Ujuj, vilken hektisk tid det varit ett tag… Men roligt! Jag älskar mitt olikaliv, där det händer så härligt olika saker hela tiden, att jag inte har en chans att bli uttråkad. Precis som jag vill ha det… Ok, kanske lite väl mycket då, ser lite fram emot en lugnare period längre fram i november – jag är väldigt pigg på att boka in massor när jag är på topp, för att sedan inse när jag är mitt uppe i det att jag kanske tog i lite… Men fördelen med ett olikaliv är ju att jag själv kan ändra på det. Så bättre planering är det som gäller framöver.

I helgen träffade jag Colin Bates, medium från England, som jag hört mycket och länge om. Vilken underbar, varm person – det var underbart att tolka för honom. Allt flöt på hur bra som helst, ända till söndagen… då han gjorde en healing inför eleverna och plötsligt gick i trans. När andevärlden gjorde sin entré i rummet, gick det inte att missa det. Varenda hårstrå, shit vad man har hår överallt!!, stod precis rakt upp, rysningarna gick som vågor i hela kroppen. Den andlige besökaren började sedan tala och jag började känna snyftningar inom mig som jag känner igen från när jag var liten. Så obeskrivligt vackert, så starkt att alla tvivel man har som människa bara bleknar bort. Det här går bara inte förklara bort… Tagen som få, gör jag mitt bästa att översätta de oerhört vackra orden. Hör Iris Halls råd högt inom mig – Be proffessional!! Haha, mmmm – kanske inte så proffsig just då, men jag gjorde det i alla fall. Översatte och skötte mig.

Men herregud, är fortfarande dagen efter alldeles mjuk inuti inför det jag fick uppleva tillsammans med alla de andra. Efter någonstans snart 30 år i mediumbranschen, så jag jag ju fått varit med om och se väldigt mycket. När det kommer till trans, så får jag väl säga att det mesta varit trams på högsta nivå och hårstråna har vackert legat kvar platta mot huden. Men när det är på riktigt… när det är sann och äkta trans – då vet man. Då känner man. I hela sig.

Så tack alla för den här fantastiska helgen. Och kanske blir det ändå mest tack till Colin Bates – vilket härligt samarbete. Så roligt att få tolka och vara med. Kanske inte det mest ärofyllda i mediumbranschen att vara tolk, men ååååh vad jag får möta många fina människor! Njuter fortfarande av transupplevelsen och förundrar mig över hur starka dom är, våra andliga guider….

Skrev på min lilla Magi i Livet-sida på facebook och kände att jag ville kopiera det för mig så viktiga i mitt Liv – text om mitt Andliga Team, mina coacher de lux som hjälper mig så mycket. Kickar där bak när det behövs, örfilar mig med så mycket kärlek när jag går vilse i självömkan eller andra dramor, får mig att modigt tacka ja till att köra en storseans för första gången på åratal. Och så vidare… I denna tid av så mycket turbulens och så mycket dramor att jag får ha storpälsen på mig till skydd när jag ska träffa människor, då är det så vilsamt underbart att ha ett team, ständigt tillgängliga för mig, som helt enkelt inte gör dramor. Alls. Love them. Så här skrev jag om dagen idag. Emellan att jag skrev där och nu hä, å fick jag ett telefonsamtal från en av de gyllene, fullkomligt äkta, dramafria vänner jag har. Efter några tester i Livet vad gäller kärleken, så har Han nu kommit. Bakvägen i form av  en snickare som skulle göra ett jobb åt henne. Hon hade inga försvar i beredskap. Så där slog den till. Kärleken… Vilken magisk morgon i mitt Liv. Orkar inte bry mig om att kroppen är lite ledsen idag..

