livet med massa händelser. Love it.

Har återupptagit min automatiska skrift igen, blev så på Amorgos, och vilken lycka det är…. Läser igenom det jag skrivit på min älskade ö, och bara inser – än en gång – visdomen som jag har kontakt med. Bästa vännerna man kan ha.

Så nu tänker jag fortsätta med det, till vilken nytta det vet jag inte riktigt. Men för mig blir det viktigaste av allt att känna just den där harmonin som bara infinner sig när jag är online. Ibland kan ju Livet vara lite gungigt, och som det hjälper att ha ett snack med vettiga själar en stund! Plötsligt är jag back on track och förstår inte riktigt varför jag var ledsen och förvirrad där ett tag…

I den underbara harmonin ska jag nu ta och packa min rygga och dra till skogs några timmar. Blåbärsplock, sitta-på-stubben-och-bara-vara-tid. Som jag älskar min skog…

Är så lycklig över min underbara, älskade bror – han fixar alltid när något behövs! Nu har jag en säker bil igen och idag sätter jag färg i håret, klär mig fint och drar på liten roadtrip. The Wizard, min nya bil som bror fixat, får ta mig dit näsan pekar och jag ska ha en alldeles magisk helg. Det är tomt i huset och jag gör precis vad jag vill… Känns så bra!

Har skrivit idag, nu när tangentbordet äntligen är fixat, till alla mina fina som följde med till Amorgos – vilka kvinnor…är rörd till hjärterötterna. En av de viktigaste händelserna där nere i Grekland, var mötet med Vasiliki, en nunna som nu bosatt sig uppe på Theologos, en plats där det verkligen bara finns naturen runt omkring, inget annat. Ingen el. Inget vatten. Där bara finns hon och delar varmt med sig av det hon har, gåvor hon fått från öns invånare.

Hon följde sitt hjärta på det allra märkligaste sätt, sådant man läser om i böcker och hon fann sin plats på Moder Jord. Gåvan hon gav oss är bortanför ord. Att vi dessutom fick en helt otrolig upplevelse inne i kapellet, gjorde vår dag så stor. Som kronan på verket fann den varma nunnan och en av kursdeltagarna varandra på ett sätt som fick oss alla att bara gråta av glädje… “We must be sisters…” Sa Vasiliki. Och mötet var ett faktum, ett möte bortom tid och rum.

Det är precis det allt handlar om för min del. Det där alldeles speciella, magiska som äger rum mellan människor då och då. I denna tid av hemska händelser, känns det viktigare än någonsin att dessa kärleksmöten sker. Vi behöver smitta världen med hopp, glädjefnatt och just det – Möten. Sanna möten mellan själar.

Har ett motto jag haft några år, lever det nu starkare än någonsin;

Don´t fight me. Meet me.

Nu så, The Wizard, nu drar vi. Ut på äventyr!

Hela tiden i Livet händer det saker, naturligtvis. Men många gånger  kan vi känna oss ack så nedstämda när vissa av dessa händelser åtminstone tillfälligt kan slå undan benen för oss och vemodet är ett faktum. Ibland kan samma typ av händelser upprepa sig, andra personer men samma sorts dramatik och känslor. Tron kan finnas att vi måste göra upp och förlåta, skaka tass och så vidare med dessa människor för att just detta karma ska upplösas och göras helt klart.

Helt fel, enligt mig. När jag äntligen ser och förstår med

hela mig vad det är som sker, varför jag drar till mig vissa typer av personligheter som jag själv (Obs på detta!) väljer att ge bort min energi till, då händer något stort… Det har varit ytterligare en sådan vända i mitt liv och det är en oerhörd känsla när ett tungt karma jag kanske släpat på i många liv äntligen släpper sitt grepp…

Jag säger “Hej då för alltid!!!”  Nu har jag en fullkomligt magisk helg framför mig med mycket egentid i skog och mark, häng med Sanna vänner och en sjujäkla livslust! Tjohej tills nästa sväng med något jag ska göra upp med, men vet ju alltid inom mig att jag tar det, möter det och går vidare. Älskar livet med alla berg och dalar….

Brukar inte ha så mycket mardrömmar turligt nog, men för en tid sedan hade jag fullkomligt vidriga drömmar som skrämde mig mycket, ond bråd död, totala svek, förnekelse, lögner och vidriga beslut som måste tas akut. Förstod dem inte i dåläget, men nu står det helt klart vad mina drömmar handlade om… Min själ är i några bitar just nu och läkningen är livsviktig för mig.

