Det händer något med självförtroendet när en kropp är sjuk en massa år. Så är det. Tillkommer lite förargliga följdsjukdomar till min slöa sköldkörtelåkomma, en av dom är något som kallas myxödem. För en föredetta Friskis&Svettis-ledare, som gillar att vara fit och ta hand om sig själv, är det… Inte kul. Utan att älta så går man upp i vikt, nästan okontrollerbart periodvis, man får på lår, armar, mage en massa djupa gropar, de inre organen blir täckta av det där klägget som ansamlas i klumpar överallt i kroppen, en blandning av protein, vätska och fett. Snyggt? Nääääh.

Så idag gjorde jag något jag inte så där skitofta gör, om jag inte lyckas trycka på fel knapp på mobilen när jag ska fota och råkar fota mig själv i nyllet i de mest ofördelaktiga vinklar – jag tog en selfie när jag skulle åka iväg för en lunch med en av mina käraste, näraste vänner. Och lade upp på fb. Och skrev något om att jag beslutade mig för att jag var snygg. Oavsett.

Tänker vara jättego med mig själv ett tag och se hur kroppen mår då. Och knoppen förstås. För det gör något med självkänslan, som sagt var, lite av sjukdomen, men mest av allt det man säger om sig själv. Vad vi ger näring åt, förstärks ju. Så näringen blir nu fokuserad till mitt vackra, glada, pigga, lyckliga jag.

Att våga säga offentligt att jag tycker om mig, det är stort. För mig i alla fall. Tror innerligt att det gör en skillnad för den här lilla kroppen. Tar lite varmt citronvatten för lite rening och förbereder mig sen för dagens kartläsningar. Det är en härlig känsla – när jag jobbar som medium, då finns ingen usel självkänsla inte! Då är det bara laser & kraft som gäller, utan undantag. Så att jobba… Det är att leva för mig.

Hade lunchdate igår med en sann vän, imorgon ska jag träffa ännu en av de få som är näranära. Susannes energi och vårt samtal igår, om energier och vad som pågår, vad vi egentligen ser och inte längre kan blunda för runtomkring och inom oss – värmer mig än som finaste täljstenskaminen. Och champagnebubblet i mitt liv – Vivi Linde – som jag ska träffa på fredag för intervju för hennes pod – yeyyyy! Så jäkla inspirerad när jag läste alla frågor som kommit in – här kom ett av tecknen på var jag vill gå med mitt mediumskap framöver!

För jag är inte bara vacker, jag är grymt smart och vis också!

Tugga på den du, fru Jante….

Vision Quest, det var kortet jag drog i helgen i sambans med en stark fullmåne där jag valde glida ännu längre in i mig själv för att känna, uppleva vad som är mina nästa steg och vad som verkligen är viktigt för mig. För sannerligen – Mitt Magiska Liv har puffat och knuffat rätt rejält i några år nu och som ett litet får har jag följt puffarna och låtit mina steg hamna där dom ska, även om jag inte alltid förstått och ibland rasat mot händelserna. Känts mer som jag okontrollerat halkat omkring utan att ha en susning om vart det bär och många gånger jag har varit förtvivlad för att saker och ting inte alls gått åt det håll som jag tyckt varit bra. Men som vanligt, om man väljer att se det så, så finns det en hel massa fördelar med att vi går igenom det vi gör. För att det ska bli som det blir, för att vi “råkar ut för” händelser där vi har ett val. Tror inte för ett ögonblick på att varenda händelse är ödesmättad och förutbestämd. Dock tror jag, vet jag, att vad som än händer har vi ett val – lyckligare eller bittrare?

Så vad är det för konstiga bilder i dagens lilla blogg? Jo, den sista tiden har min kropp varit i uppror. Julens förkylning har inte gett sig och varenda led är ur led, värken är olidlig och det är massor, massor av saker som jag bara inte kan göra. Fan. Jag som älskar att göra. Hela tiden. Fick sända iväg nära och kära. Var tvungen att göra min Vision Quest. Vart går jag nu?? Hur hanterar jag det här, känslomässigt, logiskt, själsrätt??

