Läst om ännu en bok som avhandlar hur vi blir av med energitjuvar, idioter och andra mindre utvecklade individer i våra liv. Fascineras av att det är så otroligt många som responderar på ex vis Facebook eller på bloggar och dylikt och alla förstår precis hur det är och håller såå med om hur jobbigt det är med alla dessa fruktansvärda människor. Aldrig har jag hört en enda en som säger – men åååh, nu förstår jag äntligen! Vilken idiot jag är! Och som jag suger!!!

Heller har jag inte sett så mycket litteratur om hur vi ignorerar mindre vetande personer, om vi nu är så utvecklade, och istället fokuserar och lär oss exakt hur vi håller vår energi, oavsett. Hur vi smittar världen med ovanstående fantastiska energi – This is a dramafree zone.

Lägg sedan till alla dessa quick-fix-böcker och sajter. Fem sätt att bli en perfekt person, att äga allt inom tre månader, uppnå allt bara genom att magneta fast en affirmation på kylskåpet! Fatta det där med attraktionskraften och allt är ditt. Mjaa, jag vet inte jag… I min värld tycker jag sannerligen det är dags att ta alla dessa metoder och tankesätt till nästa nivå. Det är jag och ingen annan som bestämmer om jag ska leva dramafritt eller inte. Om någon vill suga min energi, så är det ju för att jag tillåter det. Det handlar ju om att kika på mig själv och hur jag förhåller mig och hanterar mig själv i olika situationer. Och sedan fattar beslut. Och verkställer dem. Utan offerkofta och martyrskap så gör jag det jag behöver göra. Amen.

När jag ändå är igång och tycker en massa, så är det ju detta med positivt tänkande… I filmen “What the bleep do we know?” säger de så mycket bra saker! Sett den 10-12 ggr och får nya insikter varje gång. Kanske är jag trög, eller så är det en ovanligt bra film. Well, positivt tänkande.. Det är INTE, och som jag önskar alla kvasiandliga människor läste och trodde på detta!, att förneka, förtränga, låtsas som om det inte finns det som är faktiskt sorgligt och hemskt som händer i vår värld. Det handlar om att vara äkta och sann. Leva ut den sorg som vi kanske bär på, reagera och låta oss vara känslosamma så länge vi behöver när något drabbar oss. Låta sorgen ha sina faser i naturlig takt. När vi sedan levt ut det vi behöver, ersätts ju sorgen, ilskan, frustrationen med andra känslor. Som vad vi vill göra nu. Vilka steg? Hur vill jag ha det nu? Vilka människor vill jag umgås med? Vad har jag lärt mig av det som hänt mig?

Jag fortsätter att sätta mig in i tekniken lite till idag. Min förkylning vägrar ge med sig, så jag tar chansen när jag ändå inte kan göra något annat att äntligen fatta lite mer av hur man gör med denna blogg till exempel. Vill ha bilden jag har här ovan som bild när jag delar på Facebook. Vill kunna ha en ikon som jag klickar på på skrivbordet så jag direkt hamnar på “Nytt inlägg”. Osv. Låter säkert hemskt, om någon skulle läsa detta som är teknisk, insatt och kunnig på allt dylikt. Men jag har inte tiden alla gånger. Mitt liv är fyllt av händelser, typ hela tiden och när jag väl sätter mig för att blogga en stund, svara på mejl, då gör jag bara det jag brukar så fort som möjligt så jag ska hinna skriva lite, som jag älskar så mycket. Nu får jag leta reda på mejlet från Vivi, kopiera lösenordet, klicka på logga in osv, osv.

Haha, vilken dinosaurie jag är. Hopplös på nutiden. Men jag lever i alla fall. Om dock med väldigt röd näsa och kippande lungor just nu. Tycker mycket gör jag. Och inser att mina inlägg är åt helvete för långa för att någon överhuvudtaget ska orka läsa. Har ju läst alla tips hur man blir en bra bloggare. Och följer inga av dem. Får ta mig en funderare på det här. Om jag nu ska blogga, så är det väl bäst att jag gör det så populistiskt som möjligt? Varför annars blogga? Om ingen läser det jag skriver… Oj, många funderingar är det. Tar lite bikarbonat så länge och sedan ska jag kolla lite mer på bloggtekniken…

Det där med att vara sig själv, att vara här och nu, leva och låta leva, allt det där som varit så trendigt så länge nu. Vilka klyschor, va..?!!