Har mycket snack med mitt andliga team. Förstås. Jag är ju ett medium, haha… Men allvarligt, nuförtiden pratar vi mycket, dom & jag. För med min bråkiga hälsa, så har jag ofta en stressad känsla inombords – jag borde ju göra mera!! Borde ta hit flyktingbarn som inte har någonstans att ta vägen, borde sköta hus och trädgård bättre, borde jobba mycket mer än jag gör. Osv. Osv. Osv.

Mitt underbara team, mina bästa coacher ever!! säger dock om och om igen; Det handlar om att hålla energin. Inget annat. När du är stressad och ständigt felgör, då sänder du ut en ganska eländig och hopplös energi. Och hopplöst är just vad som hänger över planeten Jorden just nu. En tung energi som dränerar, förstör och förlamar. Så snälla, snälla du, säger mina fina vänner – Håll din energi. Gör det du kan. Inspirera, hur du än mår. Sänd ut en energi som glädjer och kraftfyller, inte som deprimerar. Gör det du kan. Du kan alltid, alltid göra något.
Är så tacksam över mina Sanna vänner utan kroppar. Dom är ju bortom alla dramer och låter mig heller inte falla ner i något svart hål för att tycka synd om mig själv. Nähärå! Då blir det en spark där bak.
Så nu idag när jag mår som en kattskit (om den nu kan må nåt alls..) så tänker jag göra det jag kan för att vara en glad liten medmänniska och sända ut bra energier. Och ringa till min vän Barbro, hon som i alla tider engagerat sig med räddningsaktioner av olika slag för lidande medmänniskor, och inspireras av henne. Jag kanske inte kan ta några ensamkommande barn, men jag kanske kan öppna famnen ibland för en familj som försöker finna rötterna här i ett helt nytt land…
Vi får se. I alla fall kan jag alltid, alltid göra något. Som sagt. Tål att upprepas, igen och igen.

Utsikten från min balkong som jag har i mitt sovrum…

Ja, tänk att det är så. Gud hjälper den som hjälper sig själv… gammalt slitet uttryck som stämmer så j-la bra!

Att vara lycklig är helt enkelt ett aktivt val. Hur många spaltmetrar kan ha skrivits om lycka? Hur många åsikter och “sanningar” kan ha publicerats om hur man når lycka? Alternativt att det är en naiv önskan att uppnå detta nirvaratillstånd, som helt enkelt är en illussion?

I min värld så är det bara så att jag väljer. Och jag är oerhört medveten om när jag inte väljer. När sjukdomen slår till. Eller något annat som “stör av” min livslycka, då känner jag det. I hela mig. Trött, håglös, oinspirerad. Ingenting just känns meningsfullt eller värt att kämpa för. Inte ens kaffedoften när bönorna mals till morgonkaffet förmår mig att dra på smilbanden och se mig omkring i Skönheten runt omkring mig. Då vet jag att jag är i trubbel. Mitt i skiten. Efter några timmar, dagar som värst, då tröttnar jag. Det är ju sååååå j——-la tråkigt att vara eländig. Blir skitleds på tv-serier och dokusåpor. Då bestämmer jag mig.

Kränger på mig stövlar och jacka och går ut i skogen. Det är nästan alltid jag hittar på mig själv under nån tall eller sittandes på en stubbe. Vi tar en pratstund, jag och mina alter egon. Och kommer överens.

Lycka är ett val. Och så väljer vi lycka igen. Oavsett. För det är så mycket roligare.

Idag värker min kropp, lite värre än vanligt faktiskt. Till och med lite besvärligt att bre morgonmackan till kaffet. Så jag går nu ut i trädgården med min lilla treåring och plockar äpplen. Vi ska göra äppelkanelkaka så det doftar lycka i hela huset!!

Lycka är ett val. Och jag väljer Lyckan idag igen. Älskar mig själv för det. Lätt alla dagar…? Nej. Men mycket roligare.