Skogen, meditationer, elden…. Pratstunder med Pappa Martin, Iris och mitt andliga team – samma svar hela tiden. Lycka. Frid. Passion. Var lycklig, lilla människa. Var lycklig. Oavsett.

Så igår gjorde vi blöjtårta, jag och en av mina välsignelser i mitt Liv. Har så mycket kärlek omkring mig att det ibland gör ont det med, haha. Vi hade såååå roligt, hon var så glad och vi var så inspirerade tillsammans. Ingen av oss hade gjort någon tidigare och vi pillade några timmar. Hon var så glad hela tiden, för det var en viktig relation som hon kände nu höll på att bli hel igen och som hon gjort så mycket för att hela. Igår kom yxan i hennes rygg. Än en gång. Det är inte första gången från det och andra håll, kan jag säga. Min älskade är en så varm, underbar, omtänksam människa som kommit in i mitt liv att jag förundrar mig över hennes värme. Blev så upprörd när jag satte på mobilen i morse och fick ta del av yxhuggen hon fått. Hjärtklappning, ilska, frustration… Vad är det för fel på människor????

Men förstod ju hela tiden att upprördheten handlar om mig själv lika mycket. Frustrationen är ju nu alla dessa år som jag låtit mig själv gömma undan mig mer och mer för att slippa dessa yxhugg som andra människor är kapabla till. Som jag låtit dem vinna. Om och om igen.

Nu ses vi idag igen, min fina blöjkompis o jag. Ska fixa en supergod middag, hon älskar min mat. Ska smitta henne med känslan – vi har alltid, alltid ett val. Och att låta det positiva, varma, omtänksamma, kärleksfulla vinna – det är mitt val. Och jag vill sååååå gärna att hon också ska klara av att välja det. Hon är så mycket yngre än jag, kanske, kanske hon vill lyssna och inte göra mina misstag och ge bort en massa år, tårar och bitterhet på människor som gör som dom gör. För att dom har gjort SITT val.

Lycka. Frid. Passion. Mm, det är så det känns just nu. Min pelletspannan har stannat inatt, så jag ska få fart på den. Sen duscha, tvätta håret, fixa till mig. För idag är det lunch med en av mina magiska vänner. För jag har några stycken nu. Utan yxor. Och med en massa, massa kärlekspower!

Livet är olika. Vision Quest och blöjtårta.

Jaa, bilden är usel. Men tankarna omkring den är GULD i mitt Liv. Tankarna handlar om Iris Hall, ett engelskt medium som totalt förändrade allt för mig

.Här befinner vi oss på Dominikanska Republiken, dit Iris & Ernie bjöd mig för ett antal år sedan – all inclusive och vi skrattade varje dag åt att Ernie hela tiden påpekade hur faaantastiskt det var att allt var gratis!! Iris morrrrrrrrrrade – because I paid for it, stupid! Så var deras relation, full med kärleksfullt gnabb och resan var helt fantastisk!! En av alla saker denna underbara extramamma, mentor, lärare, bästa vän gjorde för mig. Skulle kunna skriva en bok…

En av de största, och också de första, sakerna hon gjorde för mig, var att få mig att inse en helt otrolig gåva jag hade haft legat inom mig hela livet, helt outnyttjad. Första mötet med henne, en kurs i färger och symboler, tror jag, gjorde vi en massa övningar. Utan att jag fattade det, hade jag plötsligt förmedlat en farfar till en så rörd man i gruppen.

“You´re a natural! You should really do something about hits” blev Iris ord, när jag äntligen fattade vad som skett. Herreguuud, vad chockad jag var. Jag????

Här började min mediala, slingriga, upptäcktshungriga Själsväg på riktigt. Genom Body Harmonyn hade jag fått uppleva healingens kraft, nu fick jag börja djupdykningarna i De Andra Världarna och det var helt otroligt fascinerande och roligt, min värld var alldeles skimrande där några år. Arbetade som tolk (mellan engelska och svenska, inte mellan Världarna, haha) på Ramsbergsgården samtidigt som jag utvecklade mitt mediumskap och jag lärde mig så mycket på att vara papegojan, sittande där iakttagande allt som skedde med alla som kom dit. Ramsbergsgården var dåförtiden ett mycket stort ställe för dem som ville utveckla sitt mediumskap och folk kom från hela Norden för att göra detta. Jag fann vänner som delade samma nyfikenhet som jag och glädjen när jag skulle åka upp för en långhelg, torsdag till söndag, var alltid fullkomligt pirrande! Några år fick jag vara ovetande, naiv, oskuldsfull och oerhört glad åt allt kul som hände! Långa dagar med prat med andevärlden och allehanda spännande övningar, lika långa kvällar och nätter med sång, roliga historier och massa skratt – det var min värld i flera år. Och jag var lycklig.