Men ändå… I mitt liv är det precis just det som blivit så gudomligt viktigt senaste åren. Sedan skilsmässans depression, som jag vältrade mig i ett bra tag, så har min Väg bara handlat om just det. Nuet. Våga vara mig själv totalt och fullt ut. Med mina små (läs stora) egenheter, min egensinniga vilja, som sällan överensstämmer med vad andra tycker är bra, allt det där som är jag med allt fantastiskt och en del små skavanker… Stunder blir fler och fler, börjar kanske med ögonblick när vi (för jag vet att vi är många som letar, söker och finner…) upplever det där pirret inuti… Mjukt och försiktigt första gångerna, sedan allt starkare och mer frekvent. Känslan som är helt oslagbar. Jag befinner mig precis just där jag är, vill ingen annanstans, bara vibrerar i nu-känslan – fylld av lycka. Inget annat. Lycka och närvaro. Behöver inte springa någonstans, inte ringa någon, inte göra något på nätet, inte uträtta något. Jag bara sitter där på stubben, betraktar träden och finns till.

Så mycket på sistone har jag funderat vad det är jag egentligen vill nuförtiden. Hur pirrar jag som bäst i det som jag älskar att jobba med, men som känts… som att jag vill förändra något. Vad älskar jag att göra på min fritid nu, när jag blivit en aktningsvärd dam på 60?? Vilka vill jag hänga med? Vilka böcker vill jag läsa? Och allt sånt där…

Jag ska åka till biblioteket imorgon, tänkte jag. För när jag var i Umeå och vi gick till Sara Lidman-tunneln, full med citat från hennes böcker, så blev jag helt fascinerad. Denna lilla stora Kvinna som lekte med ord så jag bara häpnade, njöt… Hon är en biologisk släkting, likväl som en medsyster i fascinationen inför ordens Kraft.  Jag ska läsa och inspireras mer av denna modiga kvinna. Och sedan fortsätta följa den vägen; fascination, inspiration, passion, mission, vision…

Åh, vad jag inser att jag 2016 kör igen. För jag älskar att inspirera andra, särskilt i grupper när energin blir som en kärlekstornado. Vi rycks upp med våra rötter, kollar in hur fan vi hamnade i den där jordmånen vi satt fast i, vi fortsätter resan med att dyka in i nuet, känna oss, undersöka oss – vad vill vi nu? Vart? Hur? Lyckliga in i cellerna känner vi springet i benen igen, pirret i magen. Livet…!!!

-Så klyscha eller inte – det är just det jag gör nu. Nu. Inte fast i planerna framåt, bara inspirerad av dem. Inte stressad av det jag har att göra just nu – bara lycklig över det jag kan göra. För att det är kul.

Vildvittran i mig är galen av livsglädje som jag bunkrat djupt inom mig ganska länge nu. Visst har hon visat tecken på vem hon är och vad hon vill. Men herreguuuud – hon är så mycket meer! Så nu leker jag vidare. Idag är det här och nu med en grym förkylning. Inget som inte en massa vitaminer, lite härlig glögg på en stubbe i skogen och massa här-och-nu-energi kan bota. Livet är gött.

Jag råkar ha en helt fantastisk, underbar, ärlig, utlevelserik, omtänksam, tatuerad, supervältränad son. Han brann på håret inne i våras och nu bor han och hans lilla familj på vår studiovind i mitt hus. Jäklars, vad mycket som hänt i vår relation sedan de flyttade hit. Utmaningar? Sammandrabbningar? Japp. Men bara en sammandrabbning. Och samtliga utmaningar, vad det än har gällt, så har vi löst dem snabbt och effektivt.

Vad som gäller i vår relation är något så ovanligt som total ärlighet och direktkommunikation. Så enastående, befriande skönt!!! Visst tusan tycker vi olika. Visst är det ett totalt lappkast gällande min livsstil, men plötsligt en tvåbarnsfamilj med en tre- och en femåring i huset!! Men till vår förvåning, vilket vi konstaterade på resan upp tillsammans till Orsa, min son och jag, så har vår relation fördjupats något oerhört dessa månader. Han har ju gett mig gåvan tidigare att vända sitt liv från värsta nedåtgången för några år sedan, till nu duktig hantverkare, finaste familjen, bygga hus, vara helt underbar person. Nu får vi lära känna varandra som vuxna individer och han är nu lika mycket vän som son… Vilken grej.