Solrosen står, enligt maya, för “Spiritualizing the Ego”. Det önskar jag göra, för det handlar ju inte om mig. Egentligen. Jag är ju bara en elsladd…

Förr i världen, för många år sedan, då var seanser/demonstrationer nästan vardagsmat för mig och var väl egentligen inte något jag funderade så mycket över – det är ju bara något ett medium gör. Ingår ju i paketet liksom… Men senaste åren har jag skalat bort både det ena och det andra som inte känts bra längre. Var ju länge sedan jag bestämde mig för att det jag gör både ska kännas roligt och inspirerande, annars kan det kvitta. Och seanserna… Näääe, det var verkligen inte kul längre. Öppen som en nyfödd liten bebis, för det måste man vara om man ska kunna vara online med andra sidan, så uppfattar ju varenda del av mig precis alla energier. Och hör och häpna – alla har inte snälla, goda, förväntansfulla, öppna tankar inför en seans. Så det så. Och det gjorde mig så in i vassen trött efteråt. Så jag lade av. Var bara inte värt det.

Nu har jag tackat ja igen. För första gången på jag vet inte när. Och varför, har jag ju undrat. Jo, för att det är uppe i Dalarna och det är i särklass de absolut finaste minnena jag har efter offentlig demo. Blir glad i hela mig när jag tänker på Mora… Människor som strömmade in, en del med handmålade korgar med kaffetermos i, alla med glada, barnlikt förväntansfulla leenden i sina ansikten. Och jäääääklar vad bra det gick!! Som en härlig dans tillsamman, jag, publiken och andevärlden, så svingade vi högt i lampkronorna och andarna hoppade in som popcorn, lika glada och busiga dom. Jag var så hög efteråt av glädje, att det tog timmar innan jag kom till ro och kunde sova.

Förväntar mig inte att det ska bli samma höjdare igen, men betydligt mognare i min mediala färdväg, så låter jag cellminnena handla om glädjen jag kände, utbytet och rysningarna gång på gång när de från andra sidan så lätt kunde förmedla sig, bli igenkända och få framföra vad de ville. Budskap som berörde. Hela vägen in.

Så jag låter glädjen vara min fana och mitt mål, då försvinner nästan all oro inför den kvällen. För jag gillar inte motpolen till allt det vackra med en storseans. Som det sades i The Green Mile – det känns som tusen nålar som sticker mig… Tänk om det alltid kunde få vara så där öppet och fint… För de har ju så mycket viktigt att berätta för oss, de döda som dansar på andra sidan. Budskapet för mig är det allra viktigaste, oavsett  om det är privat, seans eller kurs. För dom har fattat. Vad är det egentligen som är viktigt i Livet?  Dom har ju fått lämna makt, framgång, prylar, droger och dylikt därhän och ägna sig åt endast och enbart en sak – sina själar och hur just den själen är sammanlänkad med alllt, precis allt annat och alla andra. Varje tanke, varje beslut, varje handling påverkar.

Så när det är så dags att äntra scenen, då önskar jag så att jag minns vad cellerna minns…. glädjen när den döde blir igenkänd, euforin när de får framföra sina så viktiga budskap,  värmen när mina ögon möter den i publiken som fått budskapet och kärleken mellan oss människor är ett faktum. Så önskar jag att det blir….

Ibland träffar man människor på sin färdväg, som ändrar inriktningen i Livet på så många sätt. Don McFarland var sannerligen ett sådant möte för mig. För alltid är dessa örnögon med mig och upplevelserna med denna man är oräkneliga och helt magiska…

Hade precis påbörjat min riktigt andliga upptäcktsfärd, när denne fantastiske man kom in i mitt Liv. Under bodyharmony-sessioner försvann min kraftiga wiplash, jag fick en kontakt med min kropp och själ som aldrig förr och när jag var lost i gamla tankesätt och egobanor, så var örnögonen där. Mer än en gång. Tuff, skoningslös, ärlig och så underbart kärleksfull – precis på det där sättet som passar mig så bra. Inget snuttegull där inte. Rakt på. Fler än en gång har jag velat sjunka genom golvet, när han hjälpt mig fånga egot med nävarna djupt ner i kakburken och inte skonat mig ett ögonblick. Oavsett om det stod 100 pers runt omkring oss.