Sen började skitsnacket och konkurrensen smyga in och yxorna flög i luften. Iris och mitt samarbete fortsatte, jag fixade kurser på flera orter, vi hade ett par resor till Egypten som var helt fantastiska. Under min depression, som infann sig när min man lämnade mig, ringde Iris mig VARENDA dag i över ett år, var hon än var i världen, och undrade – How are you, my little darling??

Så bortsett från att hon guidade mig i mediumskapet, så blev hon en vän att räkna med. I vått och torrt. Och herrejävlar vad mycket kul vi hade!!

Hon är i Himlen nu. Och hon kommer bara och endast på besök när jag har klienter eller har kurser, resor… Annars är hon rätt ointresserad av mitt liv, faktiskt. För hon får mig att vara oerhört medveten om att jag låtit yxor och löjlig loppcirkuskvalitet inom det mediala, påverkat mig så att jag mer och mer blir en eremit. Allt fuskande, skitsnackande, clownmediumskap har långa perioder fått mig att dra mig undan och fråga mig vad jag vill göra med allt det här.

Hon har kommit på besök. Nu när jag var mitt i min ceremoni inför 2016, med en fullmåne perfekt för framgångssagor. Hon säger att det är dags. Hon fick mig att minnas hur satan-i-gatan-kul det var. Då. Hon fick mig att inse att om jag står upp och slutar bara tro att det “var bättre förr…”och står för att precis, exakt just så ska det se ut! Som då. Som ett äventyrsland för en unge. En godisaffär för en sockerberoende. En De tre musketörerna-gemenskap som heter duga. En för alla, alla för en… Sluta tyck synd om dig själv och skapa det som du vill ha det. Lurifaxar och skitsnackare har du ju lärt dig känna igen! Kör nu bara.

På fredag träffar jag Vivi Linde för hennes podcast. Hon är en av de där musketörmänniskorna som jag är så inisjälen glad för! Och jag har faktiskt några sådana i mitt liv nu. Och Iris gläder sig. Hon ska få komma på besök väldigt mycket 2016. För jag glider nu majestätiskt ut ur garderoben och skapar mig mitt Magiska Liv igen.

Välsigne dig, älskade Iris! Ska vi ta en tripp igen?? Som vi älskade att resa, du och jag… Och prata med di döe!

Nuförtiden har jag några få, men ack så nära-kära vänner. Yxan-i-ryggen-tiden är för länge sedan över och de jag har i mitt hjärta nu, tja – jag bara vet dem. Finns ingen som helst tvekan, bara en sådan otrolig glädje över att dom är här igen, i mitt magiska liv.

En av dem är Lotta, en I-see-you-friend…. Har efter alla år ett helt gäng med olika former av magiska kort och på Häxornas magiska nyårsafton fick jag vid elden några till… Bara älskar Denise Linns fantastiska kort och till morgonkaffet bli dom tilltugget.

För det är lite…kan vi kanske säga kaotiskt??i vår värld nu, som jag plitade lite om igår. Att börja dagen med Magi, det är ett av mina sätt att hela tiden hålla mig online, stå med mitt medvetande och min fysiska kropp stadigt i båda världarna. För om jag inte gör det, blir en fruktansvärd obalans ett faktum, och jag bara hatar det. Ingen närvaro, ingen lyckokänsla när jag sätter på morgonkaffet, Livets Magi känns så avlägset…

Tycker det är det viktigaste av allt just nu, att behålla Magin – utan den blir jag ingenting och det är en väldigt fattig känsla. Idag har jag dragit mina kort, känner mig stark, vacker och såååå sugen på Livet, Dagen framför mig. Fortfarande utan bil, knaprar vitpeppar för att slippa kräksjukan vi har i huset, har ett väldigt kyligt hus utan fungerande pelletsbrännare, men det spelar faktiskt ingen roll. Ska tända i öppna spisen och sedan ägna mig åt lite skrivande medan dagen gryr.