Igår hade jag värsta skitdagen hälsomässigt. Allt jag gjorde var som tandvärk i hela kroppen och städning och röjning blev en sån där mamma-är-lik-sin-mamma-gnälldag… Tjaha – och jag som predikar att det minsann inte spelar någon som helst roll hur man mår – det får aldrig, aldrig gå ut över någon annan. Och det gjorde det…

-Hörru, surpuppa! Ge dig va…

Hörde mig själv, såg dramat och bara klev av. Herrejösses, så lätt det är att bara fräsa och gorma, istället för att bara säga som det är. Inget långvarigt gnäll, bara informera. Ingen hit när jag “hörde mig själv” i mitt eget huvud….

Kramade om honom när jag kom hem igen. Länge. Sen drack vi glögg och skrattade tillsammans igen. Lovade att Surpuppan fått ledigt och åkt till Bahamas för att vila upp sig.

När jag var i Umeå så kikade moster och jag på Västerbottensmuseet, den här sötnosen till bostad var en del och när jag tittade in genom fönstren, såg jag en mysig liten bostad med vedeldad spis, bänkar och bord – ett riktigt back-to-mother-earth-hem med andra ord…

Idag har jag funderingar – det kanske skulle vara lika bra? I min värld så funkar inget av det materiella just nu, uppdatera hemsidan helt omöjligt då det blir trippelskrivet av varenda tecken, andra praktiska saker bara smäller igen i ansiktet på mig. Hmm. Tar en funderare i min offline-tid och funderar på om det möjligen kan finnas några tecken att tyda i detta..? Jaooo, det har ju varit lite mycket ett tag. Men jag tycker ju det är så skönt att komma hem – äntligen – och kunna uppdatera hemsida, planera in kurser och resor, göra faktisk reklam för mig, något jag brukar skjuta på av olika anledningar… Men jag känner att jag har något att erbjuda, lusten flödar och tekniken är… död. Så nu skiter jag i det här. Skriver väl lite på min Magiilivet på facebook och överlåter det hela till attraktionslagen.

It is what it is.

Läser min älskade systerdotters blogg från Brighton, där hon är en termin för en stor upplevelse i Livet – första gången lååångt hemifrån för att vidga vyerna. Så ärligt skriver hon om allt roligt hon gör och vill göra och hinna med, och hur plötsligt hon inser hur superuppstressad hon är… Ärligt, härligt beskriver hon hur hon känner och framför allt vad hon gör med det hela, försöker förstå sig själv och ge den hjälp som är nödvändig till sig själv… Blir varm i hela mig av att läsa.

Själv har jag just klivit av min karusell, som varat i några månader och upplever något liknande; allt är ju så roligt, allt går ju så bra…Men när jag kliver av karusellen och inser att jag bara ska vara hemma ett tag nu, då har jag svårt att finna avknappen. Kanske också för att det varit och är fullt ös här hemma också med diverse projekt. Denna lördagsmorgon är bara mitt beslut så grundat – här ska planeras framöver. Karuselltempot får vara över för min del, helt ointressant faktiskt. Lyckligt inser jag att jag faktiskt får det också. Alltså bestämma över mitt Liv. Så många gånger som karusellen bara blivit till i någon slags martyranda, utan insikt om att det är jag och ingen annan som styr över min kalender. Ler lite åt mig själv, tar lite mer kaffe, ser ut mot den rodnande himmeln utanför mitt sovrumsfönster och har en helg framför mig som jag – bara jag – bestämmer över hur den ska vara…. Bless me.

Min höst på resande fot avslutas med Orsa – vårt underbara landa-i-dig-själv-ställe. Vi snickrar, skrattar, badar i vedeldade badet, gjort av gammalt glassar modell skitstort.  Och mår gott…

Gåvan vi syskon fick av faster Astrid och farbror Olaus ger oss precis det dom önskade – ett andningshål i tillvaron där det är helt ok att bara vara… Lycklig.