Genom Body Harmonyn, som är Dons livsverk, har jag fått uppleva resor som faktiskt inte går att beskriva i ord många gånger. Det är bortanför stolar och bord, maktkamper, konkurrens, spel och dramor. Det är upplevelsen av att det faktiskt finns en Sanning. I glödande neonskrift, i vibrerande celler i hela mig, så har jag fått uppleva, gång på gång, hur Sanningen känns.

Varje gång jag kom på någon av hans kurser, var än i världen vi befann oss, så var det första jag tittade efter honom. Sökte ögonkontakt. Själen sökte bekräftelse. Och jadå, varenda gång jublade min själ. Han var där. Örnen. Han som såg rakt igenom mig och hjälpte mig bli än mer sann mot mig själv.

RIP Don. I love you so much. I thank you for the big difference you made in my life. May I be half as brave as you were and I will take up the stick and walk proudly. Maybe I should´nt write RIP, because I really don´t think you are resting now, whereever that might be. I am one thousand % sure that you are SO curious to discover EVERYTHING there, happy as a child again.

See you soon again, Don. I promise to make everything I can to live my life the Body Harmony way.

Har haft en rejäl dip i min hälsa igen, sköldisen bråkar och kroppen värker. Men mitt i allt kör jag en Detox Total – ser över precis alla tårtbitarna i mitt liv, klipper och klistrar min wishingboard och gör den till verklighet.

Igår pysslade vi, syrran, jag och svägerskan i caféet som vi ska ha öppet på söndag. Blev bara finare och finare, mysfaktorn hög med kaminen där elden knastrade. Eldade vidare på min eldplats när vi var färdiga för dagen, skräp som gjort sitt och lite nedrasade kvistar och brädor från här och var i trädgården… Bara njöt av min oerhört vackra trädgård medan dimman svepte in över landskapet. Lät elden sluka alla deprimerade tankar om min hälsa, gick in för detox de lux i badrummet – körde hela kitet. Torrborstning, detoxmask, olja… Slapp i soffan sen med Vikings, vilken dag det blev….

Nu kommer dom snart och jag kör in dinkelfrallorna i ugnen, sätter på kaffet och bara njuter av att vara jag… Känner mig vacker. Och glad. Och kreativ.

I oktober har jag extremt mycket mediumjobb inbokat, känns så skitkul att jag har ett så olikaliv… Gör att jag kan njuta optimalt av allt som händer. Tack. Tack för mitt Magiska Liv. Universum. Eller Gud. Eller Gudinnan. Whatever.

Men fy f… vilka fula bullar!! Hon är inte nöjd. Alls.

Efter lite övertalning med argument som ekodinkel, magisk doft i hela huset och skitgoda, så ger hon sig. Och vi kan njuta en stund.

Hon blev en del av mitt liv ganska snart, väldigt medveten om att det fanns ett säkert sätt att överleva i den här  märkliga världen – att göra duktiga saker! Och jäklars vad hon hjälpt mig åstadkomma! Skulle kunna skriva en lång lista, men avstår – tror att om någon råkar läsa detta, så vet nog personen ifråga hur en Duktig Flicka funkar.

Nåväl, efter diverse sjukdomar, s k utbrändhet och andra dysfunktionella situtioner som hon ställde til med, så bestämd jag mig för att göra mig kvitt henne. Först trodde jag det räckte med några healingbehandlingar och lite insikter för att hon skulle dra, men icke. Hon var kvar. Envisare och  starkare än någonsin. Jag satt i segslitna förhandlingar med henne, för att få henne att inse hur icke önskvärd hon var i mitt liv. Inget hjälpte. Gång efter annan var jag övertygad om att jag lyckats, men då dök hon upp med sitt sluga flin och klappade mig på huvudet, där jag låg som en skalbagge på rygg, än en gång överlistad av henne.