Online. Prata med polarna/vännerna/coacherna på det vi kallar Andra Sidan och på den här sidan. Livet är Magiskt och jag vet att nya dörrar håller på att öppnas… Vet inte riktigt vad dom innebär, men så måste det alltid, alltid vara i mitt liv. Stillastående är inte min grej… Annat än inom mig där min själ alltid vilar still. Och gör den inte det så drar jag några kort. Eller går ut i skogen. Eller skriver. Eller bakar. Eller målar något i silver och strör glitter över. Whatever. Online. Forever.

Är en sådan där årstidsälskande Människounge… Nu är det rackarns så kallt ute och mina långprommisar har blivit mycket kortare, trots Canada Snow-stövlarna. Idag bakar jag bröd och det småkalla huset fylls av värme & doft, mmmmm.  Nedan bilden på skitfula byrån jag målade om och satte på fintopp ovanpå! Passade på att måla terrassmarkis också, strödde över lite glitter innan färgen torkat.

Finns så mycket man kan göra när det nyper ute och jag bara älskar hur olika livet är. Nu på med kaffe och njuta av brödet, sen får vi se vad resten av dagen bjuder. Kollar lite på sistaminuten till södra Spanien, i närheten av mina vänner. Utifall jag skulle få nog av kylan… Men inte än.

Alldeles snart ska jag ge mig ut på härlig morgonprommis, jag är så lycklig över omgivningarna som här ovan. Blir ett stopp för lite snack med Pappsen, Iris & dom andra i andevärlden på finaste minneslunden jag vet. Tumbo kyrka med sitt fina, nyputsade koppartorn, vackert så själen bara mmmmmm-ar…

Under senaste veckorna klarades lite icke-kommunikation upp och känslan när hårda knutar löses upp, som skapat sådan turbulens, sådana onödiga konflikter, sådant tjafs. Och alltså känslan… Det är som att kunna andas igen, frisk, härlig, livgivande Luft som fyller hela mig. Katten på råttan och råttan på repet, repet på slaktarn och slaktarn på oxen… Den gamla sagan har dykt upp inom mig och jag har iakttagit skådespelet, i förväntan att alla deltagare skulle göra något åt eländet. Men icke. Och visst – efter ett tag upptäckte jag att jag var med i katten-på-råttan. Ingen trevlig upplevelse – sådant är ju jag färdig med. För länge sedan.

Men si – när det kommer till våra nära relationer, så spelar det ingen roll hur vi jobbar annars; psykologer, medium, coacher, livsvetare – här hugger vi i sten gång på gång. Och plötsligt är spelet igång och den ena tjuriga smittar den andre…

Slängde locket av grytan. Pratade. Fick underbart gensvar. Löste upp knutar. Och började andas igen.

Spelar verkligen ingen roll vad du pysslar med i ditt liv, hur mycket du än “förverkligar dig själv och dina drömmar” – är du inte totalärlig i dig själv, dina relationer närmast omkring dig – då är du inte lycklig. När vi slutar blunda, slutar vara rädda för att bli avstängda och uteslutna från kärleken, då börjar vi äntligen våga prata, verkligen prata, med varandra. Säga det där som ligger och skaver. Utan dimridåer så säger vi bara precis som vi känner. Och antingen får vi svar och andningsproblemet löser sig, eller också inte. Och är det “inte”, tja, då får den relationen vara, för ett tag åtminstone.

För ingenting är viktigare än ärlighet, hela vägen inifrån och ut. Och i denna tid, där allt är genomstrålat av ett så starkt uppklarandeljus, inget får vara ifred, då bara måste vi kommunicera. Ingenting annat räknas. Sluta lura dig själv med att springa, fort och effektivt, gömma dig själv i flyktvägar som jobb, shopping, upplevelser, tv-serier och annat – det är bara droger som du försöker döva sorgen med. För det är en sorg när vi inte vågar se vad det är som stör och skaver inom oss. En sorg du inte kan ersätta med något annat.