Från detta kommer oerhört viktiga beslut fattas, när min själ är läkt och hjärtat, barnet i mig, får visa vägen igen.

Ord och handlingar är så viktiga… Jag lyfts av all kärlek jag badar i från dem runt omkring mig, jag vilar i Orsaskönheten och inväntar Livspassionen & Glädjen igen…

För fem år sedan kom han till mig, denne underbara Ozzie (Osiris egentligen) och allt spinn, all kelighet, all ömhet och kärlek jag delat med denne kisse, det finns det inte ord för. Nånting hände…kanske var det alla fästingar, kanske medlet mot dom, kanske något annat inom honom. Växlade mellan total tillgivenhet till våldsamma attacker på sin syster, som till sist fick mig att fatta beslutet.

Igår somnade han in och vår gråt kändes som den aldrig skulle ta slut, delade den med son och svärdotter som blivit så nära min kisse. Att fatta ett sådant beslut, det var det jävligaste jag gjort och smärtan var nästan outhärdlig när alla minnesbilder bara sköljde över mig igen och igen. Idag är ögonen igensvullna och med väldigt naket och öppet hjärta packar jag min väska för att åka till “min” kristallö Amorgos, i två veckor ska jag få ha kurs med ett gäng helt fantastiska människor. Temat för resan är Hela jag, hela vägen in…. Min älskade kisse har gjort att jag nu reser iväg, totalt äkta och utan några som helst skydd eller försvar. Så tack min älskade kisse, kunde inte föreställa mig hur mycket jag skulle sakna dig, du lille kelgris…. Ha det fint i Katthimlen och kom ihåg ditt löfte – att hälsa på oss ofta här på gården!!

Vilken magisk kväll det var i lördags… Det finns ju platser som bara placerar mig mitt i mig själv. Liksom människor. Norrgården i Wij, min brors och svägerskas paradis är en av de platser jag har. Min lilla Leonora är en av människorna jag har. Det bara händer i mig. Frid, närvaro, bubblande champagnelivsglädje bara infinner sig. Fullständigt magiskt och oslagbart.

Har funderat otroligt mycket på hur jag vill gå vidare i mitt liv, hur jag vill att mitt mediala jobb ska utveckla sig. Vet ju inom mig att det är just det här som är grejen – sann närvaro. Inte påklistrad, låtsad – utan sådandär barnlikt pirrig närvaro som minner mig om vulkanen Etnas stilla utläckande av magma… Och hur förmedlar man den på en kurs, en konsultation, en resa..?? Mm, jag bara vet att så mycket kommer att klargöras de kommande två veckorna…

För kristallön Amorgos har en tendens också – är även den en av platserna där det händer, friden – att snarare än att jag tänker ut ett skit, bara låter det välla fram, som Etnamagman. Beslut som kommer av denna oerhörda livskraft som är så stark att den bara finner sin väg, måste ut….

Har fått ytterligare hjälp på vägen senaste dagarna, händelser som sprängt upp vallarna runt lilla rädda hjärtat som alltid är lite skyggt och knappt vågar visa hela sig, händelser som fått mig att gråta en flod, bli sårbar och nära mig själv. Så resan till Amorgos, kristallhjärtön, är jag redo för nu. Magiskt, för med på resan är en hel grupp av sådana människor som jag bara är mig själv med. Det är sådana som bokat sig. Som är ute efter samma sak – bara vara jag. Hela vägen inifrån och ut. Har inte träffat alla som ska med IRL, men själen vet redan. Varit extremt tjafsfritt i alla förberedelser inför resan, bara det..!!! Så efter min resa får det helt enkelt växa fram hur allt ska se ut…

Under tiden njuter jag av varje sekund av mitt olikaliv…

Det enda jag vet när jag kommer hem – konsultationer under sommaren, kurs i augusti, kursresa till Spanien i oktober… Och att allt kommer att handla om Urkraften i vår egen inre magma…spännande.

www.magiilivet.dinstudio.se

När våren kommer då händer något med min energi…Skapandebehovet blir oändligt och idéer blir till handling, till skillnad från under vintern många gånger…