Vilken underbar halloweendag och kväll! Omgiven av mina älskade, pyntade vi bordet, åt supergod mat, skrattade och berättade spökhistorier ur våra liv… huuuuua, vad det kan hända grejer… Avslutade med att kolla The Shining, håller än idag, 35 år senare, och lyckas skrämma skiten ur oss…

Fick ett telefonsamtal häromdagen som fick mig att bara bli stående länge vid köksfönstret, blickande ut över min trädgård, så fylld av glädje och tacksamhet att tårarna bara rann…

Jag hade en seans för en tid sedan – något som inte lättvändigt sker i mitt liv längre… Bloggade om det för ett tag sedan, kan nu bara kort säga att energierna som far runt från alla döda plus olika känslor i publiken – allt från skepsis, ifrågasättande av mig som person, förväntningar, sorg, glädje – gör att det blir en sådan koncentrationsgrej och sådant fokus att jag känner mig helt kräkfärdig innan det är dags. Men nu gjorde jag det i alla fall. Och var hög som ett hus efteråt – inte av egoboost, utan av att flödet av dem från andra sidan, igenkännanden hela kvällen, ett sådant lyckorus att det är svårt att beskriva. Den djupaste känsla av samhörighet och ödmjukhet inför det jag faktiskt gör – är språkrör från en helt fantastisk värld, till en ibland ganska ledsen och vilsen värld…

Under seansen kom en ung man som tragiskt omkommit i en motorcykelolycka. Han beskrev sig så noggrant, att hans moster plus några andra i publiken tveklöst kände igen honom. Hans budskap var att han ville komma i kontakt med sin mor, han ville lindra hennes djupa sorg som fortfarande efter ett år var totalt förlamande för henne. Länge pratade jag om hur viktigt det var att hon inte fick höra detta utan djupaste respekt. Kanske bara nämna i förbigående att moster varit på en seans, att det var kul och intressant. Låta frågan komma från modern, inte på något vis trycka det på henne. Jaja, ni fattar grejen – respekt. Djupaste respekt. Man får ju aldrig, aldrig tvinga på någon detta! Kan skada så mycket….

Häromdagen ringde alltså mamman mig. Vi talade så länge, vi grät båda två i telefonen. Av glädje. Av tacksamhet över hur andevärlden fungerar. Hur väl hon förstod hur sonen så ivrigt sökte kontakten, såg att nu hade han chansen och han tog den. En helt underbar ung man, som bedårade alla han hade i sitt liv med sin livsglädje, sin humor, sin omtanke… Hur han såååå gärna ville att hans älskade mor skulle lita på att hon kände rätt – han var hos henne. Ofta, ofta, ofta. Hon känner rätt. Jag sade till henne att jag, trots min livliga fantasi och allt jag fått uppleva som människa och medium, verkligen inte kan till fullo förstå vad hon går igenom. Är supertight med alla mina tre barn och att mista någon av dem… Nej, det måste vara det värsta.

Nu fick jag vara länken… Och jag minns tiden innan seansen, mina grubblerier, mina tvivel på att genomföra det hela. Så tacksam idag. Tacksam för allt – mina barn, min familj, mina älskade vänner, Livet. Och alla de fantastiska själar på andra sidan. Jag säger Happy Halloween på er, alla gastar! Vi ses igen! Och igen. Och igen….

Bloggade igår om min resa till England och alla fantastiska möten med så intressanta människor. Jag befann mig i ett stort sällskap människor i flera dagar och givetvis kommer frågan upp efter ett tag, som den alltid gör vilket land man än befinner sig i: “What do you do for a living?”

Jag tvekar alltid nuförtiden, men har ju egentligen redan valt och bestämt mig. Jag är glad och stolt att säga att jag är ett medium. I England blev reaktionerna minst sagt intressanta – de flesta hoppade en halvmeter och rapporterade att de aldrig mött ett medium förut! De flesta deklarerade sedan att de var skeptiska. Men nyfikna. Och så många intressanta diskussioner som jag hade under dessa dagar! Och ingen – inte en enda av dem!! – valde att på något sätt använda sig av nedlåtande, föraktfulla eller rent av förtalande ordalag under diskussionerna. Under samtliga samtal ställdes frågor till mig som fick mig att tänka efter, formulera på nya sätt och helt enkelt utveckla mitt sätt att förmedla vad jag tror och vet.

Glad i hågen ser jag i morgontidningen, så glad över papperstidning till kaffet igen!, att de har en dubbelsidig stor artikel om en seans i hemstaden min. Kritiken som uttalas i den från en total skeptiker, är förnedrande, fördömande och nyanslös. I rubriken står med stora bokstäver “organiserat bedrägeri”. I alla år jag varit involverad i den här branschen, så har det varit helt ok att använda precis vilka ordval som helst, både i massmedia och privat, till oss som valt den här vägen. Och sällan har det varit intressant och utvecklande. Var moderator på ett forum ett par år, men diskussionerna eskalerade till helt galna proportioner och efter ett tag ledsnade jag. Fanns inget konstruktivt alls i det hela och många av skeptikerna använde så kränkande formuleringar och var så öppet fientliga, rentav hatiska, att det bara fick mig att må dåligt av “diskussionerna”.