Så prata idag. Oavsett om det är en älskad partner eller en vän – säg det som behövs. Ryck upp eländet ur träsket och skapa rent och högt! För ingen annanstans ska vi leva….än där det är härlig, krispig, livgivande luft som uppe på Klippan, där örnen sitter och spejar…

Kommer aldrig vara tyst igen, och säker försvinner några till ur mitt liv. Men så får det vara. Nu är det hela-vägen-in som gäller….

Blir ett så fantastiskt, spännande år för mig!!!

Kurs 13-14 feb, några till i vår… Amorgos i juni! Då j-lar blir det all-in… Älskart.

Varvade mitt pysslande och skrivande igår med att måla lite ramar som sedan fick massa glitter på sig innan färgen torkat. För som vanligt var silverfärgen mer grå än silverblingig. Min andlige, moraliske, kärleksfulle förebild – Pappa Martin – ska upp på väggen igen och nu fick han lite välförtjänt bling runt sig. Inte för att han var någon blingig person, tvärtom. Han tyckte många, många gånger att jag nog kunde lugna ned mig lite…. Allt från allt kramande, jag älskar dig till mitt ständiga mmmmmmmm-ande när nåegot var gott.

Ändock… Min far är jag så stolt över att hjärtat svämmar över varje gång jag tänker på honom, vilket är ofta, ofta. Särskilt när jag är i skogen nästan varje dag, för han och mor tog mig ut i de norrländska skogarna innan jag ens kunde gå, så naturen är lika viktig som att andas för mig. Precis som det var för honom. Polis. Moralisk in i djupaste cellrötterna, på ett vackert och för honom så hedervärt sätt. Aldrig dömande. Förebild helt enkelt. Sa typ aldrig “Jag älskar dig”, vare sig till oss fem barn eller till mor. Men att missa hans kärlek var omöjligt i allt det han gjorde och visade, rent praktiskt och närvarande. Sättet han såg på vår mor, ända till sitt sista andetag då han vilade sina ögon i hennes.

Jag har aldrig träffat en sådan person som min far. Varje gång livet känns tungt eller jag går lost i ett av mina känslosvallsutbrott och blir ledsen eller förbannat på något, då är han där. Efter bara en stund får hans andliga energi mig att bli lugn, se saker från ett högre perspektiv och handla därefter. Fortfarande min förebild, som förut fast i ande. Han och Iris, min andra kvinnliga mediala förebild, är inte med mig i tid och otid. Men när det behövs, då är dom där… Iris ska också få en blingig tavelram, Yohanna ska få fixa bild. Dom förtjänar det. För allt det dom gjorde, inte det dom sa.

Och spegeln!! Den blev verkligen “Mirror, mirror of them all…” Älskar den!! Min ljuvliga sandfärg på väggarna är så vacker tillsammans med vitt, kristall och silver!!

Nu fylla på lite pellets innan det blir lite mer skrivande innan skog&stubbe….

Jag älskar mitt Liv så in i vassen. Har så mycket kärlek omkring mig att det helt enkelt inte finns ord för hur priviligierad jag är. Bara det att ibland får all den här kärleken och gemenskapen mig att tappa mig själv en aning… Upptäcker att jag är trött och energilös, tar några dagar med skog och stubbe, tv-seriemaraton med Reign och känner efter vad det är som behöver till. Morgonkaffet tillsammans med ovanstående underbara, inspirerande tidning får det att flamma till i mig. Såklart jag behöver skriva… Haha – hur kunde jag glömma det..? Så tack och farväl, kanske om jag har tur för alltid, till att gå utanför mig själv, hamna längst ner på priolistan. För visst kan jag fixa morgonkaffe till alla, frukost, lunch och middag. Visst kan jag se till att allt praktiskt funkar och låta det ta hela min tid i anspråk. Plus allt socialt leverne med ständiga konversationer och händelser. Helt underbart, fantastiskt Liv i mitt Liv, men inte för mycket.