Har önskat mig en plats här längst nere på baksidan, mot åkerkanten, tänkte mig en patio, vad det nu kan betyda. Vi hittade marksten på Retuna, nya favvisshoppingplatsen med massor av secondhandmaterial. Fick alltihop hemkört för en struntsumma och jobbet kunde göras. Herreguuuud – hade ingen aning om att det skulle vara så mycket av slit! Men så värt… Älskade svärdottern hjälpte till att gräva bort gräs, sonen och vännen körde ner stenarna från framsidan. Sen körde jag väl typ 500, kändes det som, skottkärror med först grus, sen sand. Sen lade jag mitt pussel med stenarna. Tog mig ett tag, har inte starkaste händerna i världen precis. Sen på med en sandbetong, som visade sig vara fel sort så jag hade panik ett tag! Skulle jag förstöra allt jobb nu?? Men färdigt ser det ut som den legat där hur länge som helst, min patio. Tog sista paviljongen på Krauta och den passade så precis att det nästan var löjligt. Käre svärsonen borrade i stenen och skruvade fast, Krauta fick ännu ett besök för finaste möblerna, en störtskön lokomotivgrill från Coop och sen var det bara att möblera!

I fredagskväll fick vi omväxlande sol och regn – halva himlen var mörkgrå, halva strålande sol – över oss föll ett så vackert regn i solskenet och så toppade vi med regnbågarna på det… Grillningen var perfekt och lilla Leonora letar fortfarande efter regnbågarna – var tog dom VÄGEN???

Jag var så lycklig, som en liten unge som hoppade runt jämfota och bara skrek hela tiden – I MADE THIS!! Kreativitet och pysslande gör något med mig och min kropp&själ. Känns som jag i en tid av så starka energier när jag jobbar medialt, bara landar i en sorts euforisk harmoni som jag inte känt sedan jag var barn….

Så jag fortsätter pyssla, skapa och fixa, jordningen känns extra viktig i denna starka tid. Fast den här veckan blir nog mer präglad av förberedelse inför min Amorgosresa – herregud vad det ska bli underbart!! Har en helt fantastisk grupp, så det här blir högspänning vad gäller connection med The Spirit World…. Tänk så bra att jag jordat mig så fint här hemma då…. För nu fäller jag ut örn/änglavingarna och tar min takeoff…. På söndag flyger vi!! Tills dess ska jag vara med mina växter och mitt pysslande…

Hade en sanslös Morsdagshelg minsann…. Känner mig så älskad av mina barn att det nästan gör lite gottont! Den kärleken får mig att igen och igen minnas hur viktig jag nog faktiskt är i vissa människors liv, svårt att ta in men väldigt fint när jag gör det…

Jag har funderingar ibland på mitt liv, mitt bloggande och att jag hela tiden borde göra mer. Är ju sannerligen ingen professionell bloggare, instagrammare, nätverkare online – gör alla tänkbara fel. Bloggar när jag får tid, vilket bara händer då och då, och det har jag ju fått klart för mig att så kan man INTE göra. Men jag gör så ändå, då tiden inte tycks räcka riktigt till för allt jag vill…. Så fick jag också en klocka av min älskade Yohanna & hennes fine man Andreas – en klocka med en blingande kristall vid varje timme. Och tid har ju blivit så viktigt för mig, så nu bär jag klockan med stolthet, påminns ofta, ofta var jag befinner mig i den tid jag har – är jag närvarande? Njuter jag? Stressad? Första klockan på över 20 år och jag vördar den högt. För jag fattade budskapet.

Så alltså kom funderingen – ska jag fortsätta blogga, då jag nu är så värdelös på att göra det varje dag, ibland flera små inlägg om dagen?? Gör jag nu inte det hela rätt, så kanske jag ska lägga ner det…? Så läser jag ett inlägg från en dalatös jag träffat några gånger och tårarna bara kommer. Det syns efter mitt sista inlägg. Och jag blir så in i själen glad!!! Att någon berörs av mina ord och får känna sig annorlunda efter att ha läst! Fatta vilken grej! Sååå lycklig över dessa ord och beslutar mig förstås raskt för att fortsätta blogga, skriva och vara med på poddar så länge Vivi vill, göra roliga saker tillsammans med andra människor. Fast på mitt sätt då….

Så någon bloggdrottning blir jag alltså inte. Liksom jag inte blivit det på många andra sätt…. Men – jag är sannerligen Drottningen av Magi i mitt eget rike. Och ibland så får jag en bulls-eye rakt in i någons hjärta och Lyckan är där. Tack, Tina för dina ord. Vägskylt i rätt riktning, känns det som….