Slutligen insåg jag att här var det Mord och Avrättning som gällde och Camilla Läckberg kan nog känna sig rätt beige vad gäller påhittiga mordförsök. Men den jäveln överlevde. Varenda förbannade gång. Mitt hat var nu utslaget i full blom. Slutade till sist med en ambulansfärd där JAG var patienten…. Nu äntligen förstod jag vad jag måste göra.

Senaste veckorna har vi ägnat massor av tid, hon och jag, åt att lära känna och förstå varandra. Den förhatliga, vidriga besserwissern Britt visar sig till sist vara samarbetsvillig, även hon inser att jag inte kommer att vara kvar här länge till att terrorisera om inget sker.

Och nu då… Aaaaaaaah, bokar in precis så mycket jag har lust med vad gäller klienter och jobb, umgänge, resor och väldigt mycket egen-tid med skog och pyssel. Skrivandet har äntligen blivit den viktiga del som jag, och alla som älskar mig, vetat en lång tid att det borde vara. Och Britt är fab! Hon har, när vi äntligen kom igenom förhandlingarna, varit ytterst behjälplig. Hon är ju sååå jävla duktig ju! Så nu utnyttjar jag henne, vilket hon älskar – hon vill ju vara duktig heeela tiden! Så nu har jag grundmålat en tredjedel av skåpet, kroppen sa stopp. Britt sa – varför sätter vi inte en bulldeg och bloggar lite om mig? Det vore väl mysigt…

Så nu jäser degen och jag har skrivit om Britt. Min forna fiende. Hon FÅR vara duktig. På att hjälpa mig må så bra jag kan. Börjar faktiskt gilla den där nippertippan riktigt bra….    Fortfarande en tragisk besserwisser som jag får påminna lite då och då när piskan åker fram. Men hon är villig nu. Förändringen har tagit oändligt lång tid, men nu jäklar….

Igår åkte jag iväg några mil för ett uppdrag, både för att kika hur energierna arbetade i huset, prata lite med dem på andra sidan och höra vad dom ville samt att ta fram tarotkorten för en andlig kartläsning. Tänk, efter alla dessa år slutar jag aldrig att fascineras av all information som blir mig tillgänglig när jag öppnar portarna. Den informationen om familjen, “spökena” (som alltid är vänliga med bestämt vill något – därav aktiviteten), klientens liv med allt vad det innebär. Och coachingen.. Ler från öra till öra när jag skriver nu – för det är verkligen ord och inga visor.

För se – det är just det som är anledningen att dom gör jobbet och söker kontakt med oss. Inse det, det är ett fantastiskt jobb de gör – inga fysiska attribut som gör det enkelt att kommunicera med oss, neehejdå. Inga röster, ingen kropp att gestikulera med… bara intensiva tankar och insikter som de gör precis allt för att förmedla till oss.

För de är många som gått före oss. Många som dött, kommit till insikt om vad det är som egentligen är viktigt i våra Liv. Och de har också på djupet insett hur vi alla är sammankopplade och hur precis varje beslut, varje tanke, varje handling påverkar precis allt. Så de tar i när de cochar. Minsann. Bekvämt? Roligt? Smörigt? Allt annat än det. Om man inte förstås rockar loss på Sanningen och inser att det är när jag går Min Sanna Väg, vågar titta på vad som är i vägen för just den Vägen och agera utifrån det – då är det fullständigt… magiskt.