Jag behöver mina perioder av total avskildhet. Vill då inte ha NÅGON runt mig. För jag mår så bra när jag bara får vara. Jag gör fint runt omkring mig, gläds åt det vackra i mitt hem, jag tillbringar timmar i skogen, dagar åt att inte prata med någon. Och rätt som det är är Magin tillbaka, fingrarna flyger över tangentbordet och det är pirr i varenda cell i hela min kropp och själ. Och jag älskar det.

Jag är en nykter duktig flicka. Hon har inte vare sig dött eller försvunnit, som jag så många gånger trott. Oändliga ceremonier och djupa beslut inom mig. Räcker med en jul eller en hektisk jobbhöst, så är hon tillbaka, min Drottning av Drama. Som hamnar utanför sig själv i ett ögonblink, som glömmer allt som är viktigt för henne. Som verkligen har alla, precis alla, argument för varför det är så viktigt att göra allt det hon gör. Hela tiden.

Nu har hon fått semester, min vackra, karismatiska Drottning. Vi överlade ett tag, och insåg båda att det var för allas bästa. Önskar henne en lång och underbar semestervistelse, hoppas innerligt att den varar länge…

I mitt utmattade, energilösa tillstånd så har jag njutit oerhört av stubbar och tv-serie. Den här gången Reign, om Maria Stuart & Co och jag har bara älskat det! Nästan, men bara nästan, lika bra som perioden med The Tudors. Och jag inser hur oerhört tacksam jag är för alla dessa som skapar magiska tv-serier och böcker jag kan drunkna i. När de är slut, vill jag bara ha mer!!

Och jag vill ge mig chansen vara en som levererar Magi. Så nu fortsätter jag mitt skrivande; först ska Kung Valdemar&Häxan bli klar, sen En man utan huvud, sen… En tv-serie! Läser i “Att skriva filmmanus” så det blir rättformulerat, för det här blir bra…

Senaste tiden, när jag valt att vara lite online emellan allt firande, så ser jag fler och fler artiklar och kommentarer om jakten efter lycka. Vet hut om du skriver för mycket kommentarer som handlar om mys, lycka, kärlek och bling. För du överdriver och skapar ångest hos dom som inte är riktigt så lyckliga. Eller nåt. När fan blev det icke-legalt att vara en som faktiskt och aktivt går in för att söka Lyckan i Livet?

Ni får göra exakt, precis, in i detalj som ni vill göra med era liv – varenda en. Det är en rättighet vi har, vi människor – den Fria Viljan. Sen har vi ju lagar mot sådant som går överstyr och det är väl ok…

Men jag ger mig själv den rättigheten också. Och jag väljer att går för Lycka. Varenda dag!

Varför ska det vara så j-la trendigt att vara emo helt och hållet, alldeles plötsligt? Ska vi slå över åt helt andra hållet nu då för att vara ok? På åttiotalet blev vi ju fullkomligt översköljda med positivitetskonsulter och hände något som gjorde oss ledsna, vi fick problem eller sjukdomar/värk – ja, då berodde det helt och hållet på att vi inte tänkte positivt nog!

Nu har jag kommit på att jag nog ska skriva om den här eländiga förkylningen i alla fall… Och om att jag inte kunde gå på mina kalas i helgen som jag längtat som ett barn till… För att inte låta för klämkäck. Och så.

Men hädanefter så tänker jag högaktningsfullt skita i det. Det negativa alltså. För jag tror på att vi ska vara lyckliga, galet, passionerat lyckliga, vi människobarn. Ibland så kanske vi bryter ett ben, blir av med ett jobb, en kärleksrelation tar slut som får hjärtat att värka så vi inte kan tänka på annat. Eller kanske en grym influensa gör att vi blir liggande ett par veckor. En annan sjukdom som förändrar livet totalt och gör att vi inte kan göra ens hälften av vad vi gjorde tidigare. Den, och lite andra resor har jag gjort.

Men de dagar som eländet tar över, hopplösheten och “Tjaha, det är väl så här livet ska se ut, så är det ju för alla”-tankarna tar över – fy faaaan vad tråkigt. Men när det drabbar mig, då åker tvn på, letar reda på någon grymt bra tv-serie, tar ett glas vin kanske och låter mig vara där ett tag. Efter ett par dagar – max – så ledsnar jag så in i h-vete på mig själv och mitt självömkande, då gör jag något. Om än aldrig så litet, men något jag tänkt att jag skulle vilja göra. Som att måla den där tavelramen i silver, den där tavlan som pappas porträtt sitter i, så att den kommer att passa såå bra i mitt nymålade vardagsrum. Eller kanske jag packar ryggan och drar till skogs, vanligt för min del oavsett hur jag mår.