Har haft ett innerligt prat med Pappa Martin nu på morgonen… Min underbare far, polisen, hederligheten, kärleken på ett så tydligt, handfast vis men helt utan pjosk och larv. Ärligheten själv…. Så han var lämplig samtalspartner när jag vaknade av en väldigt tydlig och samtidigt obehaglig dröm. Var en fröjd att sätta på kaffet och låta alla känslorna komma till ro, ropa på Pappsen och ha det där snacket… För drömmen berättade väldigt tydligt om vad mitt nästa steg handlar om. Att våga stå rakryggad, inte gå i försvar, vara lugn och mig själv, oavsett vad jag hör. Att inte agera alls. Det vad var min älskade Papps rådgav mig. Och vad handlade Drömmen om då..? Rykten. Som jag inte kan göra ett skit åt.

För några veckor sedan deltog jag i ett drömseminarium – så intressant och en riktig Powerlady som bara hon var en kick att möta. Så kunnig i det där med Drömlandet och på bara de få timmarna vi hade, fick hon oss att kunna se drömmarna på så många olika sätt. Var väldigt glad för detta seminarium idag, då jag väldigt snabbt kom över de överväldigande känslorna precis när jag vaknade av den.

Hur kan rykten vara så läskiga då? Tja, jag tänker lyda papprens råd och inte lägga någon som helst energi åt det som varit. Bara konstatera att jag låtit rykten om mig, när de kommit till min kännedom och varit ganska läskiga rykten dessutom, göra mig fullkomligt förlamad och så jävla ledsen att jag bara dragit mig undan som en av alla sniglarna i min trädgård gör när jag lyfter dem från gräsmattan.

Jag hörde ju häromdagen att något skrivits igen någonstans, men jag skiter i vilket. I drömmen reagerade jag på mitt gamla sätt, med panik, förtvivlan, enormt behov av att försvara mig osv, osv. Men medan kaffebönorna maldes i min kaffebryggare, pappa stod bredvid och försökte känna doften – han Äääälskade kaffe! – så bara landade det i mig och jag blev så där härligt lugn och så lycklig!! För äntligen är det över. Det som hållit mig i strama tyglar så oerhört länge, massa år faktiskt. Skräckväldet där andras ord och elaka tungor beslutar huruvida jag ska våga göra det jag gör och stå rakryggad i det och jag låtit det bli snigelvarianten. Jag kan inte med ord förklara den skräck jag känt för rykten som sprids som en galen gräsbrand en torr sommar. Och jag har haft den legat där, pyrande i min ryggrad, hämmande och bara livrädd. Blir ingen riktig take-off i Livet när sådant göms inom en…

Jag älskar mitt jobb, så är det. Det är mitt liv, mitt syre. Jag blandar hejvilt med andligt “arbete” och väldigt vardagliga sysslor och mitt liv är magiskt, underbart och så lyckligt! Efter åratal av en eländig sjukdom där allt gick i putten, har jag även hittat en fantastisk form för att kunna börja på ny kula igen. För med min Papps, så måste allt gå rätt och riktigt till.

Det som hållit mig tillbaka, förstod faktiskt inte att det fanns där så djupt rotat inom mig, var det här skräckväldet med rykten som jag inte kan kontrollera hur gärna jag än vill.

Känner mig så fantastiskt lättad nu att jag nog inte på åratal har njutit så av mitt morgonkaffe. Älskar dig så, min pappa Martin. Din klokhet hjälper mig att agera på ett så klokt och vist sätt. Jag tänker inte ge någon mer näring till denna förlamande rädsla. Jag står upp, nyfiket, pirrande och så j-la underbart fri! Jag skiter i Folke, som vi döpte massan till som ägnar sig åt sådana dramor som skitsnack, och möter Människobarn av samma skrot och korn som jag själv…

Och jag tackar mitt undermedvetna som skickade mig drömmen, Agneta Oreheim som hjälpte mig på vägen med att kunna tolka den rakt av och förstå. Resa mig upp en gång för alla och bli fri. Tänk om jag kunde finna ord att förklara hur mycket detta betyder för mig… Men det behövs ju inte, såklart. Det kommer nog att märkas att jag inte är rädd längre….Hahaha – shit vad underbart det här är!