Jag mår som en Drottning i Sanning när jag åker därifrån, omtumlad av hur mycket som sagts under timmarna jag var där. Coachingen landar även i mig. Förstås. Kan ju inte undgå att höra vad jag säger, under guidning av de andliga teamen – hennes och mitt. Och när det obekväma går över, då är det så befriande, underbart, skrattigt – och precis allt är möjligt. Som när hennes pappa kommer, som hon varit så orolig för, då han dog ganska turbulent och självdestruktivt. Och han berättar hur han tog sitt sista andetag, livrädd för att dö, gick över en fantastisk bro, där han fortfarande kände hennes hand hålla sin, och han var hemma. I Ljuset. Hos mor och far. Och han kunde inte sluta skratta….. Vad var jag så j-la rädd för??? Han förmedlar allt detta till henne och vi är djupt berörda. Hon undrar – Kan det verkligen gå så snabbt?? Hon är i symbios med lidande, det är hennes Klans överenskommelse här på Moder Jord med depressioner och elände, mycket gnäll och martyrskap. Jag och hennes Far svarar övertygade – insikter tar ingen tid. Och vi kan skratta hjärtligt tillsammans när vi låter just den insikten få ta plats inom oss.

Hahaha – vad var jag så j-la rädd för??? Det går alldeles utmärkt att vara galet lycklig. Oavsett. Tack, tack igen kära andevärld för ert aldrig sinande tålamod och er fantastiska, omhuldande, omtumblande, ärliga Kärlek. Nu ska jag snart prata med er igen. Drar ett varv med dammsugaren och undrar lyckligt vad som ska ske idag….

Utan att på något sätt älta min sjukdomsbild med slöaste sköldkörteln i Sörmland, även om den nu försöker kicka igång, så kan jag väl säga att den ibland beordrar till total strejk i hela kroppen. Idag är det väldigt stilla rörelser med en värk som faktiskt känns som den lamslår hela dagen. Men icke…

Det finns alltid, alltid, alltid något man kan göra. Alltid. Så nära jag varit periodvis att ge upp alltsammans, trott att jag faktiskt inte orkar mer. Men alltid segrar min inre vinnarskalle.  Som ta mig faaan alltid kommer igen! Imponerande. Sannerligen. För så många tappade sugar som jag möter här i Livet, så har jag verkligen “ingen som helst lust att joina in i det gänget… Allt vi skyller på. Hur synd det är om oss – att just jag skulle drabbas. Hur bedrövligt det är att andra kan… osv, osv. Vill bara inte.

Kryllar av ofterkoftor, drama queens, martyrer av rang, bitterkvistar som jag inte ens orkar komma i närheten av. Alla med det gemensamma faktumet – Livet har gått emot dem. Jag säger bara en sak; Och..? Vem f-n drabbar inte Livet? Och egentligen – vad då “drabbar oss”..? Livet ser ut så här. Upp och ner. Hit och dit. Vin och vatten. Sött och surt. Karriärer som skiter sig, drömmar som går i kras. Dörrar som stängs. Människor som sviker och lämnar. Människor som kommer och älskar oss så vi bara dör lite inombords av vånda inför vad som är möjligt här i våra Magiska Liv. Drömmar som föds, idéer som bara måste förverkligas för vi går sönder av Kraften annars.

Idag är det strejk i den här lilla kroppen. Svårt att hålla kaffekoppen på morgonen, värker när jag blandar iordning den gröna kraftdrinken. Nu sätter jag på mig jympadojjorna och går en långpromenad i det grå och blåsiga. Den är vacker, min promenad. Går förbi vackraste kyrkan, omgiven av runstenar och vidare över nyskördade gärden medan blåsten sliter i kalufsen, in i skogen och friden sköljer över mig. Ska tvätta lite när jag kommer hem, pyssla lite i mitt vardagsrum som står i målarkaos fortfarande, besvara dagens mejl, kanske göra lite äppelmos. Skriva lite på eftermiddagen, gå ut i skogen igen och se om lite härliga gulisar hoppat upp ur mossan.

Vilket Magiskt, underbart Liv jag har. Kroppen strejkar, jag lyssnar och finner andra sysslor än jag kanske tänkt mig för dagen. Och känner mig lycklig. Som tjuren Ferdinand. För det finns alltid saker jag kan göra. Oavsett. Alltid.