Ibland får jag vänta lite innan själen flämtande kommer ikapp. Sen tar vi en pratstund. Åhå – jaha – det är så det ligger till. Och vad kan vi göra åt det här då? Inget? Ok… Men vad gör vi då – istället? Om kroppen inte funkar för att vara så där full av energi för precis allt, om det inte är så längre – vad kan vi/jag göra då??

För att vara olycklig, miserabel, fastna i Hopplöshetens Träsk, det är inte för mig. Saknar helt enkelt mig själv för mycket. Så det går bort. Andra får göra precis som dom vill, men ge fan i att skälla på oss som väljer Lycka. Och ha mage att skriva om det på Facebook. Det är mitt val, så sköt dig själv och skit i mig. Haha – precis som jag precis just nu gjort, när jag skrev det här inlägget. Upprörd på att andra är upprörd på mig som skriver så bedrövliga statusar om pyssel, lycka, kärlek och sånt där livstrams. Hm, får kika på den. För nu var jag kanske inte riktigt så positiv då. Men si – det är det som är grejen med Lycka! Vara mer och mer som det där totalöppna barnet. Som gråter förtvivlat ett tag när något händer. Och som sedan, bara minuter senare, kan skratta så det kiknar åt något annat… För Lycka kan verkligen vara precis vad som helst. Till och med en tv-serie när kroppen behöver vila. Men när något inte känns bra, då behöver vi lyssna. Inåt. Till Själens lite tysta språk. Som berättar vad det är som inte är bra, så vi kan göra något åt saken.

Nu säger min Själ att jag städat ut julen klart! Så fräscht med mina vita gardiner igen och less-is-more-pynt överallt. Nöjd går jag ut i skogen med min rygga och känner mig lite som tjuren Ferdinand. Jag trivs bäst här, där jag får pyssla och göra lite som jag vill och precis när som helst få springa ut i skogen!

Åh, vad jag älskar att vara Lycklig!

Och jag väljer Häxhatten istället för skämsmössa – livet är ju bra magiskt…

Har haft en helt underbar nyårsafton. Vi var inte så många, men kvaliteten som uppstod var sannerligen in-i-själen-meningsfull. Tänk som jag älskar att blinga till det i Livet, så det ska jag fortsätta med – på alla plan! Ikväll kommer ett gäng sannerligen blingiga härliga på middag – bl a en amerikanska som bevistar Vita Huset titt som tätt, Christy har verkligen sett det mesta av det bästa vad gäller bjudningar. Sen maken Andrew, som britt uppvuxen i Windsor med den kvaliteten, så blir det här en från-hjärtat-kväll tillsammans. Vi börjar med att vandra upp till Vikingaberget med lite skaffning i ryggsäckarna, massa prat och skratt blir det, for sure. Yohanna&Andreas är ju guld att hjälpa till med glittret…

Har lyckat dra på mig ytterligare en kroppslig irritation – artros i hela kroppen. Pelletssäckarna omöjliga att lyfta, svårt att gå och värk precis hela tiden. Överallt. Blir så mycket lyckligare när jag faktiskt googlar på det, vilket jag inte brukar vilja göra – brukar känna mig ännu eländigare om jag läser om eländet jag drabbats av. Men ville se vad jag kan göra, sökte tips. Och simsalabim – här har vi sjukdomen som bara har roliga sätt att lindras på! Mer motion, stillasittande – som t ex seriemaraton som jag brukar ägna mig åt när kroppen är värkig -är katastrof för en artrosisunge! Kosten förstås. Lyssna på kroppen – på riktigt! Och när jag erkänner för mig själv, så har jag ju känt att det sannerligen inte blir bättre när jag ligger och glor på tv några timmar. Så heja mig – det här kan jag göra något åt! Lite mörkt ute ännu, men långprommis när det ljusnar! För ljusare blir det..!!