Nuförtiden är jag som gammgäddan i vassen, jag bor i skogen, lever och verkar där. Mest håller jag på med min gård, är i skogen och ägnar mig åt livsglädjande sysslor. Men ibland följer jag hjärtat och bara måste få prata med dom på andra sidan, få förmedla deras klokskap och brunnar av kunskap. Bara för att få pirret, gnistan, magin tillbaka i mitt Liv igen. För när dörrarna mellan dimensionerna, när äta-skita-sova-livet glöms bort och jag än en gång flödar av energin som uppstår när man blir hel igen, minns vem man är och lever hela sig – den känslan är helt guddomlig… Jag bara måste leva det.

Jag ägnar mig aldrig åt korvstoppning, kör inte ner mina åsikter i halsen på någon. Jag går aldrig på någon, aldrig någonsin, som inte bett om min dörröppning till andra världar. Jag har total respekt för de som inte alls tror på det jag gör, som är rädda och tveksamma.

Men bespara mig dessa barnsliga och totalt okunniga klander. Var kommer vi med all fientlighet i våra diskussioner? Precis som med allt som pågår i vår värld just nu, så handlar det om att hjälpas åt, att mötas, att skapa något bättre här på Moder Jord än vad som är i nuläget. Kanske kan tyckas av någon, som råkar läsa det här, att det är ointressant att ta upp den här diskussionen när det är så mycket av allvarligare slag som pågår, med flyktingströmmar och annat fruktansvärt som pågår. Men i min värld, så är det en av de saker jag verkligen begripit i mina samtal med andra sidan. Och det är att vi hänger ihop, varenda en av oss. Precis allt i universum påverkar precis allt. Ingen kan må, säga något, projicera något utan att allt påverkas av det. Så det är dags att vi går en annan väg nu. En utan hat för att det är olika oss själv, inte passar in i vårt trosystem.

Jag står för den jag är, det jag vet är sant. Och jag är extremt fascinerad av konstruktiva diskussioner med dem som är tveksamma, undrande men ändå nyfikna. Kan diskutera hur länge som helst och det är hur roligt som helst. Men gapande, skitförbannade, hatiska dårar med skygglapparna inåtvända så de bara kan se en liten smal springa av verkligheten, nej fy fan vad tråkigt.

Vilka dagar jag haft… I dagarna fyra blev vi välkomnade och omhändertagna som kungligheter och bröllopet var som kronan på hela verket.

Största behållningen, förutom att hänga med mina döttrar o deras familjer och vigseln, var mötet med alla dessa fantastiska människor. När jag nu processat och smält alla intryck, så inser jag hur förvånad jag kände mig större delen av tiden – mentaliteten och andan var så…. uppfriskande, äkta, härligt positiv. Jag vet inte hur många jag verkligen pratade med, om livet, inställningen till allt och på ett djupare plan hur man kände, mådde och levde sina liv. Så många som hade jobb som de bara älskade och gav lika mycket energi till som i sina fina privata relationer…

Varför var jag förvånad och så amazed? Kan bara säga att jag verkligen vill vara en sådan, här i Sverige, i min vardag. Smitta andra såsom jag blivit smittad av britter och amerikaner…. För smittad är jag. Av lycka.

Efter lång tid med full snurr i Livet, så går jag nu in i Bling. Big time. Fantastiskt bröllop i Windsor med blingigaste bruden i världen – ljuvliga Christy, som själv stylar, syr och fixar värsta eliten i världen i USA. Och det ska jag vara med på….. Hmm, mest klädd i målarfläckiga arbetskläder eller enklare mediumoutfit, så har det varit lite pyssligt minst sagt, haha. Men med två excellenta döttrar, med smak som få, och “love that dress, can´t wait to hug your mum” från Christy, så blev det en klänning. Och skor. Och en coiffe, helt fab!

Nu packar vi det sista, gör oss fina, tar lilla Leonora som ska vara flower girl på bröllopet, och drar till hotellet utanför flygplatsen. Nu kör vi bling ända tills på söndag kväll! Sen blir det målarbrallorna igen… Som jag älskar mitt Liv.